Den Ödmjuke Kaptenen
Han tar det som kallas girighet i ena näven, tar det i andra näven och bryter det mitt itu på sitt knä. Smulorna kastar han till vargarna.
Vart tog han vägen? Inte är han på plan när Real Madrid spelar. Inte syns han i media heller, åtminstone inte sedan den fantastiska julhälsningen på klubbhemsidan innan nyår. Det är knappt att bildproducenterna ens ägnar en tanke åt honom numera när han sitter där långt inne i avbytarbåset, vilket han gör antar jag? Dónde estás Capitán?
Jag slår vad om att Raúl längtar efter att återigen få känna det gula bandet klä hans arm och ta tillbaka honom till de gröna fotbollsängarna. Jag slår vad om att han innerst inne ivrigt längtar efter att se bollen slicka nätmaskorna efter att ha lämnat hans fot och jag slår vad om att han vill springa till klacken på kortsidan för att kyssa sin näve och slå den upp mot skyn. Mest av allt vill nog Raúl vara på plan och skänka en vinst till sitt Real Madrid och publiken. Det är det "El Capitán" lever för.
Mitt bland alla galaktiska stjärnor finns en mindre stjärna, en sol, som i det tysta ständigt jobbar på utan att göra alltför mycket ljud ifrån sig. Solen, eller Raúl, som i två decennier spelat för laget han älskar och slagit de flesta rekord man kan tänka sig, finner sig själv i dag i en tid där han inte kan göra eller mycket mer än att vara tyst och fortsätta jobba. Han har ju säkert mycket att säga, men med Raúl är det annorlunda. Ja, hela Raúl är annorlunda. Han är en sann fotbollshjälte därjämte.
Här om dagen läste jag på AS att folket - antagligen på klubbhemsidan - fått göra en omröstning där de skulle bestämma Higuaíns ersättare. Benzema eller Raúl? Hela 85% av de deltagande röstade på Benzema. Är inte det till och med en större andel än de som ville ha kvar Higuaín i klubben? Supportrarna måste vara säkra på sin sak. Raúl är inte lika eftertraktad längre nu med två unga och lovande talanger bredvid honom. Inte på planen i varje fall.
Men Raúl är sådan för oss Realälskare, att varje gång han spelar och varje gång han eventuellt nätar, injicerar han ett slags "Realvaccin" i ådrorna, som får en att inspirerat vråla ut "Raúl Madrid!" för allt vad det går. Trots att vi realistiskt måste erkänna att den så kallade Raúl Madrid-eran, går mot sitt slut, är det alltid - oavsett när och hur - lika skönt och vackert att se honom göra mål. Känslan får en att känna sig som ett barn igen. Som att i ett snabbt moment förflyttas bakåt i tiden och åter känna hur det var att upptäcka fotbollen och Real Madrid.
I början av säsongen ingick Raúl i en 4-2-2-2 uppställning där han befann sig på topp tillsammans med Benzema. Allt sedan Higuaín visat sin goda kvalité och uppställningen ändrats till 4-3-1-2 alternativt 4-2-3-1 har Raúl fått mindre och mindre speltid. Numera får vi se enstaka inhopp som inte ens kan bedömas med Spelarbetygsskalan, eftersom han oftast spelat för lite. Vad skulle de flesta spelare sagt om de vore i Raúls skinn? "Det är jag som vunnit alla titlar, jag som slagit alla rekord. Jag tillhör Real Madrids själ. Därför borde jag spela!". Det kan man ju tänka sig att någon skulle ha sagt, med all rätt. Men Raúl Gonzalez Blanco gör inte det. Han visar att han älskar sitt lag genom att jobba disciplinerat och tålmodigt för att förhoppningsvis i framtiden få belöning för det. Han tar det som kallas girighet i ena näven, tar det i andra näven och bryter det mitt itu på sitt knä. Smulorna kastar han till vargarna.
Sam Panah sa för någon månad sen här på Svenskafans: "En oförglömlig saga är påväg mot sitt slut". Jag väljer att tro motsatsen. Raúl finner evigt liv i Real Madrid. Hans spelarkarriär må sluta om ett och ett halvt år men hans roll i laget försvinner aldrig. Och när tiden är inne för skorna att läggas på hyllan kommer han att få historiens vackraste avsked någonsin. Var så säkra på det.
* * *
Här finner ni ett klipp som visar alla de 15 mål Raúl gjort i El Clásico-sammanhang. Videon är gjord av MadridNRoses och CiudadParaiso. Njut!