El Presente
Del 2 i analysen av Real Madrid. Real Madrids nuvarande situation diskuteras.
Madrids säsongsinledning har varit ganska väntad. Det har känts som en fortsättning av det som varit. Vissa saker har blivit bättre, andra har blivit sämre. Men det allra mesta är ganska oförändrat. Bernabeu är alltjämnt en hemmaborg som få lag tillåts lämna med högburet huvud. Real Madrid spelar från och till en trevlig fotboll, ibland mycket trevlig där man i vissa avseende till och med är banbrytande med en ny form av passningsfotboll med tidiga markbollar genom motståndarnas mittfält vilket brukar vara startskottet på många av Los Blancos bättre anfall. Försvarsspelet är oftast bra och stabilt och effektiviteten i boxen också tillfredsställande. Men ändå finns det några saker som jag fortfarande stör mig på när jag ”aktivt” följer matcherna. Dessa saker syns mest när vi 1) spelar mot bra lag, 2) spelar på bortaplan.
Om vi börjar bakifrån så tycker jag fortfarande inte att det går att känna 100 % tillit till backlinjen, utan att riktigt sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Individuellt sett så är Sergio Ramos den mest kompletta ytterbacken på planeten även om hans form varit ojämn den senaste tiden och lider av faktumet att Madrid spelar utan någon högermittfältare i utgångsläget(vilket han också själv beklagat sig över..) På den andra sidan är problemet likadant som förra året. Marcelo har potentialen att bli en ytterback i världsklass, jag tror t.o.m. att han har fart, teknik och finess nog för att kunna nå högsta nivå även som ytterforward. Men i mina ögon kommer Marcelo aldrig bli så fasligt mycket bättre om han aldrig får chansen i de svåraste matcherna såsom mot Juve sist. Heinze är en komplementspelare som jag gärna har i truppen men han är ändå alltför begränsad för att vara startman i ett lag som förväntas vara spelförande i mer eller mindre varenda match. Marcelo ska antingen ges chansen att spela så mycket han kan så han skaffar sig erfarenhet vilket troligen är den enda vägen i att göra honom mer defensivt skolad eller ska man på allvar börja överväga en ny vänsterback.
I det centrala mittförsvaret går det fortfarande lite på tomgång. Främst beroende på att Cannavaro går på tomgång. Cannavaro är ledaren i försvaret och när han inte agerar med pondus och självförtroende smittar det av sig på hans kompanjoner i backlinjen och det märks allra mest på Pepe. Portugisen är nästan världsbäst i 1-1 situationer och besitter en fantastisk snabbhet, men han är en sydeuropeisk version av Jocke Björklund och kräver någon som tar hand om ledarskapet och i det här fallet är det alltså Cannavaro som utgör Patrik Andersson. Det är Cannavaro som utgör nyckeln till om Real Madrids försvar ska fungera och det krävs att han kommer upp i 06-standard om det ens ska bli tal om några framgångar i Europaspelet vilket är det vi huvudsakligen suktar efter.
En viktig insikt att göra är att inse försvarsspelets fundamentala betydelse för skillnaden mellan framgång eller motgång. Anledningen till att engelska lag tagit steg de senaste säsongerna ska till största del tillskrivas deras närmaste fläckfria försvarsspel. Det måste bli svårare att göra mål på Real Madrid och alla onödiga mål som tillkommer efter slarv och individuella misstag vilka sänkt oss i viktiga matcher de senaste åren måste bort, bort, bort. Real Madrid har redan en offensivt inriktad spelidé som alltid kommer innebära att man riskerar en del bakåt men då måste också maximalt fokus infinna sig när man väl spelar försvarsspel. Offensiv spelidé och framgång verkar vara en närmast omöjlig kombination i mångas ögon, kvalificerat skitsnack säger jag! Spaniens EM-guld är väl det bästa av exempel på att en offensivt inriktad fotboll som dessutom är underhållande kan vara effektiv och framgångsrik. Men vad Spanien gjorde då La Seleccion som gjorde att den spanska fotbollsideologin kunde segra i Alperna? Jo, bortsett från det vackra anfallsspelet som byggde på Tiqui-taca men som var fantastiskt mycket mer än bara tremeterspassningar i sidled som vissa tyckare vill få de till (Spanien var utan tvekan det laget som kunde komma skapa målchanser och vinna matcherna på flest sätt), bortsett från det så var det Spaniens disciplinerade försvarsspel, eller jag vill snarare kalla det spelarnas insikt om anfallsspelets beroende av försvarsspelet som var en nyckeln till att Spanien gick från att spela bäst fotboll till att både spela bäst fotboll och vinna!
