Krönika: Ramón Calderón Ramos
"Calderón vann valet lite kontroversiellt. Han lovade Fabregas, Kaka och Robben men fick den sistnämnda."
Ramón Calderón Ramos, även kallad Calderón är för dagen president i världens största klubb genom tiderna. I samma ögonblick också mannen som hackats av i bitar utav diverse massmedior runt om i Europa. Just ja, 57 år gammal är han i dag och har tidigare varit en jurist. Alltså kan vi konstatera att han inte är den där älskade miljardären och frälsaren i Perez, Abramovich eller Abu Dhabi-nissen. Att den Palenciafödde juristen får betalt för att övertala och vinna över mentala aspekter hos andra "bedömmare" gör han inte till en bortblåst skojare heller. Alltså, anser jag att han är en i mängden. En som jobbat och studerat flitigt i flera år för att uppnå sina mål men framför allt en individ som inte ger upp så lätt, som inte får det han vill på ett silverfat inom loppet utav sekundrar. 57-åringen är ingen som lever på sin farsas testamente. Heller ingen som stjäl från de fattiga, korrupta och hjälpbehövande för att sedan dela ut övergångssummor till ett själlöst lag i London. Inga nämnda, inga glömda.
Real Madrid anno 2006 innehöll ett rutinerat, men mättat och oföretagsamt lag. I backlinjen fann vi spelare som Pavon, en mittfältare i Pablo Garcia som knappt platsar i Barcelona och långt framme en iskall Ronaldo som minnsan var vår frälsare. Ingen interaktion, ingen sammanhållning. Solidaritet och kollektivitet fanns inte på kartan inom laget. Det räckte för dem att bara infinna sig på träningarna och nöta grupptävlingar. Ett exempel var när Gravesen och Ronaldo hade en tävling som gick ut på att skjuta på stolpen och inte i mål. Vad har en Lopez Caro att säga emot spelare som Zidane, Ronaldo, Roberto Carlos. Ingenting. Stjärnorna var större än laget och framför allt förgrundgestalterna.
Calderón vann valet lite kontroversiellt. Han lovade Fabregas, Kaka och Robben men fick den sistnämnda. Som jag tidigare nämnt så har det aldrig funnits någon president, politiker, vd, chef etcetera som aldrig ljugit för att utgå som segrare. Att då kritisera Ramón för att han missat två spelare är patetiskt. Hur som haver så ingav han förhoppningar om ett LAG igen. Det skall gråtas och blödas för klubbmärket. Detta blev ett faktum två år i efterhand. Casillas tårar mot Mallorca tilltalar mig mer än Ronaldo, Kaka och Fabregas tillsammans. Dock har varje individ också olika åsikter om diverse saker. En sak är dock säker. Så sent som för tre år sedan hade vi en horribel period och ändå skriker och kritiserar vissa befriaren och arkitekten bakom triumferna de senaste två åren. Calderon och Mijatovic värvade Capello i hopp om att få passionen tillbaka bland spelarna. Det resulterade i ett genidrag. Han lyckades få spelarna att ej vara belåtna över att man är närvarande på träningen och latcha med bollen för att sedan åka hem och sätta på sin fru, hustru eller flickvän. Det handlade om att träna hårt för att spela. Och spela hårt för att vinna. Vilket recept. Jag kan också konstatera att Schuster aldrig hade mäktat med att vinna titeln i Capellos dåvarande sits.
Efter att ha känt på en makalös titel som var så jävla efterlängtad så beslöt sig presidenten för att tänka långsiktigt. Emerson, Capello, Beckham, Roberto Carlos, Helguera, Pavon, Ronaldo är bara några som fick ta sig till utgången och finna andra utmaningar. Pressen var nu inte lika hög och Schuster, som f.ö startade sin tränarkarriär i hopp om att få träna Real Madrid(!) en dag, välkomnades till tränarposten. Glöm inte heller att tysken fick utnyttja Visa-kortet ur sin egna ficka för att lämna Getafe. Kärlek. Tillsammans med tysken rekryterades unga underskattade lirare i Robben(!), Sneijder och Pepe. Gänget föryngrades och gick som tåget. Visst har det emellanåt varit ojämna prestationer och tidiga nederlag i Champions League, men jag ser det enbart pga de ständigt oturliga skadorna som dyker upp på matcher!
Tre stora titlar på två år säger en del om en president och sportchef. Och jag ser ingen anledning till ett försök att få bort våran nuvarande president som lyckats så jävla bra trots omständigheterna. Negativa perioder uppkommer ofta i samband med skador. Det kan i princip ingen göra åt saken. Speciellt när det sker under matcher. Det är så förbannat tråkigt att läsa, efter allt Pedrag, Ramon och Bernd gjort för att komma så här långt, frekvent att ledarna och hierarkin i klubben är felet. Dom förtjänar inte det. Jag kan endast se dom oförtjänta kritikerna på ett sätt. De är efter namn och inte laget. Värva en Ronaldo och låt honom snurra upp en bedrövlig Pernia, det är tillräckligt bra för sådana.
Michél, Michél och Michél. Gudabenådad yttermittfältare. Ikon hos madridismon. Vi, eller jag, kommer att vara evigt tacksam för vad du åstadkommit klubben under din spelarkarriär. Men likt Lothar Matthäus är han en erbarmlig tränare. Att sedan sonen tillika "talangen" Adrian, inte förfogar över en bredare potential än Yksel Osmanovski är ett faktum och ingen förolämpning. Med detta sagt så är det löjligt att avgå och kritisera Calderon så hårt, enbart för att den sistnämnde krävde aningen förbättring för att han FAKTISKT BRYR SIG om ungdomsakademin. Roberto Carlos var en annan ikon som inte kunde leva med lite kritik. Mijatovic tyckte att han inte längre förtjänade en sådan lön med tanke på åldern och förmågan utan istället borde glädja sig att vara en fortsatt ikon på Bernabéu med en lite lägre lön och sämre roll i laget. Det gjorde vår älskade brasse galen och än en gång fick Mijatovic utstå onödigt mothugg i media. Milan är i en klass för sig att skola in ikoner och få dem att vara realistiska. Helguera är dock en bra förebild.
Avslutar med en hyllning till vår underbare assisterande tränare Chendo som en gång i tiden tillbringade många år på ytterbacksplatsen i Real Madrid. Alltid utanför uppmärksamhetscentrumet samtidigt som han alltid är så jävla jublande glad efter varje mål vi mäktar med. Varesig det är emot Levante eller Barcelona. En favorit bland dem flesta tränare vi haft på sistone, inklusive Capello. Underbar människa och madridista.
