Krönika: Mannen i den vita tröjan, 16 år senare
Till slut lämnade han, inget önskvärt avsked eller glorifiering men det spelar inte någon roll. Att veta är det underbaraste som finns, att veta är en konst och den konsten besitter Raúl y Real, man vet att kärleken är obeskrivlig..
Hösten 1994 började allt, sommaren 2010 tog det slut.I denna värld så är det så få saker som varar för alltid och klimax är oundvikligt. Efter 724 matcher och 312 mål kom en av fotbollens vackraste kärlekssagor till ett slut, ett slut som inte alls blev det man förväntade sig, ett slut som fick en att inte göra annat än att glo med en blick så tom och så full av ångest att det egentligen inte går att beskriva med ord.
Det blev ingen avskedsmatch, det blev inga glorifierande krönikor och inte den där episka tillställningen man ville ha. Vi säger över 700 matcher och 300 mål som om siffror beskriver kaptenens betydelse, som om det är de där siffrorna som får en att känna men icke är det så, nej och nej. Fotbollen handlar om passion hur man än vänder och vrider på det, kärleken till Raúl handlar inte om målen, det handlar om hur han varje gång drog på sig en tröja vi avgudar och gav så mycket som han kunde, trots omständigheter. Raúl och Real Madrid är en, nu och för alltid, det är som din vardagliga romantiska film. Dock är detta ingen fiktion, vi får ingen perfekt slut eller ett tårfyllt Santiago, för att i slutändan så spelar det ingen roll.
Inte ska vi behöva dränka Madrid i tårar, inte ska vi behöva gråta i sekunder och år för att få folk att förstå hur mycket Raúl betyder för oss. Detta är en kärlekssaga av dess renaste form, där båda parterna vet vad betydelsen av den andra är, där man känner närheten mellan Raúl och klubben och uppskattar detta så mycket som det bara går.
Det gör ont att behöva se Raul i en tröja utan Reals emblem, det gör ont att se honom göra mästerliga lobbmål i en tröja som inte är Real Madrids. Men faktum är att jag inte kommer eller vill minnas det där, det jag kommer och vill minnas är kungen som drog på sig tröjan med sjuan vecka in y ut samt gav allt han hade. Tacksamheten för hans mästerliga insatser kan inte uttryckas via ord.
Han var en man med många fantastiska ögonblick i vitt, Pep Guardiola beskrev honom som den bästa genom tiderna och Fransesco Totti påstår än idag att Raúl är Real Madrids själ. Detta går inte att argumentera emot men att vara bäst genom tiderna och självaste själen är inte vad Raúl var för oss. Raúl är Real Madrid i dess mänskliga form, han är köttet och blodet som representerar vår klubb och att ens försöka sig på att förstå vad detta betyder är lönlöst.
Sexton år blev det, inte alla lika fantastiska men alla lika betydelsefulla. Prisskåpet kan man sitta och skriva om dag och natt, betydelsen kan inte överdrivas. Denna kärlek må ha ett dystert slut, det må vara ett lamt sätt att avsluta en mäktig era men vi alla kommer att minnas denna sexton års period där Real Madrid var Raúl Madrid!
