Resekrönika: From Russia with love
- Not safe on street.
Okej, jag erkänner - visst hade jag fördomar om Ryssland innan jag åkte dit – det tragikomiska i det hela är dock att det flesta stämde rätt väl in.
En fingervisning fick vi redan i Stockholm på den ryska ambassaden, första gången vi var där så hade vi knappt ett rätt, det saknades fem papper, fyra stämplar, en inbjudan från Ryssland och sjuhunda andra saker fick vi reda på av en rysk galant dam som på bruten engelska skrek oss ut från ambassaden. Försök två och nu gick det undan – faxen hade gått varm på mitt kontor i Stockholm och det kändes som att jag fått alla papper jag behövde till mig och polaren för vårt 24 timmar långa besök i S:t Petersburg. Tillbaks till ambassaden, koppla på charmen och se bara oskyldig ut – den taktiken funkade, vi beviljades visum till Ryssland, för en dag och en natt...
Jag älskar SAS! Jag har flugit en gång med ryska Aeroflot och det är nog det närmsta en ”nära döden-upplevelse” jag haft. Men trygga gamla SAS tog oss säkert till Pulkovo-flygplats i S:t Petersburg, när vi gick ut från terminalen efter att ha blivit granskade i en kvart av passkontrollen så var det bokstavligen talat som att ta klivet ut i 50-talet. S:t Petersburg hade jag annars hört mycket gott om, jag blev förvånad – en grå ton mötte mitt öga vart än jag tittade – welcome to Russia!
Vi skulle hämta ut våra biljetter på ett lyxhotell mit i stan och efter att ha betalat överpris gånger 4 till taxin kom vi äntligen fram – jag kliver in i hotellet och möts av Real Madrid! Fantastiskt, biljetterna skulle alltså hämtas upp på det hotell spelarna bodde på. Vi höll oss givetvis kvar utanför hotellet och inväntade spelarbussen som skulle ta spelarna till Petrovsky-stadium – en efter en kom de ut, ryska unga damer skrev i ren förtvivlan när Ramos, Iker och Miguel Torres kom ut.
Nu gällde det att hitta vårt hotell som förvisso låg på samma gata – enkelt kan tyckas men inte när 99% av befolkningen inte kan engelska och inte när alfabetet är kyrilliska – helt obegripliga hieroglyfer som för en västerlänning är helt ologiska och helt omöjliga att tyda. Men tillslut fann vi hotellet – dumpa väskan och iväg till arenan!
Åka tunnelbana är ett projekt, man kan inte tyda skyltarna och enorma underjordiska gånger som gav ett vilset intryck redan efter fyra sekunder. Efter att ha chansat fem gånger fick vi äntligen syn på ett par Zenit-supportrar, vi tog rygg på dom.
Petrovsky ligger strax utanför centrum på en ö, arenan som tar in blygsamma 21.000 åskådare lystes upp kraftigt av gigantiska strålkastare när vi längst med en å gick in mot arenans ingång med 20.800 segerrusiga ryssar. Sex säkerhetskontroller senare var vi inne – räddade av mitt ” испанец” som alltså betyder ”spanjor” då vakterna inte vile släppa in oss på Real Madrids sektion först. Ja, ni ser själva hur man skriver och säger ”spanjor” – inte de lättaste precis.
Fantastisk stämning inne på arenan som var fullsatt kvarten innan avspark, vi var cirka 250 Madridistas, som omringades av flera hundra militärer, som tog plats för att stötta Real Madrid i Ryssland. Hela arenan var som en stor klack för Zenits ära och ryssarna kan sin sak, man stöttar laget till 100% och till och med när Real Madrid tog ledningen tidigt in i matchen så hoppade hela arenan och sjöng för Zenit, imponerande verkligen. Men Zenit var inte ofarliga i denna match, tvärtom – man spelade stundtals riktigt bra och kvitteringen skulle komma – arenan exploderade.
Men så dök han upp som så många gånger förr, Ruud van Nistelrooy tystade Petrovsky och i Real Madrid var återigen i ledning. Hur Zenit sen inte lyckades få in kvitteringen är en gåta, Andrei Arshavin och brassen Danny stormade omkring inne i Real Madrids straffområde utan att få in bollen och när domare Bussaca blåste för fulltid andades alla Madridistas ut – vilken triumf!
