Krönika: There's only one Marcelo
Ordspråket lyder ju ‘hylla den som hyllas bör’. Så det är precis vad vi ska ta tag i här. Kanske vore det mer rätt att avvakta säsongsavslutningen, men jag känner att: vad fan, vi kör!
Han kom som en för många okänd vänsterbackstalang; han fick snabbt stämpeln som Roberto Carlos arvtagare; han tog för sig på ett sätt man inte ofta ser en yngling göra i en av världens största klubbar. Det finns alltså många anledningar att tycka om Marcelo, både för hans personlighet och för hans fotbollskonster (och kanske för att han, enligt mig, bär världens vackraste och mest underskattade siffra på ryggen: den underbara 12:an). Men framförallt för att han personifierar precis det fotboll handlar om: glädje.
Brasilien har haft sina lattjande fotbollsartister genom åren; de har haft sina ständigt leende Ronaldinhos. Men Marcelo har ett sätt att bjuda på sig själv som jag inte sett hos någon annan.
Det ska sägas att på fotbollsplan är den unge vänsterspringaren gravallvarlig från den sekund domaren sätter pipan i munnen. Åtminstone fram tills han själv, eller någon annan, gör mål. När bollen passerat motståndarnas mållinje lossnar game-facet och fram kommer skratt, danser och bisarra målgester.
Men varför inte blicka bakåt litegrann? Det var till exempel så sent som förra säsongen som Marcelo betedde sig såhär väluppfostrat i mötet med Getafe of Cata Diaz. Och de flesta har nog koll på vad brassen och Cristiano Ronaldo tyckte om varandra innan de förenades i Real Madrid i somras. Och det var ungefär lika längesen som han ansågs så hopplöst usel defensivt att han skulle skeppas iväg illa kvickt.
Under Manuel Pellegrinis ledning har Marcelos utveckling dock tagit flera kliv framåt. Visst, ”Ingenjören” skickade upp honom på mittfältet i ett par Champions League-matcher i höstas, för att låta Alvaro Arbeloa täcka det defensiva hålet som ofta uppstod bakom honom. Men Marcelo är den efter Iker Casillas som har spelat flest minuter i Real Madrid i år. Och det säger något om hur pass mycket Real Madrid tror på honom.
Pellegrini har gett honom det förtroende han så mycket behövt för att kunna utveckla sin defensiv till att hålla på absolut toppnivå. Det har lett till att Marcelo vid flertalet tillfällen varit bäst i en Real-backlinje som svajat, framförallt efter Pepes skada. Han har ofta varit lysande både defensivt och offensivt under våren, och var fläckfri i matcher mot lag som Valencia. Samtidigt har han hamnat i målprotokollet fyra gånger och stått för åtta assists. Inte helt pjåkigt för en 22-årig vänsterback. Det tyckte i alla fall inte Real Madrids ledning som belönade brassen med ett nytt femårskontrakt.
Men det som framförallt har skett under säsongen är att Marcelo har utvecklats som person. Han har växt ifrån alla omogna tilltag han tidigare pysslat med på planen – men samtidigt behållit sin glädje och personlighet.
I september 2009 blev Marcelo pappa till sonen Enzo Alves Vieira. Kanske är det faderskapet som fått honom att sluta upp med dumheterna? Kanske är det Manuel Pellegrini som fått honom på rätt spår genom att anförtro honom med det ansvar han behöver för att ta några viktiga steg framåt?
Hur som helst så har Marcelo Vieira gått från att vara en talang med osäker framtid till att vara en spelare vi supportrar kan vara stolta över. Varför värva en dyr, färdigutvecklad spelare när Reals vänsterback kommande år redan dansar fram längs vänsterkanten i match efter match?
Hala Marcelo! Hala Madrid!