Jakten på perfektion
Vad händer på transfermarknaden? Vad behöver Real Madrid göra? Kan laget bli komplett? Denna uttömmande analys försöker analysera de flesta frågetecken som omger Los Blancos.
Den galna säsongen rullar långsamt vidare och det kan vara på sin plats att reda ut Los Blancos förehavanden på den lite sömniga transfermarknaden. Så fort Casillas lyft VM-pokalen mot den afrikanska skyn för drygt tre veckor sedan drog genast abstinensen igång, saknaden efter toppfotboll i allmänhet och spansk fotboll i synnerhet är allt som oftast brutal att genomlida under sommarmånaderna men VM-år ges det alltid konstgjord andning åt oss fotbollssjuka patienter. Det enda som finns att tillgå för att fylla sina dagar med fotboll är helt enkelt att läsa, läsa ännu mer och spekulera utifrån redan sönderspekulerande artiklar från Europas spekulativa fotbollspress.
Varje dag har sina mönster med fortlöpande rundor runt alla dessa internetsajter som matar en med rykten och transferhistorier vilka medverkar till att man varje dag får ta fram silen och försöka filtrera bort onödig information samtidigt som man hela tiden tvingas tänka om och hela tillvaron känns som ett enda långt lidande som bara fortgår. I sommarjobbet som skiftarbetare har jag sedan länge fullständig koll på när de viktigaste fotbollsmedierna runt om i Europa släpper sina nyheter, exempelvis blir det frekventa besök på Marca från 02:15 då förstasidan alltid uppdateras senast 03:00 och sedan får jag vänta till cirkus halv nio innan hela tidningen finns tillgänglig genom min prenumeration. As är hyggligare mot oss läsare och publicerar majoriteten av sina artiklar strax före fem på morgonen…
Men vad har denna sommar gett oss egentligen, vad kommer den att ge och hur påverkar det våra älskade maränger? Initialt togs ju beslutet att förändra på tränarposten vilket förhoppningsvis var en parentes i detta nybygge men det går inte att bortse från irritationen över att det ”nya Madrid” som ingivit förhoppningar om kontinuitet inte fick uppleva sin 1-årsdag innan det första uppbrottet kom. Dock var ju misstaget reden begånget när det inte på ruta ett tillsattes en tränare som hade hundraprocentigt stöd ifrån ledningen. Denna text är dock inte tänkt att behandla det förgångna allt för mycket men då transfersommaren i mångt och mycket präglas av den nuvarande tränaren så finns det trots allt ett visst intresse i att jämföra hur utvecklingen eventuellt kunnat skilja sig åt med Pellegrini vid rodret?
Min tes är, till skillnad från många andra, att det värvningsmässigt förändrat väldigt lite att Mourinho nu tagit över på bänken. Förmodligen lär portugisen tillämpa ett 4-2-3-1 som taktiskt skiljer sig en hel del från Pellegrinis 4-3-1-2. Behoven av förstärkningar är däremot väldigt likartade då båda spelsätten hade krävt samma värvningar till försvaret och faktiskt relativt snarlika införskaffningar till mittfältet. Hur dessa behov ser ut kommer jag till längre ned men själva poängen ligger i att Pellegrini verkligen haft chansen att spetsa till laget med 2-3 spelare som kunnat göra hans spelsätt komplett.
Pellegrini saknade några pjäser till försvaret som Mourinho troligen kommer få. Chilenaren saknade sedan en central mittfältare som skulle spetsa till den mittfältsroll som Granero och Van der Vaart mestadels upptog i hans Milan-inspirerade spelsystem. Pellegrini hade sin Pirlo i Alonso med uppdrag att styra spelet från en tillbakadragen position, han hade Lassana Diarra som energisk bollvinnare a la Gattuso och sedan hade han originalets trequartista i Kaká.
