Legenden: Emilio Butragueño
Emilio Butragueño och ”la quinta del buitre” är en epok i Reals historia
Ibland kan en till synes vanlig match i serielunken bli starten till en ny epok. Så var fallet den 5 februari 1984 då Real Madrid åkte till Cádiz i Andalusien för match i den 22:a omgången. Cádiz hade blivit uppflyttade året innan och låg nu kämpandes näst sist i tabellen. Real låg som vanligt i toppen av tabellen, nu tvåa. Redan innan matchen talades det om Reals oförmåga att göra mål eftersom de bara gjort två mål på de fyra senaste matcherna. Oförmågan att göra mål följde laget ner till Andalusien och i halvtid stod resultattavlan på 2-0 till hemmalaget. Tränaren Alfredo di Stéfano bad då en 20-åring på bänken att byta om eftersom anfallaren Santillana sett trött ut och helt tappat målformen. Den debuterande ynglingen vänder matchen för "los blancos". Han gör två mål och passar fram till det tredje. Real vinner matchen med 3-2.
Med i denna match var två legender i realhistorien, tränaren Di Stéfano och den allt mer åldrande forwarden Santillana, som från bänken insåg att laget fått en ny anfallsstjärna. Deras närvaro är också ett tecken på att denna kvällen var en start för en ny era i historien. Emilio Butragueños era.
De mål han gjorde i debuten i Cádiz var typiska för Butragueño. Målen var inte ett resultat av dribblingar, skott utifrån eller av att han sprungit ifrån försvararna. De var ett resultat av prov på visad målkänsla. Riktig målkänsla. Butragueño var alltid på rätt plats vid rätt tillfälle. Om målvakten lämnade retur var han där, om ett skott ändrade riktning på en försvarare gick den till honom eller om bollen befann sig utan ägare i straffområdet en halv sekund var Emilio Butragueño den första att hinna upp bollen.
Emilio ”gamen” Butragueño är en av reals starkaste symboler. Som egen realprodukt ledde han det vita laget till en storhetsperiod med 6 ligasegrar, två uefa-cupguld och två Copa del Rey. Han var även ledaren för en generation realprodukter som genom honom fick namnet ”la quinta del buitre” som gav eko i hela fotbollseuropa. För mig, liksom för många andra i min ålder, är han den största anledningen till att jag idag är en hängiven supporter till Real Madrid.
Emilio Butragueño föddes i Madrid den 23 juli 1963. Redan andra dagen i hans liv skrev hans far, som också hette Emilio, in honom som medlem i Real Madrid. Emilio visade i unga år vilken stor fotbollsspelare han skulle bli och gjorde alltid flest mål i de ungdomslag han spelade i. Han fick komma och träna med Reals ungdomslag och efter bara några dagar ville de skriva kontrakt med honom. Ganska snart stod det klart att dörrarna till fotbollsvärlden öppnades för hans fötter.
Via de olika ungdomslagen fick han så småningom chansen i Reals dåvarande b-lag, Castilla, den 24 april 1982 i en match mot Oviedo. Detta var också hans första match med en viss mittfältare vid namn José González, mera känd som Míchel. De två kom att fira många framgångar tillsammans. Efterföljande säsong vann Emilio segunda división med Castilla och namnet Butragueño började synas i de spanska sporttidningarna. Sedan kom debuten i Cádiz och efter det inhoppet blev Emilio fansens favorit i den vita tröjan i tolv säsonger.
Samtidgt som Butragueño gjorde debut i a-laget gjorde fyra andra ungdomsspelare det också. Sanchís, Martín Vásquez och Miguel Pardeza hade redan fått chansen när "gamen" själv debuterade. Den femte, Míchel, kom in i a-laget säsongen därefter. Alla utom Miguel Pardeza var ursprungligen från Madrid (Pardeza från Huelva). Alla fem var ändå rena Madridprodukter som fostrats i reals ungdomsled. De kom att representera Real många år framöver under det kända namnet ”la quinta del buitre”. Tränaren di Stéfanos tilltro till dessa ungdomar var också det som räddade kvar honom som tränare efter en blek säsong eftersom de var ett tecken på att Real även kunde fostra egna produkter.
Ganska snabbt började Emilio också presentera sig för den europeiska fotbollspubliken när han ledde Real till två Uefa cupsegrar 1985 och 86. Dessa år blev han också utnämnd till bästa spelare i Europa under 24 år. Under denna period fick han också stifta bekantskap med sin radarpartner Hugo Sánchez. Mexikanaren kom till Real från rivalen Atlético 1985. I flera år framöver firade de båda stora triumfer och var det mest fruktade anfallsparet i Europa under många år och det var främst deras förtjänst att Real kunde ta fem fantastiska ligaguld i följd (86-90). På dessa fem säsonger gjorde de tillsammans 208 mål för ”los blancos”.
Butragueño blev uttagen i den spanska EM-truppen till Frankrike 1984. Emilios debut lät dock vänta på sig och han fick se sina landsmän förlora finalen mot värdlandet från bänken. Butragueños landslagsdebut kom istället några månader senare, mot Wales i Sevilla den 17 oktober. Givetvis gjorde han mål direkt och det blev även starten på en lång era som Spaniens viktigaste spelare och dess främste målgörare.
Detta visade han inte minst i sitt första stora mästerskap, i Mexiko VM 1986. Han gjorde ett mål i gruppspelet mot Nordirland, men det var i åttondelen som Emilio Butragueño presenterade sig på allvar för världens fotbollspublik. Spanien krossade Danmark med hela 5-1 och ”gamen” gjorde fyra av målen och blev den förste sedan Eusebio att lyckas med denna bedrift i en VM-match. Spanien åkte emellertid ut i kvartsfinalen mot Belgien på straffar. Där försvann också Emilios chans till en VM-medalj, för i hans nästa världsmästerskap, i Italien 90, lyckades varken han eller Spanien något vidare och detta blev hans sista mästerskap. Två år senare, 18 november 1992, avslutade han sin landslagskarriär i en match mot Irland på samma plats där han började, i Sevilla. Då var han den spelare som gjort flest mål för Spanien, och idag har bara Hierro och en viss Raúl Gonzalez Blanco passerat honom.
Hans karriär i Real slutade med ett ligaguld 1995 och några veckor efter triumfen, den 15 juni, spelades det en avslutningsmatch för honom på Bernabéu i en match mot Roma som Real vann med 4-0. Matchen fick ett lyckligt slut då "butra" fick slå in det sista målet på en straff.
Efter denna avslutningsfest begav sig Emilio till Mexiko där han avslutade karriären i Atlético Celaya i tre säsonger och den 18 april 1998 gjorde han sista match.
Idag sitter han med i klubbens styrelse och hans namn nämns med respekt i hela Spanien. Han blev en av klubbens starkaste symboler och han gjorde tröja nummer sju till ett adelsmärke i klubben. I dag finns det bara en spelare som kan överträffa Emilio Butragueño som ikon för Real Madrid. Det är den spelare som tog över hans tröjnummer och som debuterade i klubben när Emilios storhetstid såg sitt slut. Precis som när Butragueño kom in när Santillanas tid tog slut den där februarikvällen i oglamorösa Cádiz.
Emilio Butragueños bedrifter:
180 mål på 450 tävlingsmatcher för Real Madrid
140 mål på 340 ligamatcher
69 landskamper, 26 mål
Skytteligavinnare 1991
6 ligaguld (86-90, 95)
2 Uefa cup-guld (85, 86)
2 Copa del Rey (89, 93)
3 spanska supercuper (88, 90, 93)
