Krönika: Kärlek vinner alla krig
"Real Madrid presenterar Álvaro Arbeloa som motvapen och det kan mycket väl bli en dåres genidrag, men likväl en ren och skör avrättning."
Vi känner nog alla igen känslan inför en klassiker som Real Madrid – Barcelona, den där klumpen i magen som hela veckan framkallar en enklare version av panikångest. Alla Ronaldo, Zlatan och Messi-entusiaster får ursäkta – ni är trots allt i detta sammanhäng ett gäng plastsupportrar som vänder kappan efter vinden. Jag tänker dock inte vara så fräck att jag ifrågasätter ert supporterskap men det är skillnad på supportrar och supportrar.
Personligen är jag ett odrägligt vrak inför dessa matcher och jag vet att både Real Madrid och Barcelonas supporterbas hyser ett gäng liksinnade människor. Det finns alltid människor som inte förstår, människor som ifrågasätter ens närmast sjukliga intresse för en fotbollsklubb. Dessa individer är troligtvis plastsupportrarna som snarare håller på en spelare och ”gillar dom som vinner”.
Jag har slutat att kolla på klassikern tillsammans med mina medmänniskor på krogen, jag kollar inte längre på en Real Madrid-match med flickvänner/ointresserade polare. Dessa människor är störningsobjekt och måhända att jag inte framställer min egen person särskilt väl i dessa människor sällskap när Real Madrid spelar. En och annan spansk illafarande glosa blandat med ett frenetiskt gestikulerande framställer mig som en speedad flygfarkost på crack. Och här träder logiken in mina damer och herrar, vilken typ av människor tror ni förstår mig? Är det Lasse och Hasse som har köpt en fejkad Barca-tröja på Mallorca för elva spänn eller är det personen som sedan barnsben följt Barcelona eller Real Madrid? Enkel logik. Dessa människor omger jag mig med under en klassiker, inbitna culés är naturligtvis välkomna på dessa storslagna tillställningar men räkna inte med någon större sympati vid en eventuell förlust, snarare skadeglädje och det i stora portioner.
Men den som ger får även ta, skit alltså. Efter massakern i Madrid senast stängde jag naturligtvis av mobiltelefonen och drog på den när tiden kändes mogen. En timma senare ville den fortfarande inte sluta pipa och SMS-antalet överskred ett femtiotal, merparten hån. Då är man inte kaxig och man får likt en skamsen hund på ålderns höst ödmjukt berömma motståndaren. Den som ger sig in i leken får leken tåla.
Det jag däremot inte tar in är när plastsupportern dyker upp dagen efter med en blårödfärgad pajashatt på skallen och likt en dåre påstår att detta är klubben i hans liv, dessa människor är enligt mitt tycke glada amatörer som jag mest skrattar åt, än mindre tar åt mig vederbörandes hån och larviga poänger. Det går självklart inte att mäta vilken klubb som har större andel av dessa supportar men spontant känner jag att halva Sverige håller på Liverpool eller Barcelona och att Real Madrid i mångas ögon fortfarande har mutat sig till alla titlar de senaste hundra åren på skattebetalarnas bekostnad. Zlatans intåg i Barcelona har väl inte försatt Real Madrid i bästa kurs hos vare sig fotbollsintresserat folk eller media, det som dock är mest skrämmande är att det skulle vara precis tvärtom om nu Zlatan valt spel i den spanska huvudstaden före spel i Katalonien.
Lördagens match betyder oerhört mycket, kanske lite mera för oss hårt ansatta madridistas som upplevt en väldigt konstig säsong. En briljant sommar med mängder av nyförvärv försattes snabbt i både skräck och sorg med sorliga resultat i både cupen och europaspelet. Real Madrid har inte rosat marknaden i det så kallade ”stormatcherna” och därför är lördagens förmodade krig en sista chans för general Pellegrinis infanterister att åstadkomma något som verkligen kan skänka oss alla glädje och framförallt stolthet. Men det blir givetvis svårt och framförallt är det en spelare som sprider skräck, Leo Messi. Alla möjliga förslag har presenterats som tänkbara alternativ för att stoppa den lilla argentinaren, någon tyckte att en hagelbössa vore på sin plats och någon annan trodde att Inter-backen Lucio på vespa skulle ha en bra chans mot världens just nu bästa fotbollsspelare. Brassevespor och hagelbössor till trots, Real Madrid presenterar Álvaro Arbeloa som motvapen och det kan mycket väl bli en dåres genidrag, men likväl en ren och skör avrättning.
Det taktiska rävspelet blir intressant och låt oss hoppas att Manuel Pellegrini inte tar efter Juande Ramos taktik från 2-6-torsken då backlinjen ungefär låg ett världshav och två kontinenter för högt mot Barcelonas passningsskickliga lag. Hög press är i och för sig korrekt agerat men med logig tack! Ska man besegra Barcelona så kan man inte bara stirra sig blinda på Leo Messi, spelare som Piqué och Xavi är minst lika viktiga. Det gäller att sabotera spelmotor ett och två, fungerar inte dessa motorer så blir Messi alltmer isolerad, därmed enklare att markera bort.
Framåt är det Pipita och Ronaldo som ska frälsa Bernabéu och jag tvivlar inte en sekund på att det kommer finnas lägen att briljera mot en backlinje som centralt inte är den snabbaste. Men det taktiska rävspelet får ursäkta, det är kampen som kommer att avgöra, det är den första tacklingen som kommer att sätta ton på denna batalj. Hjärta, kamp och offervilja vinner alltid ett krig.
Gör oss stolta, kämpa till dess att det inte finns någon energi kvar. Gör ni det och ändå förlorar så förtjänar ni våra hyllningar likväl, vinner ni så är ni gudar.