Bekymret med mittfältet under fjolårssäsongen präglade egentligen alla element i Real Madrid spel. Frånvaron av yttermittfältare krävde att ytterbackarna bidrog i anfallsspelet vilket bara fungerade sporadiskt, spelsystemets huvudsakliga syfte som handlar om att kontrollera det centrala mittfältspelet och frigöra en tia bakom två forwards hackade betänkligt till följd av Kakas skadeproblem och avsaknad av självförtroende. Emellanåt återkom också vissa defensiva problem som i hög grad kan tillskrivas till att försvarsspelet på mittfältet inte fungerade snarare än att backlinjen var dålig. Därtill fanns det långa perioder problem med ett allt för enkelspårigt anfallsspel som i korta drag ofta handlade om att tuta och köra rakt fram med stora portioner av bolltransporter från den offensiva ”trean”. När det fungerade kunde det vara både underhållande och effektivt men från och till gick spelet i baklås och då synliggjordes avsaknaden av ett kollektivt grundspel eller åtminstone hur detta grundspel saknade en fundamental ingrediens.
Detta problem befarade undertecknad redan under fjolårets ”Mercato” då jag försökte se framför mig hur en 4-2-3-1 (vilken då sågs som idealuppställningen innan Pellegrinis spelmodell klargjordes och innan Robben såldes) med Ronaldo, Kaka och Robben bakom en forward skulle te sig i praktiken. Min känsla var att denna trio var snarlika i fråga om att de är bra över stora ytor och gillar långa bolltransporter snarare än kombinationer på små ytor och jag hyste viss oro inför deras kompatibilitet. Under denna analys använde jag vad som kan kallas en skala på ”direkthet” som i första hand försökte förklara i vilken utsträckning offensiva mittfältare eller yttermittfältare var passningsorienterade som ”skapar spel” för laget eller om de i större mån var tydligare anfallspelare som agerade i agerar i vertikal rikting på planen.
Inom NHL ges det ofta en beteckning på forwards som endera ”east-west”, som i ett fotbollsperspektiv kan beskriva den första passningsorienterade typen ovan, samt ”north-south” vilken liknar den andra ytterligheten bland de offensiva mittfältare/yttrar som jag ”identifierat”. För att tydligt exemplifiera detta kan Ronaldo och David Silva ses som varandras motpoler i denna skala och av den anledningen såg jag inte en potentiell försäljning av Arjen Robben som ett bekymmer så länge David Silva eller liknande spelartyp tillkom istället vilket i mina ögon skulle gett laget en helt annan dynamik och mångsidighet.
Men något 4-2-3-1 blev det aldrig, fast om vi återgår till den primära analysen av vad saknades i Pellegrinis 4-3-1-2 så går mönstret igen. När Ac Milan stod på toppen under mitten av 2000-talet utgjorde Clarence Seedorf den sista fjärdelen på mittfältet och precis som övriga tre så hade också hans position en specifik roll. Om det var Pirlo som var distributören och Kaka den som gjorde den avgörande aktionen så var det Seedorf som var länken däremellan – En tvåvägsspelare. Han bidrog med de djupledslöpningar som inte Pirlo tog, han jobbade hårt i defensiven och han höll i boll och fördelade passningar samt var involverad i spelet i större utsträckning än Kaka och var på många sätt motorn som fick detta centraliserade spelsystem att fungera. Precis på samma sätt som det saknades en pusselbit i ett 4-2-3-1 för att få in mer kreativitet och mångsidighet i anfallsspelet så var det tydligt hur det inte heller gick att lägga pusslet när formationen var 4-3-1-2 heller. Seedorf-typen fanns inte där (dock inte alls omöjligt att Sneijder kunde ha växt in i den rollen) och detta var utöver förstärkningar i de bakre leden det primära behovet för att komplettera Pellegrinis lagbygge efter säsong 1.
