Krönika: Den gode Fernando...
"Vem minns inte hur han fullständigt raderade bort Diego i Bremen? Eller Cazorla (som gjorde bort Drenthe gång på gång) i Castellón."
Precis som rubriken lyder så gäller det en spelare som världen över råder delade meningar om. Vissa påstår att Fernando Gago genast bör skeppas iväg, vissa inte. Från att ha varit en dal till en klippa och återigen till en dal skrivs nedan.
Börjar vi med argentinarens roll i Real Madrid så är det en fråga om anpassning mer än om 23-åringens färdigheter. Bortsett från Drenthe så är den nämnde efter i rangordningen över titeln ”syndabock”. Anledningen till detta har som sagt med anpassningen att göra. Låt oss börja med att se på hans utveckling från scratch.
Gago köptes för otroliga 20 miljoner € och var med all rätt det mest intressanta köpet bland trion som köptes under samma övergångsperiod. Ironisk nog är han den mest obegåvade utav trion sett till nuet. När han väl köptes in så krönte han debuten på sämsta tänkbara sätt i förlustmatchen mot Deportivo La Coruña på Riazor. Under Capellos styre agerande han mestadels som uppbackning till Emerson och Diarra och var högst medioker i de uppträden han fick till sitt förfogande. Bör dock poängteras att hans assist till Roberto Carlos mål borta mot Recreativo var sensationellt och ett tecken på vad han kan åstadkomma på fotbollsplan.
Säsongen därefter utnämndes Bernd Schuster till den nye tränaren som hade i uppdrag att föra laget mot ytterligare triumfer. Året var 2007. Ett år som argentinaren säkerligen drömmer om på bänken i dag. Det var nämligen året då Fernando äntligen tog klivet till att utnyttja sin fulla potential och bli giganten madridistas hoppades på. Men det var också året då spelsystemet ändrades från två till tre centrala mittfältare i ett kompakt 4-3-3. Detta resulterade i att vår dåvarande åtta äntligen fick göra det han föddes till och visade sig vara bäst på. Att simpelt distribuera bollen från backlinjen till mittfältet och punktmarkera /ge understöd i hopp om att radera hotet från motståndarlagets anfallande spelare. Detta utan att koncentrera sig på presspelet.
Vem minns inte hur han fullständigt raderade bort Diego i Bremen? Eller Cazorla (som gjorde bort Drenthe gång på gång) i Castellón. Världens bästa spelare från Barcelona är ett annat exempel på hans kompetens när det gäller att markera spelare. Messi var i ärlighetens namn aldrig ett hot varken borta på Nou Camp eller hemma på Bernabéu säsongen 07/08. Ännu ett bevis på hur stor Gago är i rätt omgivning.
Det inhemska succé-året passerades och in välkomnades en ny säsong med nya förväntningar... och främst förstöelser. De La Red vilades på grund av kardiologiska svårigheter, Diarra var borta hela säsongen och Javí Garcia var ett skämt. Vi stod nu med Gago och två-tre-fyra skadebenägna offensivbelagda holländare i ett 4-1-3-2 system med Gago ensam på det defensiva distriktet på mittfältet. Han var tvungen att pressa, fördela, markera och ge understöd på egen hand. Resultatet blev Exorcisten. Läskigt dåligt alltså.
Så läskigt dåligt att vår tidigare succétränare fick sparken och in kom den duktige Juande Ramos som förespråkade ett mer defensivt spelsätt och början på hans styre bådade riktigt gott för vår Fernando. Systemet övergick till 4-5-1 med ett tätpackat mittfält och utrymme för Gago att se spelet framför sig och inte behöva oroas utav att pressa opponenten. Det gick bra. Genom tidernas bästa Barcelonas-lag fick slita av sina ben för att kamma hem tre poäng som inför drabbningen, enligt flesta experter, tippades enbart åt ett håll och det i hemmalagets favör med en promenadseger.
Kort därpå köptes en ny kollega som fick vår femma att ramla ner ett par trappsteg i utvecklingen. Juande gick över till ett 4-4-1-1 system med två ankare på mittplan, nämligen Lass och Gago. Då var han tillbaks till ruta ett och prestationerna påminde mer och mer om insatserna under Capellos era. Resten är historia förrän Mallorca kom på besök den tionde Januari detta år. Ö-gänget kämpade tappert och förlorade enkelt mittfältskampen mot två hårdpressande Alonso och van der Vaart toppad med en enkel och simpel Fernando Gago som sopade bort resten utav avfallen som tog sig förbi de två förstnämnda. I stil med Mascherano.
På tal om Mascherano. En spelare som utmärkte sig bäst i sitt lag med ett intensivt mittfält men som var under all kritik i landslaget. Ta er gärna en funderare och gissa varför landsmannen inte kom till sin rätta. Säger en laguppställning med två centrala mittfältare er något? Mascherano presterar, precis som Fernando, bäst i ett Liverpool med spelare som Gerrard och Alonso/Lucas bredvid sig. Observera antalet. En gladiator-typ som ser allt framför sig och läser spelet så pass bra att bara genom ett par förflyttningar få zoner att bevakas.
Fernando Gago har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli en multifunktionell central mittfältare utav klass. Snarare en ren och skör defensiv mittfältare utav världsklass. Frågan som kvarstår är följande:
Är det värt att använda sig av och rotera bland två laguppställningar och därav få det bästa utav vår gode Gago när det behövs eller skall vi stå med ett lag utan någon möjlighet till en plan B? Och med vår gode Fernando borta på mellandagsrean? Är mästarnas mästare Capello favorita ungtupp så värdelös som de flesta framhäver? Italienaren som trots allt fick Emerson att sparka boll och utveckla till den främste på sin position i flera år? Tänk på det.