När vi talar försvarsspel så finns det en viktig aspekt till som inkluderas i ovanstående beskrivning av Spaniens nyfunna intresse för att tillämpa bra försvarsspel, nämligen mittfältarnas och till viss del även anfallarnas betydelse för hur försvarsspelet fungerar och till syvende och sist hur snabbt man kan återvinna bollen. Bra försvarsspelare saknas inte i Real Madrid eller i den spanska ligan som vissa påstår med jämna mellanrum. Däremot är det balansen mellan den offensivt inriktade fotbollen och hur lagen kollektivt agerar i försvarsspelet som går att diskutera och det är någonstans i den här sörjan av taktiska begrepp som min kritik emot Real Madrids försvarsspel härstammar. För det är allt som oftast inte den individuella förmågan i backlinjen som orsakar det stundtals svajiga intryck som Madrids försvarsspel kan ge, det är hela den defensiva organisationen som då och då fallerar, främst beroende på att vi a) tappar boll för enkelt och låter motståndarna anfalla mot ett oorganiserat försvar, b) ligger fel i positionerna och inte agerar med tillräcklig aggressivitet för att störa motståndaren samt c) är för tunna både kvalitativt (närkampspel) som kvantitativt (antalet spelar som delat i försvarsarbetet). Detta är inget som händer så fruktansvärt ofta och kanske inte heller samtidigt men när vi ställs emot bättre motstånd och tvingas försvara mer än vi är vana vid så tydliggörs det ganska brutalt, t.ex. när Gago, Van der Vaart och Sneijder lullade omkring som rädda juniorsspelare på Stadio Olimpico och tillät sig ätas upp av Sissoko under den första halvleken. För grejen är inte bara att de här problemen kan resultera i att vår backlinje överrumplas och Casillas släpper in bollar, utan den defensiva otrygghet som ibland framträder sätter också käppar i hjulet för anfallsspelet. Spelare tvingas lägga ner extra kraft i försvarsspelet, hamnar för långt ner i planen och får svårt att ta sig ur spelsekvenser när motståndaren har momentum i matcherna.
Så hur kommer man till bukt med dessa bekymmer? Nummer ett är ju att klargöra huruvida man vill spela med lågt försvarsspel och satsa på kontringar eller pressa högt med målet att försöka äga bollen så mycket som möjligt. Sanningen ligger oftast någonstans mittemellan. Real Madrid har självklart ett alldeles för bra lag för att ”deffa” och satsa på kontringar och det stämmer vare sig in på Real Madrids identitet, på hur spelarna vill spela eller hur fansen vill se laget spela. Dessutom råder det inte överflöd på snabba anfallspelare att utnyttja sätta bollar på i kontringsspelet. Men kontringarnas betydelse går samtidigt inte att snacka bort, kontringsmål är relativt lätta mål och svårare att försvara sig emot än ett uppställt possession-spel. Någon tokpress vid motståndarnas straffområde är knappast heller att föredra i ligan med högst spelskicklighet i världen. Ett ganska vanligt försvarsspel med hög aggressivitet som startar 10-15 m in på motståndarnas planhalva är nog där de flesta lag hamnar i utgångsläget, så också Madrid. Ungefär så spelar också Los Blancos för det mesta även om pressen kan modifieras en aning beroende på vilket lag man möter, ställningen i matchen o.s.v. Det faktumet för mig in på den gamla sifferleken.
Det allra bästa för Real Madrid vore nog att spela en typ av 4-4-2 där Ruud Van Nistelrooy kan ackompanjeras av en snabb och teknisk forward vilket i nuvarande trupp bara skulle kunna bli Higuaín. En del faktorer medverkar dock till att vi inte spelar så. För det första finns det precis som förra året (om vi bortser från Balboa) inte en enda högermittfältare i truppen vilket gör 4-3-3 eller 4-2-3-1 beroende på hur man väljer att kalla det mer gångbart eftersom truppens rikedom av bra innermittfältare kommer till större användning och man får en plats över i den modifierade högerforwardsplatsen (där Raúl och Higuaín kommer mer till sin rätt än de skulle gjort som högerytter i ett 4-4-2) som blir till en mer central forwardsroll i anfallsspelet och Ramos får motvilligt ta hand om hela högerkorridoren på egen hand.