Övergår vi till nutid så kan vi tydligt se hur Mourinho vill förstärka mittförsvaret genom att i första hand värva Maicon och flytta Ramos till mittförsvaret. Sannolikt står också ett mer defensivt stabilt alternativ till Marcelo också på önskelistan även om ytterst få alternativ faktiskt kommer vara bättre än Marcelo. Vidare står det klart att Mourinho inte kunnat se en given parhäst till Alonso i Madrids spelartrupp utan en central mittfältsspelare under etiketten ”Box-Box” har varit prioriterad med egenskaper som på många sätt överensstämmer med ovanstående beskrivning av vad som fattades på mittfältet förra året.
Således tror jag inte att Real Madrids agerande och prioriteringar under sommaren fått någon överdriven stor prägel av just Mourinhos fotbollsfilosofi, detta trots ett förmodat byte av spelsystem. Nämnda värvningar hade mer allra största sannolikhet haft fokus även under Pellegrini och det är väl enbart Di´María som utmärker en skillnad. Men nog om det nu, låt oss istället konkretisera vad det är som vi ska få utav redan utförda samt eventuellt väntande värvningar.
Försvarsmässigt står det klart att Mourinho inte ser Albiol och Garay som några startspelare utan vill ha in mer spetskompetens och i konkret form en positionssäker och bollsäker mittback för att komplettera Pepe. Förstalternativet är som sagt att värva Maicon för att flytta in Ramos, ett alternativ som på papperet förstärker både offensiv och defensiv. Däremot går det inte att bortse från likheterna mellan Ramos och Pepe och deras gemensamma brist ifråga om taktisk kyla och koncentrationsförmåga men samtidigt har Sergio Ramos allt för att utvecklas till den mest kompletta försvarsspelare som skådats och då bör det ha mindre betydelse vilken som spelar bredvid.
Plan B ser annars ut att vara en mittback som inte ”peakat” men som är nära att få erkännande som världsbackar (David Luiz och Thiago Silva) men precis som i Maicon-gate så är ekonomin ett stort hinder för att göra försvaret komplett och tyvärr verkar 5-10 miljoner euro vara en barriär varje gång Real Madrid ska göra sina byggen kompletta (Läs David Villa).
Den andra stora förstärkningen Mourinho haft i kikarn har varit på mittfältet där Khedira nyligen kontrakterats. Medias olika lösnummersalternativ; Gerrard, De Rossi och Schweinsteiger har alla kunnat uteslutas av frånvarande realism, ålder och skyhöga priser. För att betona vad det är som detta köp syftar till vilket tvistats om i forumet så har en stor del redan beskrivits ovan. Men för att sätta in det mer i ett 4-2-3-1-perspektiv så kan ingen av Madrids nuvarande innermittfältare (Lass, Gago och Diarra) ge en fullständig dynamik åt Real Madrids spel när Alonso agerar som ”Quarterback”.
Gago och M.Diarra har båda relativt låga utgångslägen i sitt spel och bidrar sällan med avgörande insatser på den offensiva tredjedelen. Lass är mer svåranalyserad då han egentligen borde vara som gjord för den spelförstörande rollen men då Alonso oftast styr spelet från en tillbakadragen position har det ibland en tendens att bli lite för lättläst när offensiven i princip ska skötas av fyra spelare, Hollands spel i VM är ett talande exempel på detta utan att göra några övriga paralleller. Dessutom har Kaka, i jämförelse med andra sydeuropeiska och sydamerikanska spelare, inte den naturliga finessen och kreativiteten i sitt spel som gör att man kan ge honom en alltför spelfördelande roll.
Dessa förutsättningar bidrar till att mittfältaren ”mellan” Alonso och Kaka bör inneha ett brett register. Han bör ha ett väl utvecklat defensivt spel då Alonso inte är någon utpräglad defensiv mittfältare och då den offensiva kvartetten lär lägga mer energi i offensiv spelriktning. I anfallsspelet ska han ligga högre i banan än Alonso och bidra med djupledslöpningar för att inte isolera centerforwarden men också ett hotande passningsspel för att väga upp Kakas mer raka spelstil (Minns ”Direkthetsskalan”..). Sami Khedira svarar upp mot många av kriterierna men det givna frågetecknet finns utan tvekan efter hans kreativitet och förmåga till hotande passningsspel.
