“Football is my religion”
Bob Marley var en kärlekens apostel. De flesta av hans låtar handlar om att ge kärlek. Därför skrev sonen Ziggy många år senare låten ”Love Is My Religion” som en tribut till faders religion. Den kunde likväl ha hetat ”Football Is My Religion” då fadern var tokig i fotboll och dessutom en rätt skaplig lirare själv. Den här krönikan riktar inte in sig till en viss grupp. Utan till dem som lever fotboll. Till oss fans som andas, dricker, äter och tänker fotboll. Den handlar inte om ett lag, en spelare eller en speciell match. Den handlar om allt det och lite till. Det handlar om vår kärlek och vår passion till fotbollen och till klubben i vår hjärta – oavsett klubbfärg.
Man kan fråga sig: vems kärlek? Min? Din? En brasses? En svensks? Jag utgår från min men tror att många kommer att känna igen sig.
Tron har alltid varit fundamental i människans vardag redan på stenåldern. Redan stenåldersmänniskorna begravde sina döda. Visst kan det ha varit av praktiska skäl – för att inte locka till sig rovdjur – men det förklarar inte varför man lämnade blommor, statyetter och vapen med den döde.
Människan har alltid haft en känsla att tillhöra något större. Att tro på något vackert. Förr i tiden gick alla människor till kyrkan (eller moskén, synagogan, templet… you name it) åtminstone en gång i veckan. På detta heliga ställe dyrkade vi vår Gud eller våra Gudar. Vi lyssnade till prästen som beskrev hur god och härlig just vår Gud är. Och allt prästen sade trodde vi på. På gott (allmosor, kärlek till din nästa osv.) och ont (korståg, inkvisition osv.).
Idag är det inte så många av oss som går veckovist till kyrkan. Men den kärleken jag just målade upp man hade för en Gud och framförallt för en tillhörighet finns fortfarande kvar. En obrottslig kärlek till något man älskar högt. Kärleken till Klubben. Det kvittar vilken klubb det är, men den finns där. Det kvittar vilka färger tröjan har, men alla känner den. Madridistas känner den lika mycket som culés. Interisti lika mycket som milanisti. Gooners lika mycket som Spursfans.
Och vi går fortfarande till kyrkan. Även om det inte alltid är katedralen (stadion) så åtminstone till landsvägskyrkan (närmsta sportbar) eller så ber vi hemma (framför TV:n). Varje vecka, utan undantag, går vi dit och ber om segrar och goda tabellplaceringar. Och vi lyssnar lika blint till prästen då som nu. Eller varför behandlar vi våra idoler som halvgudar? I Malmö har vi vår Zlatan. Juventus har sin Del Piero. Real Madrid har Raúl. Det de säger är sanningen och vi tror på vartenda ord. På gott och ont...
Säg mej då vad det är vi känner?
Säg mig vad det är, som får oss att känna oss som vänner även om vi inte känner varandra?
Säg mig vad det är, som får oss att känna oss tillsammans även om vi är åtskiljda?
Säg mig vad det är, som slår snabbt i hjärtat, som får att andas ut och som talar till oss med kärlek?
Inledningen till Romas magnifika klubbhymn. En klubb jag inte känner något särskilt för, men vars hymn jag får tårar i ögonen av att höra för att den är så vacker. För att den talar till mig. Självklart är det Roma som får Antonello att känna dessa känslor, men vi kan ju alla byta ut klubbnamnet Roma och använda vårt eget klubbnamn där, vi känner samma sak. Eller varför inte ta bort klubbnamnet helt och ersätta den med ordet fotboll.
Jag har sympatier i både spanska ligan som i italienska, men engelska ligan berör mig inte. Ändå kunde jag se ligacupfinalen mellan Chelsea och Tottenham med några för mig helt okända Spursfans. Jag kände deras ängslan, deras nervositet, deras hopp och slutligen deras glädje. Under matchen satt vi och snackade anekdoter efter matchen satt jag med dem och jublade och firade. Sedan tog jag på mig min jacka, tog farväl och försvann. Kanske träffar jag dem nästa vecka igen, kanske träffar jag dem aldrig mer. Men för 120 (matchen gick ju till förlängning) minuter satt vi tillsammans som gamla vänner och hade allt i världen gemensamt.
Säg mig vad det är, som får oss att känna oss som vänner även om vi inte känner varandra?
Jag kan sitta och följa Colombias landslag genom en skruttig stream med arabiska kommentatorer i min andrahandslägenhet här i Malmö. Mottagningen kan vara så dålig att det nästan är plågsamt att sitta där och gissa vad man ser. Men samtidigt vet jag att på plats på andra sidan jordklotet står mina kusiner och ser matchen och kanske är det så att just när jag minns den dagen vi stod där tillsammans så minns de att de såg förra matchen med mig på plats.
