Godis från i fjol: Who am I?
En gästkrönika skriven nästan exakt ett år sedan av en påg vars namn numera går att känna igen i Real Madrid-redaktionen, Drilon Pollozhani, som efter den icke-minnesvärda förlusten mot Barcelona förra året hade mycket att säga. Lite egoistiskt kan tyckas att han själv återpublicerar detta, men likväl stämmer mycket av texten överens med läget även idag. Varsågoda, godis från i fjol!
"Mycket märkvärdiga saker kan flyga runt i tankarna hos en trogen supporter som ser sitt lag bli rekordhögt besegrat av ärkerivalen, speciellt då det handlar om Real Madrid mot Barcelona, på Estadio Santiago Bernabeu; mäktigheten själv. En av dessa tankar som slagit just mig är att det i vår omgivning kryllar av det vi kallar medgångssupportrar.
Låt oss gräva lite i det ganska nyligen förflutna.
Det är sekel- och millenieskifte och den vita stoltheten är på väg att kulminera successivt. När våra giganter gör entré på det gröna slagfältet ilar ett skarpt och mäktigt ljud runt på läktarna och endast ett mål finns. Vinst. Filosofin är även att göra detta så förtjusande som möjligt.
Och visst lyckades man.
Inom loppet av fem säsonger bringade vårt vita infanteri hem tre Europatitlar av högsta kaliber och trots att undertecknad endast hunnit se finalen 2002 i livesändning kan jag konstatera att titlarna vunnits på ett mycket tilltalande manéer. Kort sagt var Real Madrid med sina stjärnspelare, världens största och bästa klubblag, vilket sedermera blev officiellt erkänt.
Tyvärr, för oss som älskade detta lag, skulle sämre tider komma och idag då vi analyserar den senare tidens spel syns tydligt sviktande resultat.
Idag när Real Madrid har nästan lika många nederländare i laget som Barcelona hade under deras ”UEFA-Cup-era” i början av 2000-talet ser jag personligen mycket tydligt att inte lika många prisar Real. Sanningen svider, ja, jag har själv fått bemöta detta vansinne med egna ögon och öron. Faktum är att många som hejade på Real under den fantastiska perioden numera hejar på Barcelona. Mycket upprörande är det då man försöker övertyga dessa personer att de en gång i tiden var Real Madrid-supportrar eftersom de ständigt förnekar detta. Jag har tänkt och tänkt och slutligen kommit fram till varför detta händer.
Folk som är rädda för att bli utfrysta om laget inte är framgångsrikt, substituerar en del av sin identitet för att således hänga med i flödet.
Sådant folk är med andra ord del av den kult vi kallar för medgångssupportrar. Bevisligen får man alltså inte tillräcklig med tillfredsställelse när det lag som en gång i tiden var världens bästa inte längre är det och därför söker man sig till det nya laget, för att i framtiden även lämna detta, när det inte längre är världens bästa. Psykologer skulle tala om en mindre identitetskris (som pågår tills det att man kanske skaffar barn och inser att ”fotboll inte är allt”).
Damer och herrar, trogna Real Madrid-supportrar. Var väl medvetna om att en av personerna som sitter på soffan då ni kollar på El Clásico tillsammans en gång i tiden var precis som ni. Skillnaden mellan er är endast att ni är de starka, de som vågar stå för det hjärtat säger och att ni är de som tillsammans med oss andra trogna supportrar kommer att se Real Madrid nå toppen igen.
¡Hala Madrid por siempre y hasta la victoria!"
¡Hala Madrid!