Rivaler men inte fiender
Krigsbilder har inget med "el clásico" att göra. Real Madrid drabbades också av det spanska inbördeskriget.
Rivaliteten mellan Madrid och Barcelona har funnits långt innan man började spela fotboll i Spanien. Det handlar dels om Spaniens två största och viktigaste städer, en fråga om storlek alltså, men också om olika politiska roller, där Madrid sedan Filip II: s tid på 1500-talet har stått för centralism och ett enat Spanien medan det företagsamma Barcelona och Katalonien alltid har strävat efter en mer självständig roll (inom eller utanför den spanska staten). Denna mycket förenklade beskrivning av förhållandet mellan Madrid och Barcelona är trots allt fakta som går att läsa om i alla historieböckerna.
När vi tittar på rivaliteten mellan Real Madrid och FC Barcelona så är det inte sällan man använder den politiska bakgrunden för att göra rivaliteten ännu större. Jag vet inte vad till exempel TV4 tänker berätta inför matchen men det skulle inte förvåna mig om de drar en parallell mellan det spanska inbördeskriget (1936-39) och motsättningarna klubbarna emellan. Det gjorde de redan inför en tidigare match på Camp Nou. Jag minns särskilt de svartvita bilderna från kriget med stridsvagnarna, hur de berättade om att Barcelonas klubbordförande hade avrättas under kriget... En bild som accepteras av många Barça-anhängare och som verkar gå hem hos vissa journalister som saknar kunskaper om den spanska fotbollen och framför allt om Spaniens historia.
Risken när man ger sig in i ett så komplicerat ämne som det spanska inbördeskriget är att många svenska tv-tittare och läsare får en felaktig och partisk bild av det som verkligen hände. Om man bara berättar om det som hände Barcelonas ordförande så är det ganska lätt att många också drar slutsatsen att han avrättades just för att han var ordförande i FC Barcelona. Om man väljer att inte berätta om de drabbade i Madrid så är det lätt att tänka att Real Madrid klarade sig undan, ja, nästan att detta var ett krig mellan Madrid (Spanien) och Barcelona (Katalonien) där Barcelona tillhörde förlorarna och Madrid segrarna. Om han avrättades så var det nog för att han sympatiserade med vänstern. Många gick samma öde till mötes under kriget: i Barcelona, i Madrid, överallt i Spanien.
Det spanska inbördeskriget var inte ett krig mellan Madrid och Barcelona, inte heller mellan Spanien och Katalonien utan ett renodlat ideologiskt krig mellan höger (fascister, konservativa, kyrkan) och vänster (anarkister, kommunister, socialister), mellan rika och fattiga. Kriget var oerhört grymt (1 miljon döda) och splittrade landet, familjer, vänner, grannar...
Under Republiken (1931-36) var Spanien ett demokratiskt land. Pratar vi fotboll så var Bilbao och Madrid de dominerande lagen. Madrid var då inte "Real" utan bara Madrid. Majoriteten av Madrids klubbmedlemmar sympatiserade med vänstern medan styrelsen var delad mellan konservativa och republikaner. Klubben betraktades som en "vänsterklubb" och var mycket populär bland Madrids arbetarklass. Detta gjorde att Madrid drabbades hårdare än andra spanska klubbar av inbördeskriget.
När kriget börjar 1936 tog Frente Popular (den regerande vänsterkoalitionen) hand om klubben. Ordföranden var då Rafael Sánchez Guerra, känd republikan. Ligaspelet upphörde under kriget och Madrid spelade vänskapsmatcher mot bl.a. Sovjet. Två medlemmar av styrelsen, viceordföranden Gonzalo Aguirre och revisorn Valero Rivera avrättades av den kommunistiska milisen.
När fascisterna till slut tågar in i Madrid 1939 (Madrid var en av de spanska städerna som mest kämpade mot Francotrupperna och drabbades mycket hårt av bombningarna och av en oerhört påfrestande belägring) arresterades Sánchez Guerra av frankisterna. Han fick lämna landet i exil och bosatte sig i Paris, där han blev medlem i den spanska exilregeringen. Han dog i Frankrike några år senare. Flera Madridspelare lämnar också landet av politiska skäl, bl.a. stjärnorna Pedro och Luis Regueiro (den första Barcelonastjärna som gick över till Real Madrid!), Emilín, m.m. De flesta hamnade i Mexiko.
Efter kriget ville frankisterna att Real Madrid skulle bli flygvapnets lag men klubben vägrade och det blev till slut ärkerivalen Atlético de Madrid som fick "den äran". Atlético Aviación dominerade den spanska ligan på 40-talet tillsammans med Valencia och Sevilla. Real Madrid vann sin första ligatitel under Francos regim så sent som 1954 och den första Europacupen 1956. Det var först då som Franco upptäckte att Real Madrid kunde användas i propagandaskifte.
Och det är något som varken jag eller många madridistas vill förneka: i ett isolerat Spanien så var det Real Madrids framgångar i Europa den bästa möjliga reklamkampanjen som diktatorn kunde få. En situation som kunde likna Berlusconis förhållande till Milan sedan 90-talet. Vem utnyttjar vem? Som den kände spanske författaren (och Real Madrid-anhängare) Javier Marías en gång skrev, "man väljer inte sina beundrare": det gjorde Real Madrid inte heller.
För mig och för de flesta madridistas och barcelonistas så handlar det hela om bara fotboll när den är som bäst: en av världens största fotbollsmatcherna mellan Spaniens två bästa klubbar.