Säg mig vad det är, som får oss att känna oss tillsammans även om vi är åtskiljda?
Vi fotbollsfans är alla knarkare. Vår drog heter lycka. Vi älskar den drogen och kommer aldrig att kunna sluta ta den. Vi hoppas på att få en dos utav den varje vecka, skulle det vara så illa att vi inte får den en vecka så måste vi ha den till nästa, annars får vi abstinens. Självklart är det segrar jag talar om. Stora som små, men alla segrar ger oss ett glädjerus genom hela kroppen som vi önskar aldrig ska ta slut. Visst finns det skillnad på lycka och lycka. Vinner man en seriematch blir man självklart glad. Vinner man derbyt blir man lycklig. Vinner man ligan eller Champions har vi fått total lycka. Vi har alla upplevt den någon gång. Blev vi nöjda? Ja och nej. Ja för stunden, men å andra sidan kommer vi ihåg känslan, vi tar med oss den och vill känna den igen. Fucking junkies. Jag har känt total lycka en kväll i oktober 2004 då Malmö FF säkrade sitt första allsvenska guld på 16 år. När jag, tillsammans med ett par tusen till, sprang in på plan var det som att sväva på moln. Jag har varit på plats när Colombia vände och vann mot Argentina. Känslorna där går inte riktigt att förklara, men från det avgörande målet till slutsignalen kändes det som om allt gick i slow motion. Ruset!
Självklart tillhör motgångar fotbollen också. Och vi har alla olika sätt att reagera då. Jag brukar ta på mig en del av skulden. Varför hade jag inte turkalsongerna på mig? (Det är sant, jag har ett par, men de används endast till derbyn.) Dagen efter vägrar jag läsa sportsidorna på tidningen eller på internet. Jag intalar mig själv att fotbollen inte betyder så mycket i mitt liv. Likväl analyserar jag varenda litet misstag från gårdagens match. Aldrig förr känns en bilresa så lång som efter en förlust i ett derby (som tur är händer det ju inte så ofta ;)).
Har ni sett den senaste AMF-reklamen? Om IFK Malmö-gubben som följer sitt lag i vått och torrt. Som åker med på seriematcher i Div. 2 och som ligger sömnlös om nätterna efter en förlust. Världens, i mina ögon, bästa reklam. Trots att gubben är en kanariefågel. Jag lovar er att varenda gång jag sett den dumma reklamen så har jag fått tårar i ögonen för jag känner med honom. Jag vet hur det är att förlora en match och ligga sömnlös en hel natt. Hur man förbannar laget för att de aldrig vinner när det behövs. Hur man hatar sig själv för att man håller på ett gäng losers. Men som i alla riktiga förhållanden så ska man minnas dessa visdomsord: Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst. Det är det gubben gör och till sist får han ju kärlek tillbaka. Det är det vi gör varje helg. En bajrare börjar inte heja på gnaget för att AIK just vunnit guld och Hammarby åkt ner till superettan. Man känner besvikelsen, kanske rent utav hat, men aldrig – ALDRIG – att du lämnar ditt lag.
Visst kan man vara lite otrogen vid sidan om, det är aldrig fel att ha en älskarinna vid sidan om. Men i fan heller att älskarinnan spelar i samma liga. Alla har vi väl ett lag ute i Europa som vi älskar (nästan) lika mycket som vårt lokala lag. Annars hade ju inte en sida som SvenskaFans funnits i första taget. Och på en sådan sida kan vi sitta i timtal och läsa om självklarheter vi redan visste. Det finns fler, som Sportbladet, Fotbollskanalen osv. där vi spenderar halva vår dag i jakten efter några få rader om vårt lag. För mig är det en av världens bästa ritualer, att dagen efter en seger sätta sig vid datorn eller med tidningen och läsa om matchen samtidigt som jag äter min frukost. Jag vet vem som gjorde målen och hur de kände sig. Jag vet att matchen vanns på mittfältet och att tränarens sista byte var direkt avgörande, jag vet det för att jag såg matchen. Likväl vill man ha bekräftelsen.
