Klubbmärket Betyder Allt

"Ser ni klubbmärket där på väggen grabbar? Jag vill att exakt varje spelare här inne kysser det innan ni stiger ut på plan. För det är det klubbmärket ni spelar för, det är därför vi alla är här idag. För att försvara vår klubb - den som vi har skapat!"

Det var från början endast en utopi, gömd i den innersta vrån av hjärnan, där önskningarna har sin källa. Han, tränaren för 15-åringarna, hade under en lång tid fantiserat om att få med sig de bästa spelarna från laget för att bilda en egen klubb. Det gick en relativt lång tid och han vågade inte riktigt tala om sin idé till någon annan än sin assisterande coach, tillika nära vän.
    Men en dag när han körde hem två av sina mest lovande spelare efter en match, och tittade genom backspegeln på dem , berättade han sina tankar och undrade vad de båda killarna tyckte. Efter en kort stunds tystnad och efter en ögonkontakt med varandra svarade dem.
    - Vi gillar din idé...så varför inte?
    Det var allt som krävdes.
    Endast några träningspass senare avslöjar tränaren sina planer till samtliga spelare och erbjuder dem ödmjukt och diplomatiskt att följa med honom till Den Nya Klubben. På grund av den tillit och förbindelse som spelarna byggt upp gentemot tränaren under tiden tillsammans, kanske de trots allt inte hade någon fri vilja i fråga; de följde med honom, allihopa - som om det vore en profet som hade talat till dem.

Efter hand etablerade sig föreningen i branschen allt mer och trots en rätt så darrig ekonomi rekryterade man allt fler spelare. Till slut hade ett A-lag skapats och man fick till och med sina egna supportrar och anhängare, lokalt sett. I nuläget var man en, sportslig sett, mycket ambitiös och lovande förening med många talangfulla spelare.
   Men det var just en sak som var speciellt intressant, och det var 15-åringarna. Ihop med sin tränare hade detta gäng redan tidigare visat för omgivningen att man hade haft det där lilla extra, men något med att man tog steget till att skapa en egen klubb - en egen identitet - hade stärkt lagandan rejält. Succén hade inte endast greppat tag lokalt, spridit sig både runt om i länet och landet, utan namnet hade även spridit sig internationellt.
    Den Nya Klubben. Träningar nästan alla dar i veckan, träningsläger runt om i landet och i Europa och flera gånger deltagare i turneringar i länder som Holland och Italien. Mötte lag som Ajax, Juventus, Real Madrid. Inte sällan slutade man trea, tvåa eller vid de allra mest fantastiska stunderna - vinnare. Naturligtvis är det opassande att hävda att detta var världens bästa 15-åringar, men i sina bästa stunder briljerade man mer än vad man någonsin sett barn i den åldern göra. En skara mycket lovande talanger. Och man hade en beundransvärd sammanhållning; också under fritiden umgicks spelarna emellan och ibland även tränaren inkluderad, då man brukade samlas om kvällarna för att titta på Champions League eller liknande.

Det var emellertid ett specifikt moment som samtliga spelare än idag, flera år senare, kommer ihåg som om det vore igår.
    Man var inne i slutskedet av säsongen och framför sig hade man en mycket avgörande period. Motståndarna var i folkmun redan klassade som vinnare och även fast de inte hittills hade lyckats internationellt lika bra som Nya, hade de sedan en tid tillbaka börjat kallas Gladiatorerna, eftersom de likt sådana hade mejat ner de flesta av sina motståndare under säsongen. Även det första mötet mellan Gladiatorerna och Den Nya Klubben hade slutat med vinst för de förstnämnda, då med ett 2-1 resultat. Nu var det åter dags, och denna gången på bortaplan. Det är alltså ingen svårighet att förstå atmosfären och spänningen som rådde inför denna drabbning.
    Det kunde inte ha börjat sämre. Trots ett gediget spel, med många individuella prestationer av hög klass, fick man i halvlek gå ut till omklädningsrummet med 0-2 i baken. Båda på knivvassa kontringar.
    Innan någon hann säga något var man samlade i en halvcirkel, och tränaren började sitt snack. Vissa kollade rakt ner mot sina fotbollsskor, vissa med vidöppna ögon på sin ledare.
    - Grabbar, vad är det här?! Vad är det jag ser där ute på plan? Vi har spelet, vi har lägena och vi har möjligheterna. Men vi utnyttjar inte detta idag. Varför? Vad är det som pågår? Har ni glömt hur man vinner över motståndarna som ett lag? De ska inte kunna få in bollarna på såna kontringar! Jag vet var felet ligger. Det är något ni saknar grabbar. Ni saknar Jävlar Anamma. Jävlar Anamma, grabbar!
    Nu var det ingen som kollade ner mot golvet längre. Vartenda av de ansträngda och svettiga ansiktena kollade upp mot tränaren, och det var precis som den dagen då han bad dem följa med honom.
    - Det är det ni saknar! När ni nu går ut där vill jag inte se ett enda tveksamt kroppsspråk, ni ska vara helt bestämda. Tänk inte, gör det! Kommer du fri med målvakten, tveka inte - överlista honom! Kommer du i en-mot-en-läge med en anfallare, tveka inte - vinn bollen!
    Han gjorde en slags konstpaus och utnyttjade tiden genom att kolla varje spelare rakt in i själen.
    - Ser ni klubbmärket där på väggen grabbar? Jag vill att exakt varje spelare här inne kysser det innan ni stiger ut på plan. För det är det klubbmärket ni spelar för, det är därför vi alla är här idag. För att försvara vår klubb - den som vi har skapat!

Matchen vände man. När det var slut stod det 2-3 på skylten uppe vid läktaren. Man hade gjort det, Gladiatorerna var besegrade och i slutet av säsong såg man sig själv lyfta vinstens trofé. Det var Jävlar Anamma det.

***
Och det är det vi saknar allesammans. Möjligtvis kan man tycka att det var just det som uppenbarade sig i matcher mot Sevilla och Atlético. Men det var å andra sidan matcher där vi var klara favoriter, med all rätt.

Kolla på vår trupp; på pappret bäst, på plan - långt ifrån bäst.

Mot Barcelona? Vi hade lägena och så, men när det väl gällde visade vi varken beslutsamhet eller lagsammanhållning. Vi såg mer ut som en blandning av olika delar, där var del hade sina egna förväntningar av sig själv och matchens utveckling. Och i slutändan tror jag absolut att vi saknade det som tränaren krävde utav sina spelare i Den Nya Klubben. Att varje spelare skulle kyssa klubbmärket och gå ut på plan med endast vinst i tanken. Med Jävlar Anamma i sig.

iHala Madrid!

Historien om Den Nya Klubben är baserad på riktiga händelser, men namn har uteslutits på grund av integritetsskäl.