Krönika: Marcelo, Den Leende Brassen!
Han kom som den nya Carlos, han kritiserades för att senare älskas. Marcelo Vieira, Real Madrids hjärta!
Från en enorm säkerhetsrisk till en favorit bland Madridistas, det är väldigt sällan man ser en spelare vinna över fansen via sin simpla personlighet. Marcelo Vieira kom till Real Madrid med en fet ”nya Carlos” stämpel på pannan när han endast var 18 år gammal men inte blev det succé direkt och många slutade tro i ett bra tag. Defensiva kvalitéer verkade inte existera i Marcelos register, han stannade i utvecklingen och man började direkt tvivla på om han verkligen skulle bli en ny Roberto.
Det blev inte bättre under säsongen 08/09, varken Marcelo eller enheten Real Madrid hade något kul och det tvivlades än mer på brassen. Hans defensiva kvalitéer hade fortfarande inte visat prov på någon som helst existens och han fick ofta chansen på en offensivare position där han visade glimtar av sin briljans men oftast var ojämn. Det började ganska snabbt diskuteras om att man verkligen behövde en ny vänsterback, Marcelo höll tydligen inte alls. Dock så kom det ingen ny vänsterback till 09/10 och Marcelo fick fortsatt förtroende men fortfarande oftast i en lite offensivare roll då en oduglig Arbeloa fick spela vänsterback.
Men under just hösten 2009 hände något, det var som om brassen äntligen kände sig bekväm i Madrid, äntligen kände sig hemma och kunde le. Varje dag fick man se det där leendet på träningar och varje vecka fick man se det i match efter match, det var som att han lyste mest av alla i den vita tröjan. Som om han och bara han representerade en glimt av enormare härlighet inom laget. Fansen började gilla denne Marcelo och hans personlighet mer och mer för varje dag som gick, målgesterna tillsammans med polaren Ronaldo var mer än välkomna och tillbringade alltid ett stort leende från mig.
Det tog inte lång tid innan det blev en större vana att se Marcelo på plan, framförallt som vänsterback. Inte nog med det så visade han prov på defensiva egenskaper och stabilitet. Dock var det två saker som var en större njutning med att se Marcelo; främst spelglädjen och sedan hur han äntligen visade mer av sina offensiva egenskaper. Man fick se herr Vieira behandla bollen så fint, så vackert och så explosivt att man föll för hans spelstil och injekterades med enorm nostalgi, det förde tankarna bort mot en viss Roberto Carlos dagar. Inte pratas det om en petning av Marcelo längre, icke efter den fantastiska våren han hade. Ronaldo må ha öst in mål, Higuaín må ha etablerat sig som en skytt av klass men för mig är Marcelos utveckling det absolut bästa som hände oss under en annars mörkare vår. Inte längre är det ett svart moln ovanför Real Madrids vänstra kant, inte längre behöver man få hjärtattack när motståndarna driver bollen där, inte längre.
Idag ser jag Marcelo som en glimt av hopp för framtiden, folk må säga att Real Madrid tappade själen med Guti och Raúl men ej. Det finns hopp för oss, det finns spelare med hjärta kvar i vårt lag, det finns och det kommer alltid att finnas. Numera ser jag fram emot att ha brassen från start varje vecka, jag ser fram emot att se hur han behandlar bollen och jag ser verkligen fram emot att se honom utvecklas i den vita tröjan. Marcelo är solskenet i laget, den simpla glädjen, harmonin…