Av förklarliga skäl var 20.800 människor missnöjda med matchens utgång varpå militären på plats gjorde sitt för att göra livet surt för oss Madridistas. Det ska tilläggas att temperaturen hade krypit ner under nollsträcket när man i över en timme tvingade oss att stå kvar inne på arenan och lyssna på en discoversion av Champions League-hymnen som om och om gick på repeat, ren tortyr.
- "Not safe on street."
Ryska militären förklarade sig. Vi var ensamma ”spanjorer” i S:t Petersburg som skulle plockas som hjälplösa kycklingar på gatan om vi släpptes ut. När vi väl släpptes ut så var det till gator och torg som i kyla och gråaktig ton slukade en grupp väldigt ensamma Real Madrid-supportrar. Tunnelbanan var naturligtvis avspärrad för oss så vi fick frysa ytterligare en kvart, helt bekväm kände man sig således inte när man mitt i natten stod i någon mystisk stadsdel i S:t Petersburg med kulisser tagna ur en Bond-film.
S:t Petesburg tunnelbana som redan innan matchen förnedrat oss med sina gåtfylda skyltar skulle nu bokstavligen leka med oss. Eftersom alla Zenit-fans redan dragit så var tunnelbanan snudd på öde, ingen att fråga således, bara chansa. Tillslut dök så en vagn upp som redan efter krigsslutet 1945 hade klassats som ”omodern”, de få männiksor som fanns i vagnen stirrade ut oss då vi inte direkt passade in i miljön med våra stylade frisyrer och Real Madrid-tröjor. För den ryska mannen eller den ryska unga mannen ser likadan ut, horribla frisyrer där allt nackhår sparas till en klassisk hockeyfrilla och där en kort lugg ligger på linje över pannan. Ni som är min ålder hade säkert den frillan när ni 1987 gick på dagis...
Vi kom hem tillslut, enbart för att mötas av vår manliga receptionist som helt synligt framför våra ögon tog sig en liten kvällslina med ett sugrör, tack för den. Efter att ha kommit över den föreställningen var det så dags för att äta något i S:t Petersburg, tisdag hade blivit onsdag och en riktigt äcklig thai-restaurang blev vårt ända alternativ. Vi fick ett bord med smutsiga dukar, använda tandpetare och ett par döda småkryp som sällskap – efter elva snabba korstecken tryckte vi i oss maten och satte kurs mot en nattklubb med extremt mycket discorök och riktigt luriga ryska damer med ännu lurigare utstyrslar.
Natten blev dag och en flygresa hem väntade. Ännu en match med den ryska kollektivtrafiken där vi självklart åkte fel när vi i ren desperation letade efter stationen som skulle ta oss till transferbussen till Pukovo. Vi kom fram tillslut, enbart för att vi träffade den enda människan i S:t Petersburg som kunde tio ord engelska eller mer. Transferbussen som var från tidigt 20-tal kördes av en äldre man iklädd militärdräkt, man kändes sig som en krigsfånge i denna buss och han behandlade samtliga passagerar som just sådana - vilken legend denna man var, att vi ens kom till flygplatsen kändes som ett smärre under.
Ytterligare tolv säkerhetskontroller senare satt vi äntligen på en flight mot Stockholm, andades ut och konstaterade att detta hade kunnat sluta hur som helst. Inte matchens utgång utan våra öden – har nog aldrig vart i en konstigare stad eller land som Ryssland och då har man ändå rest runt rätt mycket i 23 år nu.
Ryssarna i min ålder, som vuxit upp i ett lite mer västorienterat samhålle, är riktigt snälla och jag bytte till och med halsduk med en Zenit-supporter i den åldern. Det lite äldre gardet är dock i ren allmänhet ohjälpsamma, klart att saker som språk och kulturskillnader ligger till grund här men jämför man med exempelvis äldre spanjorer (som inte heller kan engelska) så är det nästan alltid en utsträckt hand och varma ögon som möter än.
From Russia with love.
(Bilder kommer inom kort!)