Krönika: Ett sorgligt farväl
Ska jag vara helt ärlig så känns det hela som att hälla tabasco i ett öppet sår. Ett Real Madrid utan Guti och Raúl är som svensk midsommar utan midsommarstång och sill.
Det var naturligtvis tvunget att ske förr eller senare och jag förstår duon som nu lämnar den spanska huvudstaden. Man gör det i ett skede där klubben ännu en gång försöker bygga någonting ”nytt” och säkerligen känner dessa herrar själva att chansen finns att göra sig själva rättvisa på annan ort. Både Raúl och Guti har två eller tre säsonger kvar på den absoluta toppen och dom hade naturligtvis inte gjort bort sig även i Los Blancos framtida trupp.
Jag förälskade mig i ett Real Madrid med spelare som Hierro, Redondo, Guti, Raúl, Zidane och Helguera. Nu är det blott Iker Casillas kvar som kan betecknas som ”ur-Madridista”. Det känns sorgligt.
Jag är en nostalgiker när det kommer till fotboll och jag hade helst sett att Guti och Raúl gjort en Paolo Maldini och helt enkelt slutade med fotbollen istället för att skriva på för ett annat lag. För hur mycket jag än försöker i min vildaste fantasi att föreställa mig Guti och Raúl i andra tröjor än den vita från Madrid så går det bara inte – men som sagt, jag lägger min personliga vilja åt sidan och förstår likväl spelarnas val att fortsätta sina karriärer på annat håll, chansen att uppleva en ny liga, ett nytt land och en ny kultur är alla skäl som både du och jag köper direkt av. Jag är dessutom övertygad om att både Raúl och Guti återvänder till Madrid inom ett par år.
Raúl, vår kapten. Finns det någon människa som kan säga något ont om denna man och spelare? Det hela Spaniens son gjort för Real Madrid är obetalbart, han har satt ”omöjliga” rekord och på titelkontot finner vi utöver fem ligatitlar även tre Champions League-titlar varav El Capitan nätade i två. Han har precis som Guti överlevt i Madrid sedan tidigt 90-tal och trots tränarbyten i stort sett varje år och trots en enorm omsättning av stjärnspelare så stod han där varje match och representerade Real Madrid som lagkapten. En större gentleman inom fotbollen får man leta efter och som ambassadör för Real Madrid är han omöjlig att ersätta, stört omöjligt uppdrag för Real Madrid att hitta en ersättare på det planet.
Guti, min älskling. Jag ska vara ärlig, återigen, mina känslor för Guti kan med ord inte beskrivas men jag ger det ett försök trots allt. Spelgeniet med det blonda håret står för exakt allt det jag älskar med Real Madrid. Guti står för det framgångsrika, det kaxiga, vinnarmentaliteten, det oförutsägbara och framförallt stod han alltid upp för fansen. På barerna utanför Bernabéus branta läktare är det Guti för hela slanten, han är praktiskt taget en Gud runt dessa krokar.
Förvisso hatad i övriga Spanien men det gör bara Guti ännu större. Det finns ingen spelare i världen som kan sätta en avgörande passning så pass bra som Guti kan. Visst, han är ojämn, visst han spelar fult och visst han filmar ibland. Men en Guti i form är så pass överlägsen att det är löjligt ibland, när nummer 14 klackade fram Karim Benzema på mardrömsarenan Riazor i våras höll jag på att svimma av lycka. Eller fråga bara Zinedine Zidane som fick en minst lika vacker klackpassning på Bernabéu när Real Madrid slog Sevilla för ett par säsonger sedan.
Den här krönikan går i ärlighetens tecken och allteftersom jag skriver dessa rader så känner jag mig alltmer sentimental. Det håller inte att som en 25-årig man lägga sig i soffan gråtandes till gamla minnen på Youtube men det är exakt det jag kommer göra dom kommande veckorna, gråta och minnas. Det kommer ta tid för mig att vänja mig, precis som det kommer att göra för alla romanistas utan Totti och precis som det gjorde för alla milanistas utan Maldini.
I dagens äckligt kommersiella fotboll så var det Raúl och Guti som stod för det motsatta. Nu är den motpolen borta och en ny era inleds. Jag är säker på att nya idoler kommer att möta dagens ljus, fråga vilken ”gammal” Real Madrid-anhängare som helst och du får svaret att Alfredo Di Stéfano var oersättlig, men i min värld glöms Raúl eller Guti aldrig bort.
För allt ni gjort är ni för alltid eviga hjältar, Bernabéu glömmer aldrig. Jag glömmer aldrig. En skilsmässa är alltid tuff men i motgång måste man vara stark och det är med viss skepsis jag blickar framåt.
Raúl, tack. Guti, tack.