Real Madrid - Atlético de Madrid: derbykänslor
Madrid-Atleti smakar som bäst dagen efter matchen. Fråga förlorarna!
I Madrid hejar man antingen på Madrid eller på Atleti (ursäkta mig Rayo, men det är så). Arbetskamrater, klasskamrater, grannar eller till och med din egen familj är djupt delade i den här frågan: merengue (Real Madrid) eller colchonero (Atlético)? Många år av dramatiska dueller på Bernabéu eller Calderón, på Chamartín eller Metropolitano, åtskilliga berättelser om orättvist förlorade matcher, utklassningar och osannolika vändningar har skapat denna känsla av delad stad som fördjupas under derbyveckan.
Men rivaliteten kan också ge upphov till oväntade allianser. Jag kommer ihåg två av mina morbröder (Pepe och Pepito) som hade varit fiender under det spanska inbördeskriget men som när diskussionsämnet inte var politik utan fotboll så var de världens bästa vänner. De var ändå familjens undantag, mina morbröder. Resten av släkten var vitare än snön, så de hade det ganska jobbigt på söndagarna.
Där jag bodde i Madrid, i Alcorcón, var Atleticoanhängarna majoritet. Även om Real Madrid har mycket fler supportrar i hela Spanien än våra rivaler så är situationen mycket jämnare i huvudstaden. I förorterna i södra Madrid är de rödvita till och med lite starkare än de helvita. Det var därför lätt att ta reda på när Atleti gjorde mål eftersom hela kvarteret exploderade: raketer, visselpipor, tutande bilar. Reaktionen vid våra mål var en aning lugnare.
Själv har jag aldrig känt mig antiatlético. Jag tycker att de är ett sympatiskt lag som gör livet i Madrid lite roligare. Och även om rivaliteten alltid har varit stor är det först under de senaste åren och framför allt med Alfonso Cabeza och Jesús Gil vid makten som stämningen mellan klubbarna har förvärrats avsevärt. Jag har själv varit klubbmedlem i Atlético någon gång på 80-talet (årskortet var väldigt billigt!) och skäms inte för det. Och inte heller för att ge beröm till alla fantastiska spelare som Atleti har haft under sin långa historia: Peiró och Collar ("el ala infernal"), Luis, Gárate, Pereira, Futre, Setién, Kiko eller nu Fernando Torres.
Tyvärr så har Atleticofansen lite svårare att acceptera Real Madrids framgångar. Det händer ofta att de försöker spela offer och låtsas vara laget av arbetarklassen till skillnad mot "mäktiga och högfärdiga" Real Madrid. De förstår inte att det är just denna typ av självodlade komplex som inte hjälper klubben att växa och att bli en av de främsta i Europa. Förlorarstämpeln á la Inter gör saken ännu värre: "el pupas" (olyckskorpen), är Atletis något dystra smeknamn.
Tillbaka till derbyt. Finns det något roligare än att vinna ett stadsderby? Ja, att smaka på segern dagen efter. Dagen-efter-ritualen börjar när man köper sporttidningen på väg till jobbet. Kioskexpediten är colchonero och verkar ha gömt Marca och As inne i affären i ett desperat försök att göra nederlaget osynligt. På pendeltåget och tunnelbanan läses derbysidorna ivrigt av Madridborna: några suckar djupt medan andra småflinar och tittar omkring sig, letande efter sörjande colchoneroblickar.
Men dagens höjdpunkt är utan tvekan ankomsten till jobbet: man har alltså åtta hela timmar på sig att strö salt i såret på förlorarna, även om man vet att kanske om en vecka kommer rollerna att vara de omvända. För att kontra brukar atleticos använda sig av klassiska försvarsmekanismer som att klaga över domaren, att vi är maktens lag, att de drabbas alltid av värsta oturen, missade chanser... Merengues bara skrattar.
Här i Uppsala, där jag nu bor, blir det svårt att skapa en riktig derbyatmosfär. Jag försöker med min favorit Madridhalsduk, lite tapas och en spansk öl. Efter matchen som ses ensam i vardagsrummet blir det kanske lite eftersnack med far och bror via telefon. Svårare blir det att uppleva dagen-efterkänslan. Tidningen hamnar opersonligt i brevlådan när man fortfarande sover, på tåget in till Stockholm sitter bara halvsovande resenärer av vilka bara ett fåtal troligtvis hejar på någon av Stockholmslagen eller i värsta fall på Sirius och på mitt jobb är bara min chef fotbollsintresserad men han råkar vara Zaragozasupporter.