Det är inte ett helt enkelt pussel att lägga när perfektion är strävansmålet. För just perfektion är väl det bästa ordet att beskriva hur Real Madrid och Barcelonas trupper hela tiden utvecklar sig mot att ha ”perfekta” spelare för varje position och roll i laget och för dess spelidé. Madrid tog stora kliv genom storsatsningen ifjol och om den närmaste månaden ger det som vi hoppas på har de största bristerna fixats till. Om vi utgår ifrån att Maicon alternativt en mittback anländer så vill jag dock inte säga att startelvan är så fantastiskt komplett som kanske en första anblick, ja även en andra anblick eller säsong på FM gör gällande. Enligt mig återstår fortfarande följande delar för att maximala förutsättningar ska infinna sig, och då inkluderas alltså en förstärkning till fyrbackslinjen.
• En Kaka á la 07. Även 4-2-3-1 är start beroende av att tian presterar. Karim Benzema är den andra spelare som ur en rent individuell synvinkel måste komma igång. I båda fallen har problemen legat mer hos individerna än hos kollektivet.
• En klok Marcelo. Jag har medvetet inte ägnat spaltmeter åt vänsterbacksfrågan då Marcelo fortfarande ska kunna bli en vänsterback värdig Real Madrid. Men då måste det hända saker nu, så vi slipper sitta och irritera oss över hans defensiva tillkortakommanden i november. En backup av ”Khedira-karaktär” känns vital för att inte hamna i en återvändsgränd.
• En tydligare spelidé som skapar balans mellan offensiv och defensiv och som får alla individer att få ut sitt spel så det gynnar laget. Det här känns som Mourinhos absoluta styrka vilket inger ett visst lugn.
• Att Gonzalo Higuaín tar det allra sista klivet och målar och tar plats även i de viktigaste matcherna.
Detta är vad som primärt bör arbetas med för att utnyttja de befintliga förutsättningarna i Real Madrid. Men likväl känner jag att det saknas något och nu kommer jag trampa på minerat område är jag rädd då jag läst hur många starkt opponerat sig emot en värvning av Mesut Özil. Jag tycker tvärtom. Mesut Özil är en spelartyp som i n t e finns i dagens Real Madrid. Eller för att rätta mig själv – spelartypen finns men inte av rätt kaliber. Jag anser att Rafel van der Vaart aldrig kommer bli mer än en utfyllnadsspelare i Real Madrid, jag uppskattar hans professionella attityd under fjolåret men hävdar dock att bägge parter skulle tjäna på att skiljas åt. Klubben bör för en gångs skull kunna gå plus på en spelaraffär då Van der Vaart kom i ett identiskt läge som Khedira gjort och som Özil kan göra, d.v.s. ett år innan kontraktet löper ut. Holländaren skulle säkerligen tillföra mycket i majoriteten av Europas toppklubbar men jag tycker att han saknar tempo och förmåga att göra skillnad för att bidra på det sätt som man förväntar sig av en offensiv mittfältare i den spanska fotbollen. Därmed är den första punkten motiverad.
Tittar vi vidare mot nästa offensiva mittfältare i truppen så ska man för att uppträda ”korrekt” ställa sig i en unison hyllningskör för Sergio Canales och kräva att han som spanskt superlöfte ska bli närmast given omedelbart. Missförstå mig inte nu, Canales kan verkligen utvecklas till en världsspelare men om de objektiva glasögonen är på så är det långt ifrån en färdig spelare vi pratar om. Min åsikt är att spelet finns i Canales men att det inte under några omständigheter ska skyndas på och ”kvoteras” bara för att Madrid för tillfället hamnat i en tidsperiod då unga spelare haft problem att slå sig in i a-laget, ett problem som dock i första hand gäller spelare från Canteran.
