Det finns bara en Guti
En man, en symbol, en legend har tackat för dig. José Maria Gutiérrez Hernández kommer alltid att vara en av de största spelarna Real Madrid-spelarna världen sett - på sitt eget speciella sätt.
Året var 1998. Det var Champions League-final på TV3, och det var en av få gånger det rullade fotboll med en spansk tvist på TV:n hemma i radhuset på den tiden. En elegant Fernando Redondo, en explosiv Roberto Carlos och en majestätisk Fernando Hierro hade under vårens CL-sändningar öppnat mina ögon för det vita Madrid-laget vilket kulminerade i och med en viss Predrag Mijatovics superbalja.
Förutom stora namn som dessa innehöll Real Madrids trupp en blond 21-åring som hade något alldeles speciellt över sig. Just säsongen 97-98 blev det bara två framträdanden i den mäktiga europacupen, men i form av dessa, och de 40 ligamatcher han deltagit i sedan debuten 1995 mot Sevilla, visste man att José Maria Gutiérrez Hernández skulle bli något speciellt i det framtida Real Madrid.
På den tiden var det svårt för en 12-13-årig pojke att förstå sig på just vad det speciella var, och än idag är jag osäker på om jag vet vad det är.
Guti har alltid varit en multitalang med bollsinne utöver det vanliga. Han har presterat som offensiv mittfältare, defensiv mittfältare, vänsterytter och även släpande anfallare. Men lägg fokus på ordet prestera och det ska erkännas att dessa prestationer inte alltid varit bra nog för att reflektera hans skicklighet.
Under sina 15 år i Reals A-lag har filmningar och uppgivna gester varvats med inte bara ögonblick utan orgier av briljans (läs klackarna till Zidane -06 och Benzema -10 för att nämna två). Kan det vara därför Guti är lättare att relatera till än supertalanger som konstant håller samma makalösa nivå? Är Guti som spelaren i ditt eget lag som alla hatade men ändå älskade; den spelare som gnällde på andra när det gick dåligt men som kan vinna matcher på egen hand?
I många fall är detta spelare som är för bra för sitt eget bästa och som senare lattjar vidare på fotbollens bakgård med ett rykte som är bättre än hans förmåga. Det är där Real Madrids eviga nummer 14 skiljer sig från mängden. Den blonda marängen har under åratal av kritik haft 16 olika tränare (med tillfälliga lösningar inräknade), och överlevt samtliga. Enligt min åsikt är detta varför Gutis förhållande till Real Madrid-fansen är mer unikt än det mellan Raúl och desamma. De är två legender på två helt olika sätt.
Guti – rebellen som gör på sitt eget sätt och behöver så göra för att få ut max av sin kapacitet.
Raúl – gentlemannen som har lätt att anpassa sig, aldrig har fått ett rött kort och aldrig blivit beskriven på ett negativt sätt.
Den ena är älskad av sina egna, men avskydd av motståndarna och deras fans; den andre är lika omtyckt av alla. Men jag vill påstå att det finns fler ”Raúls” inom fotbollen än ”Gutis” – Alessandro Del Piero är en och Paolo Maldini en annan. Och visst är det något speciellt med de unika egenskaperna Guti har att erbjuda en fotbollsklubb som Real Madrid? Trots en uppsyn som kan skvallra om motsatsen har han under 25 år satt klubbmärket före sig själv och levt för att spela i den vita tröjan – ett hedersamt åstadkommande som ska minnas längre än det pågått.
”Jag har alltid velat spela för Real Madrid och gjort mitt bästa för att få stanna och tackat nej till väldigt attraktiva erbjudanden att spela på andra platser,” sa Guti på presskonferensen där hans avsked tillkännagavs, nästan som om han bad om ursäkt för att han nåt ett slut på sin Madridkarriär. Det är en ursäkt som är överflödig på många sätt och vis. Efter alla år i Real-familjen har Guti ingenting att be om ursäkt för. Han har gett oss alla glädje, underhållning, passion och nu också sorg.
Ofta är det tufft att vara Real-fan, men det har samtidigt varit en fröjd att få ta del av ett Los Blancos med Guti i laget.
Tack för allt – du är en hjälte och idol, men framförallt en Madridista över allt annat!