Ett annat skäl, bortsett från högermittfältsproblematiken är att ett 4-4-2 kräver mer defensiv skicklighet hos mittfältarna. Dels får yttrarna ett lägre utgångsläge och många är vi säkert som leker med tanken på att Robben ska ha den ena flanken och någon högerfotad ytter den andra. Det skulle i sin tur kräva justeringar av innermittfältarnas utgångspositioner.
När vi värvade Wesley Sneijder såg jag honom som en potentiell innermittfältare i ett 4-4-2 som varit mitt ideal för hur jag vill att Real Madrid ska spela sedan Zinedine Zidane la skorna på hyllan. Sneijder har kreativiteten, passningsspelet, distansskottet och är i mitt tycke också tillräcklig defensiv skolad för att placeras bredvid en bollvinnartyp som Diarra på mitten. Med all respekt för Sneijders offensiva kunnande så har han dock inte kunnat övertyga mig om sin defensiva motsvarighet och om Sneijder ska kunna vara det kreativa navet eller motorn på mittfältet som jag vill så finns det en del att jobba med. Ett tips kan vara en specialstudie av hur Anders Svensson utvecklats från att utgöra en defensiv säkerhetsrisk trots att han haft den offensiva mittfältsrollen till att bli ett defensivt ankare. Nu vill jag inte att Sneijder ska bli en defensiv spelare och definitivt inte någon ”Taco” Svensson, jag vill bara att han ska konvertera det fina spel han visar upp i en offensiv mittfältsroll till att också fungera i 4-4-2. Detta för att möjliggöra spel med två anfallare. Steven Gerrard har lite av samma dilemma, han är bäst när han har två spelare bakom sig men klarar även av att dominera ett mittfält när han spelar ett snäpp längre ner. Han agerar både bollvinnare, spelfördelare och avslutare på ett sätt som jag hoppas och tror att Sneijder kan ta efter.
Sett till spelaruppsättningen i Real Madrids trupp så är dock inte 4-4-2 särskilt troligt den här säsongen. Med sex bra innermittfältare och inte en enda högermittfältare känns det som ett avlägset alternativ. Gago/De La Red tillsammans med Diarra i ett 4-4-2 skulle dessutom inte innebära tillräcklig offensiv kraft även om De La Red kanske är den mest lämpade för ”Sneijder-rollen” i dagsläget. Vi skulle helt enkelt förlora mer på 4-4-2 än 4-3-3 i dagsläget eftersom vi trots en jättebred innermittfältsarsenal ändå inte har rätt sorts mittfältare för att få balans mellan offensiv och defensiv. De La Red skulle som sagt kunna vara typen men med honom och Diarra centralt skulle det krävas mycket mer spets på de fyra offensiva platserna än vi kan stoltsera med idag. En defensiv mognadsprocess hos Sneijder är nog vad vi behöver gå igenom för att mitt 4-4-2 ska bli verklighet och fungera i praktiken. På hemmaplan är det dock mycket troligt att det kan fungera med Diarra – Sneijder/van der Vaart redan nu men för det mesta är det nog smartast att använda tre man centralt för att upprätthålla den defensiva balansen.
Vi kommer nog få ”dras” med vår 4-3-3 liknande variant under säsongen, eventuellt ges Schusters någon januari-present så lite mer flexibilitet tillåts. För just flexibilitet är vad jag eftersträvar i framtiden och lär återkomma till senare. Med en värvning av en högermittfältare utesluter vi inte på något sätt en fortsättning av 4-3-3 samtidigt som det öppnar upp för ett alternerande med 4-4-2. Men även om det skulle dyka upp någon värvning i januari så tror jag inte att det kommer märkas alltför mycket vare sig på taktiktavlan eller på planen med ovanstående innermittfältsdilemma som främsta anledning. En eventuell högerytter lär istället konkurrera med Robben, Raúl och Higuaín om någon av de två ytterplatserna men mer om det i kommande del.