Men för att tala klarspråk: Vad har Canales gjort som motiverar att han ska tillföra saker i Real Madrid redan nu? Han har glimtat till och visat upp att han bär på ett enormt fotbollskunnande men han har med handen på hjärtat gjort det i form av vackra mål snarare än kontinuerligt avgörande insatser i själva spelet. Hans insatser i U-19 EM förstärker bilden av honom som en intelligent tekniker med en underbar passningsfot men vad vi också sett är att han har ett visst baby-hölje runt sig både när det gäller fysisk, beslutsförmåga och tempo. Alla dessa saker kommer självfallet förbättras och jag vill verkligen inte utesluta att utvecklingen kan gå så fort så att han håller redan första året. Men om syftet med att inte låna ut honom till Racing direkt var att han skulle få kontinuerlig speltid i a-laget snarare än att bara träna med laget och ges sporadiska inhopp så tycker jag det är en felbedömning att ha Canales i denna mördande konkurrens samtidigt som A-lagsfotboll är vitalt för hans utveckling. Men eftersom Canales kommer finnas i Real Madrids trupp så tror jag han kan bl aktuell på fler positioner än som mediapunta då Canales hypotetiskt kan spela på de flesta offensiva positioner, men som också bör kunna utvecklas till en central mittfältare av högsta klass.
Nej som jag ser det så saknas det ett spelgeni av världsklass i Real Madrid. Jag tycker som jag nämnt tidigare att det saknas en spelare som ger laget variation och finess i anfallsspelet där flertalet är spelare som är rakare i sin spelstil med 1-1 och löpningar med boll som styrkor. Jag kände mig närmast förrådd av ledningen när man bara nonchalerade möjligheten att värva den perfekta spelaren för detta ändamål då David Silva prioriterades bort och ”tvingades” gå till Manchester City, knappast hans förstaval. Där förlorade Real Madrid en fantastisk möjlighet att både värva vad laget behövde samtidigt som gjort en oerhört betydelsefull förbättring av den spanska profilen i laget. Men nu har alltså tågen gått för både Villa och Silva och nu spelar i princip alla offensiva spanska stjärnor i Premier League eller i Barcelona, detta under en tid när den spanska fotbollen dominerar på alla plan.
Nu går dock snart ett nytt tåg. Mesut Özil är den överlägset mest lovande ”tian” som ”ploppat upp” sedan Zidane mer eller mindre tog med sig Nummer-10- rollen i graven och en viktig skillnad gentemot exempelvis Modric, Diego eller Gourcuff (som jag dock också är väldigt svag för) är att han verkligen presterat på den största scenen och då är han ändå klart yngre än alla i den trion. Turktysken hade utan tvekan bidragit med saker som inte finns i Real Madrids trupp, han kommer kunna fås för rena rea-priset och jag tror Madrid skjuter sig själva rejält i foten om man inte gör en ansträngning för att knyta till sig Özil. Min tes är att alla världspelare eller ”nästintill-världsspelare” av den typen (dock inte alla "tior") antingen är omöjliga (Cesc, Iniesta), bortklantade (Silva, Sneijder), för lågt spelande på planen (Ganso) eller inte fullständigt övertygande (Gourcuff, Nasri, Diego). Letar vi i generationen (84/85-90) som dominerar och kommer dominera fotbollen framöver så kan jag inte identifiera något mer klockrent men framförallt tillgängligt alternativ än Mesut Özil som dessutom sticker ut med att vara vänsterfotad.
Överflöd säger många säkert, ojämn spelare som försvinner säger kanske andra – bullshit säger jag. Börjar vi med ojämnheten så pratar vi om en 89:a som spelar på en position som kräver enormt mycket av de absolut svåraste sakerna på en fotbollsplan, till och med Zidane kunde vara ojämn tidigt i sin karriär. Åsikterna om Van der Vaart och Canales har jag redan redovisat och då återstår Kaká. Jag vill mena att Özil skulle konkurrera ut Kaka utifrån nuvarande förhållanden men med hänsynstagande till skadehistorik och anpassningsproblem så får Kaka fortfarande ses som en 5/5 med en kraftig parentes runt medan Özil skuggar med en stark fyra. Däremot behöver inte det betyda att ens en hundraprocentig Kaká gynnar laget Real Madrid mer än en hundraprocentig Özil som därtill har grym utvecklingspotential. Detta grundar jag dels i att jag aldrig varit 100 % övertygad av Kaká som det tekniska spelgeni som spansk fotboll i allmänhet och Real Madrid i synnerhet efterfrågar hos en mediapunta.
