Krönika: Real Madrid är ett stort pumpande hjärta
Just nu älskar jag att hata Robinho, men jag vet att jag kommer att le när denne dribblar vidare i City
En hel sommar är slut och vi står ännu stadiga och förlikar oss med verkligheten. Real Madrid värvade en spelare och jag tänker att Madrids anseende måtte ha blivit allt mer försämrat för varje år. Folk med dålig moral och taskig attityd förpassas till andra lag och Real Madrid har jagat bort nästan alla brassar. Långsamt men ack så strukturerat har Madrid jagat bort folk som saknar det som ska vara i förbindelse med den personligheten, karaktären, eller förmågan som Real Madrid kräver av sina spelare.
Just nu älskar jag att hata Robinho, men jag vet att jag kommer att le när denne dribblar vidare i City, men samtidigt förvånas jag över hur Robinho tänker kring sitt val och hur han retat upp så många på sitt naiva och barnsliga agerande.
Det positiva ur denna sega röra är att Real Madrid har ännu troligare föreställningar om den perfekta spelaren med fantastisk inställning – de som är kvar har mer eller mindre alla en inställning som kan leda till guld. Med moral och hjärta ska vi tillsammans lyfta Real Madrid över alla hinder och vi går nu ostörda framåt i samlad klunga. Ingen svag länk synes som försvagar det hårda arbetet med korkade uttal och en kåthet om att ensam kunna skapa historia.
Real Madrid är försämrat gentemot ifjol det bör vi inse, alla måste inse det. Lyckas vi inte tänka det värsta så svider det bara mer, därmed inte sagt att vi ska ge upp våra drömmar eller mål. Vi är Real Madrid och vi är ett lag fullt av spelare vars inställning blivit förgiftad (eller förstärkt) av en tysk med tydliga ambitioner. Vi har ännu unga och hungriga spelare som gör allt de kan för att få visa vad de besitter och vilken skillnad de kan göra. Vi har våra trotjänare och deras attityd är vår stora styrka, deras uppenbarelse lyfter upp andras nedsjunkna huvuden. Stoltheten segrar alltid och höjs, laget har blivit decimerat men de som är kvar och krigar är stolta och glada över att få vara en pusselbit i Real Madrid.
Hela laget inger en annan känsla nu än vad den gjorde förr. För några år sedan hade vi ett lekfullt lag med deras unika sätt att få se deras mål bli verkliga med roligt spel och med finess rakt igenom, men med uteblivna titlar. Jag minns Ronaldos målgester och Carlos robot-liknande lår, jag fick gåshud av Beckhams löjligt perfekta krossbollar och Zidanes överlägsna teknik. Jag saknar den tiden, men tiden krackelerar allting hur bra och rolig tillvaron än är.
Sedan kom Capello och laget blev förändrat, laget blev mer strukturerat och proffsigare.
Taktik byttes ut, Ronaldo och stjärnorna försvann. Man byggde om och Raúl och Guti har varit med i all tid och sett på när lag skapades och föll under samma tidsrymd.
Efter Schusters första år har laget blivit ännu mer förändrat och jag gläds åt att vi har våra mål och att vår klubb långsamt försöker erövra den där respekten igen som Madrid hade förr.
Robinhos utgång ur laget är till Real Madrids fördel. Vi är kanske besvikna över laget som Schuster förfogar över, men vår tid kommer. Jag kommer att lita på att spelarnas hjärta för klubben är så innerligt stark att kärleken kommer få Real Madrid att fortsätta vinna – även i Europa. Sedan kan vi vandra förbi alla gamar med deras visioner om Real Madrid, och vi går rakryggade förbi alla som tvivlade.
Jag vågar tro och hoppas. Det är vad vi kan göra, men ingen kan någonsin längre anklaga Real Madrid för att inte ha några spelare med hjärta. För varje år och match blir våra spelare allt mer förankrade i klubben och de flesta med fungerande hjärtan är för trollbundna för att överge detta stolta lagbygge.