Med tre centrala mittfältsplatser och vår nuvarande formation som utgångspunkt ser jag Diarra som den mest givne. Han är den enda utpräglade bollvinnaren och behövs i de flesta matcher. Det är fortfarande för tidigt att analysera kompatibiliteten mellan Sneijder och Van der Vaart men jag tror att Diarra är en förutsättning för att det ska fungera. Sedan är jag inte så säker på att Van der Vaart ens bör ingå i en standardelva. Köpet var jag aldrig hundra kring och det hade funnits flera andra vägar att gå för att på allvar förstärka mittfältet, återigen beroende på hur man vill spela. Det kunde värvats någon spelare som är defensivt starkare i De Rossi och kört honom tillsammans med Diarra och låtet Sneijder ligga framför. Men då värvningen av Van der Vaart ger ganska klara signaler om att det är ”en bakom och två framför” som gäller på centralt mittfält så känns det som om man borde värvat en spelare som är mer olik Sneijder i spelstilen. Van der Vaart är bra men inte bättre än Sneijder och dessutom ganska ojämn i sina insatser. Vi får helt enkelt vänta och se innan Van der Vaart-köpets lämplighet kan analyseras korrekt.
Över till konkurrenssituationen på mitten så har Gago har gått framåt och jag ser honom och De La Red som bra komplement till Diarra på det centrala mittfältet. Guti är också ett alternativ i matcher när vi äger initiativet. Alternativen är många och så länge defensivspelet på mittfältet fungerar och balansen infinner sig så kommer innermittfältet bli precis så bra som förutsättningarna talar om. I nuläget verkar det som om en pivote är melodin på Bernabeu medan doble-pivote används i de flesta bortamatcher och alternerandet mellan dessa båda gör ju att fler spelare får kontinuerlig matchning. Diarra och Sneijder lär ju allt som oftast ingå bland de tre medan Gago och De la Red i första hand konkurrerar om att starta bortamatcherna och Van der Vaart och Guti tävlar om att få starta hemmamatcherna. I enklare hemmamatcher kan man även tänka sig att Gago spelar ensam som pivote för att öka den offensiva kraften.
Men. Med ett 4-3-3 sätter stora krav på kreativitet och fantasi hos spelarna i anfallslinjen och det är här Real Madrid huvudproblem nummer två finns. Arjen Robben är truppens enda yttermittfältare och likt en klassisk ytter spelar han med ganska små marginaler. När det lyckas går det förbannat bra men när det inte funkar för holländaren blir Real Madrid rejält begränsade i sitt anfallsspel eftersom vi inte har någon trollkarl på den andra sidan och dessutom knappt använder den kanten i anfallsspelet. Ruud Van Nistelrooy tillhör fortfarande topp-3 när det gäller avslutare i världen men holländaren är inte den typen som skapar chanserna på egen hand och dessutom utgör han inte något större hot i djupled. Detsamma gäller för Raúl som fortfarande får ses som förstaval på den högra anfallspositionen.
Det innebär att vi bara har en spelare i startelvan som på allvar kan hota i 1-1 spelet, och som innehar en snabbhet som kan klassificeras som ”bättre än medel”. När Higuaín spelar, som jag för övrigt betraktar som Madrids bästa spelare hittills den här säsongen, ökar valmöjligheterna och djupledsspelet förbättras. Men Higuaín är ingen högerytter och i dagsläget är han inte heller någon nia som spelar ensam toppforward i ett 4-3-3. Higuaín ska spela i ett tvåmannanfall och ju mer centralt han hamnar desto bättre spelar han. Det är ju så att den högre ytterforwarden egentligen bara innehar den positionen i försvarsspelet och sporadiskt i anfallsspelet, fast det är snarare som andraforward strax bakom Van Nistelrooy som Raúl/Higuaín mest figurerar. Det gör att Higuaín/Raúl blir mer bekväma men det innebär också att vi släpper högerkanten och låter Sergio Ramos ensam ansvara för bredden på den kanten. Ibland fungerar det ganska bra men lika ofta går spelet i baklås och det blir mest sidledsrullande. Min åsikt är att 4-3-3 ska bestå av snabba, tekniska och kreativa ytterspelare som ska göra skillnaden i anfallsspelet. Det behöver nödvändigtvis inte vara en renodlad ytter på varje sida utan platsen skulle också kunna upptas av en Agüero-typ som är bra i 1-1 spelet men också kan stötta upp centerforwarden på ett sätt som ”vanliga yttrar” kan ha lite problem med. För tillfället har inte Real Madrid egentligen inte material till varken 4-3-3 eller 4-4-2 men 4-3-3 är helt enkelt den smidigaste löningen.
Ett alternativ skulle kunna vara att använda Sneijder på en kant och kopiera Hollands succemodell från EM där Sneijder, Van der Vaart och Robben flöt omkring lite som de ville på offensivt mittfält. Det innebär att fler av de centrala mittfältarna ges speltid men innebär också att det bara blir en anfallsplats kvar att slåss om för Ruud, Raúl och Pipita.