Läser man något man ogillar om en spelare någonstans reagerar vi. Hur fan tänkte han där? Han kanske missade målet, men han stressade backlinjen matchen igenom. Får han bara en tvåa för det? Jag har läst era kommentarer efter spelarbedömningar där vissa mer eller mindre förtvivlad tycker vi gett en spelare för lågt betyg. I viss mån tycker jag det är roligt att läsa de kommentarer för – det kvittar! Det är inte som om Schuster, Wenger eller Ancellotti går in på sidan och ser att, ja, nu tyckte Kviborg (sorry boss) att Marcelo spelade bedrövligt, det är nog bäst att jag bänkar honom till nästa match för att blidka de svenska fansen. Men å andra sidan vet jag hur förbannad man blir när ens favoritspelare blir nerklankad i sidan vecka efter vecka. Jag tänker likadant… jag går också in och skäller på forumet.
De senaste åren har det gått runt en debatt i svensk media om läktarkulturen och läktarmentaliteten. Hur vuxna karlar beter sig som svin, skriker könsord efter domaren, buar ut motståndare och i vissa fall även det egna laget. Jag håller fullständigt med dem som fördömer våldet. Det hör inte hemma någonstans. Men jag tycker på något sätt att det är fint att folk kan och får lov att skrika lite hemskheter under en match. Vi svenskar är inte kända för att vara känslomänniskor direkt – men det är som jag säger när jag är utomlands. Vill du se svenskar skrika, sjunga, skratta och gråta så gå på en fotbollsmatch. Det är ett forum för känslor – låt dem komma ut.
Vi fotbollsfans har en hel snedvriden syn på världen. Den är oftast svart och vit. Vi förväntar oss att alla ska se de ur vår synvinkel, framförallt spelarna i lagen. När de anländer till laget är det stjärnor och när de lämnar laget är de horor. När Lolo Chanko kom från Djurgården till Malmö en gång för tusen år sedan var han en hjälte, när han sedan lämnade var han en förrädare. Men vad Djurgårdarna tänkte när han lämnade för himmelsblått har jag aldrig orkat reflektera. Deras problem. Visst finns det skillnad på övergång och övergång, man kan tycka att spelare ska ha lite respekt för fansen och framförallt klubben som faktiskt betalat deras lön under en längre tid och varit med om att forma spelaren till vad den är idag. Jag kan på något sätt förstå om en spelare vill gå till en större klubb eller söka en ny utmaning utomlands – men att som Figo gå till Real Madrid från Barcelona, Vieri från Inter till Milan, Sol Campbell från Spurs till Arsenal, det är som att ge alla fans som var dag går och stöttar dig en käftsmäll. För vadå? En högre månadspeng? När det väl sker så blir vi skurna i hjärtat. Spelaren som gjort detta kommer för alltid att bli hatad. Det kvittar om han avgjort ligan för oss tidigare. Barcelona lovade att byta ut alla Figo-tröjor till fans som ägde sådana – gratis.
2004 när IFK Göteborg kom på besök till Malmö Stadion så var läktarna fullsatta. Visserligen en stormatch mellan två guldkandidater – men det var inte enbart därför över 22 000 vallfärdats till betongklossen. Nej, spelaren som två säsonger tidigare gjort 24 (!) mål för Malmö FF skulle återvända till Stadion. I blåvitt ställ. Peter Ijeh hade vänt ryggen till de fans som dyrkade honom. Till de fans som tryckte tröjor med ”100% Ijeh” på. Till de fans som – när han gjort mål och visat upp sina bibelcitat – gick hem och slog upp vad de betydde. Först ut på plan var blåvitts andremålvakt Lee Baxter, även han hade flyttat från Malmö inför säsongen, men han blev ratad av föreningen och hade alltid 100%-ig inställning på träningarna. Applåder. Sedan kom resten av Göteborgslaget in. Till sist kom spelaren med nummer 100 på ryggen. Visselorkan! Varje gång Ijeh rörde bollen blev han totalt utbuad och han fick höra Judas ett antal gånger. Högst decibelnivå nåddes när han – i ren frustration – tacklade ner Malmö FF:s kapten Patrik Andersson så att denne blev liggande en stund. Media fick det att se ut som en hemsk inramning – jag såg det som en underbar sådan…
Idag är det en realitet som vi fans tvingas leva med. 90 % av spelarna i världen spelar just där inte för äran att försvara lagets färg utan för lönechecken. Detta är dagens sanning. Innan spelade lagets själ och hjärta någonstans mellan målvakten och toppforwarden. Numera hittar vi bara ett gäng duktiga spelare där, vill du hitta själen får du titta upp på läktarna. Där vi som läser dessa rader sitter, eller vill sitta. Där står vi och sjunger, hoppar och skriker för att försöka överföra vår enorma viljestyrka ut till elvan på plan…
Vi är klubben, vi är hjärtat, vi är passionen.
