Tre mål som gav oss guldet
En underbar seger. Med tre underbara mål. Viva Brazil.
1-0
Det har inte gått tio minuter. Som nervös TV-tittare har man inte en aning om dagens Madrid skulle bli fågel eller fisk. Då får den vandrande högermittfältaren, Luis Figo, bollen långt ut till vänster. En uppsats kunde skrivas om hans rörelser över planen men eftersom han rör sig för mycket blir den för lång just nu och vi återgår till den nionde minuten. Han drar en man på kanten, han drar sig inåt och plötsligt har han en rätt stor yta. I stället för att springa i den låter han istället världens snabbaste back göra det och lägger förtvivlat snyggt bollen i djupled till honom. Det har gått nio minuter och Roberto Carlos är fri till vänster i straffområdet.
Framför mål strax utanför straffområdet finns en massa Bilbaospelare och världens bästa forwardspar. Att de nu inte bara är två av världens bästa forwards individuellt utan är ett par ses lätt i nästa sekvens. Utan att titta på varandra, tänka, eller annat tjafs tar Raul en löpning som möjliggör passning snett inåt bakåt, drar med sig någon trots att han ser till att vara fri, samtidigt som hans kollega går som en blixt mot bortre stolpen. I höstas hade de sprungit på samma yta alternativt att Ronaldo inte hade sprungit alls. Nu har RC två alternativ, det ena bättre än det andra.
På sätt och vis kanske Rauls löpning är onödig. Det är inte Roberto Carlos personlighet att lägga en öppnande passning snett inåt bakåt. Oddsen att han skall slå en yttersida med full kraft är betydligt lägre, men den delen av hans mentalitet skall han komma att vänta med 35 minuter. Istället slår han på sin landsman, fri vid bortre stolpen. Ronaldo har varit lite för snabb, bollen kommer lite bakom honom, men han vill så gärna, och när han vill lyckas han ofta. Han vrider kroppen, får foten på bollen och den går in över en Bilbaoback. Ett lagmål, med portugisspråkig övervikt. Det känns som det här skall ordna sig.
2-1
En dryg halvtimme senare är det inte lika klart. Det är övertid i första halvlek, Bilbao har kvitterat, och vi spelar inte särskilt bra. Man funderar på om Atletico kan hålla ut uppe i San Sebastian. Men något händer innan domaren blåser. Ronaldo driver bollen parallellt med straffområdeslinjen. Han fälls, visst förstärker han, men det är en fällning. Vi har en frispark några centimeter utanför linjen och vi har en fyra-fem av världens bästa frisparksläggare på planen. Den mest omtalade kommer till hösten. Jag får för mig att Zidane kommer att ta den, fast han inte tar så många frisparkar. Det är ganska rakt på men kanske mest läge för en vänsterskytt som inte använder utsidan. Guti? Raul? Ingen av dem verkar stå långt fram i kön. När sedan Figo lommar iväg återstår till slut bara två man, högerskytten Zidane och en vänsterskytt som förvisso använsder utsidan av foten. Ska jag få rätt, Zidane har gett oss titlar i sista minuten av första halvlek förr. Jag får fel.
Roberto Carlos springer mot bollen. Han trippar i en extemt hög fart, vilken friidrottstränare som helst hade gråtit blod över en sådan ansats. Vem som helst som står i muren också. Om där fanns någon mur. De flyttar sig, målvakten reagerar när bollen redan varit i mål någon minut eller så. Bollen går bara några decimeter ifrån honom, ändå är han inte nära att ta den. De där kraftfulla låren, den snabba, trippande ansatsen, leendet på läpparna och en extrem koncentration i tillslagsögonblicket har gett oss 2-1. Nu kan vi inte förlora.
3-1
Nej, det kan vi inte. Min natur är sådan att jag under matcher alltid ser möjligheter för motståndarna att ta upp de mest hopplösa underlägen, men denna gång är jag relativt lugn i andra halvlek. Mycket hjälps det upp av det som blir det sista målet för säsongen. Ett mål signifikativt för hur vi har spelat när vi varit riktigt bra under vårsäsongen. Zinedine Zidane tar sig fram på mittfältet, majestätisk, ostoppbar. Längre fram ligger världens mest explosiva och tvåfotade centerforward. Dessutom en som har hittat den hunger det verkade vara lite si och så med under stora delar av säsongen.
Ronaldo springer i rättan tid. Det är på gränsen till offside. Står kameran exakt i linje är det offside. Står den en halvmeter vid sidan om är det det inte. Den ordinäre tv-tittaren vet inte, men linjedomaren har säkert rätt. Zidane slår bollen perfekt, som om någon nu hade trott att han skulle göra något annat, och Ronaldo är genom fri med målvakten. Med högern smäller han in den. Han får sin första ligatitel. Real Madrid sin 29:e. Fast egentligen var det bara en formsak. Ligaguldet var klart när bollen lämnade Roberto Carlos fot i slutet av första halvlek. Viva Brazil. Och Viva Real Madrid.
