Krönika: På jakt efter nya framgångar i Champions League
”Ingen kan stjäla min passion” hör jag någon bullrig gubbe skråla på T-centralen här om dagen, det är precis vad det handlar om.
Långsamt, långsamt kränger sig den nya, väldiga världen in i våra spröda kroppar. Real Madrid har haft flera ansikten dem senaste åren, och jag är blind och älskar alla ihop. Varför? För att min bild om den klubb jag sympatiserar med finns där inom mig och bygger upp sina ständiga bilder på uppburna bucklor, ära och respekt. Varje unikt Real Madrid-lag har något unikt som fängslar oss.
Du och jag ser alltid klubbens ansikte som vackert, klubben rör sig i samma elegans år efter år. Spelare drar sig hit och bli förfinade över dess färger och anseende som de fått av att enbart tillhöra detta rullande projekt mot ny ära och nyvunnen respekt.
Vi lagrar ansikten som en gång tillhört vår klubb, de flesta berör oss inte längre, de är som nära vänner man längre inte känner. Men de var en del av vår klubb och därför har de ett sken över sig som mästare.
Jag älskade galacticos-eran, men den gav inget av innerlig betydelse som i all tid kommer stå skrivet i historieböckerna, men jag var naiv och blev berörd över den där offensiven. Liksom blev jag förförd och imponerad över Capellos fotboll. Våra innersta åsikter och egentliga tyckanden sjunker och lämnar företräde åt vår kärlek, så vad som än händer Real Madrid står vi bakom, om än förvirrade men vi står där enade och är stolta. Så fungerar vi, kärleken till vår klubb etsar sig fast, lågan tynar aldrig bort med hjälp av tiden och åren.
Det jag saknar är den riktiga skräcken som låg över som ett vidrigt täcke över alla dessa skräckfyllda ansikten på den andra sidan gräsmattan. Real Madrids uppenbarelse i champions league var så frenetisk betydande. En respekt förevigades varje spelare sinsemellan, liksom motståndarnas fasta handslag när de såg Madrid-spelarna i ögonen. De var ambassadörer för två helt olika lag. Men det var alltid en respekt som fanns kvar under hela matchen.
Jag minns speciellt ögonen på våra motståndares ansikten, dessa lätt förvirrade och ängsliga ögonen som försökte lysa självsäkerhet och slutenhet. Men deras känslor blandades och blev en enda smörja eftersom Madrids klass i Cl var så härligt stor under några år.
Madrid har fortfarande sina nya ansikten, nya spelare och nya tränare. Men framträdarna i Cl måste bli bättre, vi ska med hjälp av våra spelare som alltid har sina Madrid-hjärtan synliga i sina kupade händer forsa framåt och vinna tillbaka respekten.
Åren suddar inte ut glömska, den blir bara intensivare i synnerhet om ämnet i sig berör. Varje år av misslyckanden dras den där respekten bort, de där blanka ögonen hos motståndarna blir förvandlade till fokuserade, ihärdiga spända ögon som knappt kan bärga sig i att vinna tillbaka den förnedring och avfärdanden de själva en gång kände på grund av Real Madrid.
Jag önskar mig ett Real Madrid som går långt på den europeiska vägen för att ännu en gång gå med höga huvuden genom hela världen och sätta respekt i andra klubbar och motståndare. Förlorarmentalitet blir som en ful äcklig röra som aldrig försvinner, eller iallafall aldrig helt. Madrid ska segra och vinna tillbaka den där förlorade äran som försvann när du och jag såg på när ännu ett nytt ansikte från Real Madrid slets itu, spacklades om, tillintetgjordes av våra värdiga motståndare som såg igenom våra brister men vilket vi inte själva såg för vi vara blinda och charmade av vårt älskade Madrid.
Jag tror på detta år, det är ingen skillnad gentemot ifjol. Men som jag skrivit i tidigare krönikor det har lagts en helt annan fokus på dagens Madrid. Alla har sina mål och drömmar fint formulerade i bakfickan redo att tas fram och läsas in. Alla vill någonting, de är inte nöjda med verkligheten som är nu, de vill framåt, skapa någonting som vi fans blir lyckliga utav.
Vi är Real Madrid, ett lag fullt av samlade män som har en stor förankrad kärlek till klubben de tillhör och de ska hoppa över flera hinder, även i Champions league. Pöbeln och de svaga, de som aldrig vågade ta sats, som alltid fnös åt att kunna förändra eller återskapa något som länge varit under is ser nu på när dessa hjältar intar gräset igen och ska återuppställa tillvaron.
Det är dags nu, jag känner det, sen kan alla få håna min naivitet hur bäst de vill.
”Ingen kan stjäla min passion” hör jag någon bullrig gubbe skråla på T-centralen här om dagen, det är precis vad det handlar om. År av nederlag och besvikelse bygger bara upp mer kärlek och passion hos oss fans. Vi vill så gärna se de där bilderna vi målar upp framför hinnan innan vi somnar medan vi inväntar nästa dag. Det kan bli verklighet i år, för jag är blind och tror att varje år är året som ska bli en förändring, men ändå jag känner att jag har rätten att våga känna den här känslan - hoppet om att kunna vinna tillbaka äran, respekten och vinsterna i Champions league. Det är mål för en stor, målmedveten klubb och alltså ett mål för Real Madrid.