I somras accepterade jag Schusters snedvridna 4-3-3 med en ytter så länge ingen ny världsklassytter skulle ansluta till laget. Men det var under förutsättningarna att en riktig vass anfallare värvades in som tillsammans med den stora uppsättningen innermittfältare kunde rättfärdiga valet att bara spelare med en kantspelare. Jag vidhåller fortfarande att den anfallaren borde ha värvats, även om Higuaín alltmer framstår som ett bra alternativ till den rollen, inte minst med tanke på hans utvecklingspotential. Jag kan inte säg att jag ändrat mig nämnvärt rörande spelsystemet heller eftersom vi inte har mycket att välja på just nu. En lösning jag dock funderar kring mer och mer är att låta Sneijder utgå från en kant och övergå till ett mer 4-4-2-liknande spelsystem men sen är ju frågan om det skulle bli särskilt mycket bättre. Däremot skulle det kunna vara en del i processen mot att spela 4-4-2 om eller när en högermittfältare kan tänkas köpas in och när Sneijder är redo för min ”Sneijder-roll”. Men mer om framtida transferplaner i sista delen.
Vi är bara två månader in på säsongen och ingen vet hur det kan komma att se ut i april. Men frågar ni efter en objektiv bedömning av Real Madrids chanser till en CL-titel till våren så skulle jag inte sätta mina CSN-pengar på att Raúl lyfter den pokalen i maj. Real Madrid hade grundstommen för att på allvar kunna utmana om La Decima den här säsongen men som jag varit inne så tycker jag inte man har gett sig själv möjligheten att göra ett seriöst försök eftersom de spetsvärvningarna som behövdes för att ta det sista steget uteblev. En anfallare och en ytter behövdes, inget tillkom.
Jag tror avsaknaden av spets framåt kommer bli dyrbar för Real Madrid. Försvarsproblemen jag först diskuterade kan förhoppningsvis lösas internt under året men bristen på speed och fantasi framåt blir svårt att släta över och lägg därtill att det spetsaktiga vi har i Arjen Robben inte är gjord av cement precis. Det finns naturligtvis ingen anledning till att måla FAN på väggen redan nu när vi är bra med i både ligan och Champions men jag har fortfarande svårt att se årets lag är särskilt mer slagkraftigt än fjolårets. Visserligen borde Real Madrid nått minst till kvartsfinalen förra året så når man bara upp till fjolårets nivåer så går det säkert att överträffa rent resultatmässigt. Sedan kan Europas tio bästa lag som jag tjatat om tidigare slå varandra hur som helst och när som helst så självklart finns fortfarande chansen att det ska hända något redan i år. Men den kunde och borde varit betydligt större om korten spelats rätt från ledningen. För något år sedan förutspådde jag att Champions League-pokalen skulle hitta hem igen 2010 och att Real Madrid då skulle åter skulle vara världens bästa klubblag. Utvecklingen har gått i rätt riktning hela tiden men det har varit uppenbart ett bra tag att det skulle behövas nya förmågor till den sista tredjedelen, problemet är väl helt enkelt att spelarna Real Madrid letar efter är så gott som omöjliga att värva in av lite olika skäl men även detta ämne återkommer vi till i nästa del. För tillfället gäller det nog för oss Madridistas att helt enkelt gilla läget och sätter hopp och tilltro till att att säsongen kan sluta lyckligt trots att truppen inte är fulländad.
En sammanfattning av situationen i klubben:
• Försvarsspelet måste bli stabilare - kan förhoppningsvis lösas internt genom bättre balanserat mittfält och bättre individuella insatser i backlinjen.
• Svårt att se vilket spelsystem som passar Real Madrid bäst.
• Det är fortfarande för tidigt att bedöma laget och spelarna rättvist och det finns många intressanta frågor att ställa kring laget. Var Van der Vaart rätt man? Klarar Sneijder av att spela innermitt i 4-4-2? Tål bredden av innermittfältare att man bara använder två av dem?
• Higuaín trivs bäst som anfallare. Övergång till 4-4-2 mest lämpligt för att få ut max av honom.
• Oavsett spelsystem fattas det spelare för att göra truppen komplett.
• Överst på önskelistan står en snabb och kreativ spelare som kan agera ytter i 4-3-3 och högermittfältare i 4-4-2 beroende på hur Schuster vill spela.
Mina åsikter om hur Real Madrid ska hantera den rådande situationen och hur framtiden ser ut i det korta respektive långa perspektivet går att läsa om i kommande del.
