Krönika: Jag hoppas
"Jag hoppas innerligt att Manuel Pellegrini får fortsatt förtroende."
Kalla mig desertör för att jag flyr från hoppet. Kalla mig pessimist för att jag tvivlar på det otänkbara. Kalla mig svikare för att jag inte in i det sista tror på mitt lag. Kalla mig realist för att jag blickar framåt och hoppas på framtiden.
Med en återstående omgång har vi nog alla insett vad som kommer att ske. Real Madrid kommer med största sannolikhet att gå titellösa igen, och jag är övertygad om att media verkligen kommer att påminna oss om vilket fiasko detta är. För visst har den det? Trots att vi möjligtvis ställs mot världens bästa lag i ligan, kan man inte bortse från de sortier vilka vi haft i både den spanska cupen, samt Champions League. Det enda vi nu kan göra är att hoppas, hoppas och hoppas.
Jag hoppas att vår kära Floerinto Pérez inför nästkommande säsong låter plånboken vila lite. Omvärlden vet nog om de mängder guld han kan vaska fram och jag anser att det faktiskt inte är nödvändigt den här gången. Vi har ett bra lag. Det finns ingenting som pekar på att vi behöver byta ut halva manskapet. Visserligen skadar det aldrig att förstärka någon enstaka position, men det räcker så.
Jag hoppas innerligt att Manuel Pellegrini får fortsatt förtroende. Han är onekligen en duktig tränare och det är inte alltid lätt att direkt vinna precis allt med ett helt nytt lag. Han behöver lite tid på sig att bevisa vad han kan åstadkomma med sin minst sagt fantastiska elitstyrka.
Jag hoppas att vi nästa säsong får ta del av två av fotbollens viktigaste beståndsdelar, kontinuerlighet och trygghet. Det är en otrolig hård press på en fotbollsspelare i Real Madrid. Man köps in som en världsspelare och kraven på en är skyhöga. Man förväntas vinna allt första säsongen och inte nog med det, även prestera toppfotboll. Jag har själv aldrig varit i den positionen, men kan tänka mig att det inte är det allra behagligaste för ens nerver. Detta faktum gäller även för tränaren. Utöver de krav som ställs på spelarna, måste denne få ihop allting. Det är han som är ingenjören bakom bygget. Vecka in och vecka ut är det han som ska stå till svars, och skulle det visa sig inte gå som pöbeln vill, är det hans huvud som rullar.
Om vi nu bara kan bortse från denna säsong, denna besvikelse och blicka framåt. Bara hoppas. Hoppas på att vi nästa säsong, mot all förmodan, får uppleva kontinuerlighet och trygghet. Ja, då kanske vi får uppleva ett och annat att hurra över. Kalla mig desertör för att jag flyr från hoppet. Kalla mig pessimist för att jag tvivlar på det otänkbara. Kalla mig svikare för att jag inte in i det sista tror på mitt lag. Kalla mig realist för att jag blickar framåt och hoppas på framtiden. Denna säsong är nämligen över.
