Krönika: Ett möte av innerlig betydelse
Det finns inga ursäkter, vi fans är ofta naiva, blundar för den faktiska sanningen. Det gör vi gärna, naivt är också vackert och det vore stor idioti att inte våga se sitt lag som vinnare. Vinnare som sedan applåderar oss hängiva, vi som tror och alltid omger oss med halsdukar, med tröjor på legendarer dallra i månljuset vid fönstret innan lampan släcks och man vaggas mot nya dagar, nya drömmar och nya vinster.
Jag gillar när det alstras en känsla, en komprimerad doft av alvar så fort man släckt ned i rummet, stängt av mobilen och ser två lag vars spelares ansvar är att ta oss fans i handen och leda oss över mot trygghet och befrielse. Det finns inga ursäkter, vi fans är ofta naiva, blundar för den faktiska sanningen. Det gör vi gärna, naivt är också vackert och det vore stor idioti att inte våga se sitt lag som vinnare. Vinnare som sedan applåderar oss hängiva, vi som tror och alltid omger oss med halsdukar, med tröjor på legendarer dallra i månljuset vid fönstret innan lampan släcks och man vaggas mot nya dagar, nya drömmar och nya vinster.
Något som jag alltid blivit fascinerad över är hur liten gräns som skiljer våra hårdsmälta känslor från varandra. Sorg eller glädje beror på slumpen, individuell skicklighet, sekunder av tillfällig magi, spelare som drabbas av hybris eller spelare som plötsligt tappar någon sekunds koncentration och vi fans förefaller tröstlösa, likgiltiga och vi inser osunt snabbt det totala misslyckandet. Skammen över att ha blivit förklarad som förlorare och att sedan behöva se det provocerande leendet uppenbara sig i rampljuset medan våra hjältar förpassas till bakgrunden med trött blick, och en insikt om att de alls inte gjort allt det som de innan svor att de skulle göra.
Jag minns den där hemska gången, när Ronaldinho inte tycktes få nog av att vrida runt spjutet i våra blödiga hjärtan. All vår frustration rann över och bara bildade någon form av förlikelse, en sorts längtan till nästa match då revanschen kunde äga rum igen och ge oss lite, lite tillbaka mitt i all skam och förnedring. Efter den matchen roade sig vänner genom att verkligen inte ge mig en chans att förtränga denna stora förlust. På kvällen senare roade jag mig istället genom att se gamla matcher mot Barcelona där allting var tvärtom. Det var en ynklig kväll och utomstående uppfattar nog detta som helt galet – att en match får avgöra min förmåga att kunna tackla vardagens närmaste motgångar, och medgångar.
Det är åter igen, ett väldigt stort ansvar för våra hjältar att bära, för de vet, de känner den där tomheten liksom vi. Som att rita upp ett mål, en dröm och sedan återvända och inse att igenting av den tänkta planen ens är påbörjad. Eller som att ringa upp sig själv i framtiden och bli förkunnad om att hela ens framtid byggd på avklarade mål inte alls blivit avklarade utan enbart bytt färg, gjorts om – förenklats.
Jag hoppas Guti och Raúl leder oss mot målen, som bevisar styrkan de äger, och ger vår nya tränare någon form av drömstart. Jag vill se intensiteten, och den moral som vi madridistas faktiskt får uppleva och icke att förglömma – solidariteten.
En vinst är uppnåelig. De vet om tragiken av att bli förklarade som den svaga, som inte kunde spjärna emot pressen, och målen som vi fans alltid delar.
En ny tränare är här, igen lyser taffligheten och avsaknaden av inre styrka igenom. Schuster vågade inte hoppas, klargjorde sin syn som inte matchades med Real Madrids. Jag står inte bakom beslutet, men finner det ändå tilltalande och en aning vackert. Här backar ingen för någon, resultat, vilja och tron på att klara det som vi har som gemensamt mål är det som betyder någonting. Förpassas någonting, glöms bort, ignoreras så tillkommer konsekvenserna.
Vi som aldrig tröttnar, står dock här. Naiva och härligt lyckliga åt ännu ett stormöte mot Barcelona. En seger i detta läge är mer än bara en gigantisk känsla av euforisk tillfredställelse. En ny resa är tydligen här, men med likadana mål.
Vi tar oss fram, var så säkra.