En elak och enögd person hade dessutom kunnat påstå att Kaká inte presterat kontinuerligt på högsta nivå sedan den magnifika våren 2007 vilket kan varit kulmen på hans karriär. Min oro inför den här situationen är således tvåsidig då den dels innefattar Kakás utvecklingstendens och skadesituation (Sports Hernia är ofta väldigt komplicerad och tar tid) men också att en frisk Kaká inte alls behöver göra özil överflödig i Madid – tvärtom skulle en värvning av Özil ge Mourinho fantastiskt många alternativ.
Den förmodade uppställningen är 4-2-3-1 med Kaká på centralt offensivt mittfält och om vi börjar diskussionen utifrån ett ”aningen Kaka eller Özil perspektiv” så skulle denna formation primärt skapa en konkurrenssituation men det skulle framförallt innebära att Madrid har en nummer tio att tillgå om Kakas skadebekymmer fortsätter eller om han helt enkelt inte hittar tillbaka till sin gamla nivå. Özil i laget skulle också kunna innebära en bättre balans bland de offensiva spelarna. Men detta är enbart i händelse av att man bara kan tänka sig en av de två från start. Nedan följer ett flertal alternativ som Real Madrid skulle ha till sitt förfogande med Özil i laget, samtliga liknar dem som David Silva kunnat erbjuda även om spanjoren varit något mer naturlig med utgångsläge från en kant.
1. Özil – Kaka – Dí María, med Ronaldo som center
2. Özil – Kaka – Ronaldo med Pipita eller Benzema som center
3. Özil och Kaka som falska yttrar med ett tvåmannaanfall framför
4. Özil som spelfördelare framför två centrala mittfältare med Kaka och Ronaldo i fria roller bakom en forward
5. Liknande som alt. 4 men mer organiserat som Pellegrinis 4-3-1-2 där Özil ingår i trean och Kaka spelar bakom två forwards.
Det vara några av de alla möjligheter som Mourinho haft att tillgå med Özil i laget. Det bör dock ses som osannolikt att Mourinho kommer starta matcher med både Dí María och Pedro Leon på bänken så naturliga kantspelare på minst en kant lär vara praxis. Men för att avsluta hela resonemanget så är syftet med att värva Özil inte att täcka en specifik plats i laget utan det handlar om att addera en spelartyp som truppen inte har samtidigt som man dels garderar sig emot att Kaka inte hittar tillbaka men också att Özil hamnar i en annan europeisk toppklubb. Jag hade helst sett honom redan nu men alternativet där han kommer gratis nästa sommar är inte heller dumt. Jag skulle bli otroligt besviken om Real Madrid missar denna unika möjlighet att knyta till sig Özil när omständigheterna är som dem är.
Vansinnigt många tecken har konsumerats vid det här laget men två stavelser innehållande fyra bokstäver vardera har ännu inte vidrörts. Raúl. Guti. En vecka har passrat sen kaptenerna sade adjö och jag vet inte om det är det är möjligt att någonsin komma över tomheten som skapades när detta välte omkull en. Många hårda ord har undertecknad riktat mot såväl Guti som Raúl men dessa har alltid handlat om rent fotbollsmässiga aspekter. Alldeles för lite ord har handlat om kärleken till två levande legender men det känns som om alla storslagna försök till att beskriva deras betydelse och storhet lätt blir krystade och därför nöjer jag mig med ett TACK!
Hala Madrid!
