Analysera mera
En fiaskosäsong har "äntligen" tagit slut.
Med jubel och glädje tog vi madridistas äntligen emot slutet på en bedrövlig säsong, ja nästan i alla fall. Det är en väldigt udda situation för oss Real-fans, som är vana vid seger och som kräver inget annat. Men denna säsong kom som en chock, både för spelarna och fansen. Vi lärde oss en läxa: "Det går inte att vinna utan att kämpa, vi är inte oslagbara."
Denna krönika behandlar just det området. Varför var vi inte oslagbara den gångna säsongen?
Som min redaktionskollega, Max Persson, redan skrivit i sin krönika Zidanes och Pavones är truppen för tunn för en hel säsong. Jag instämmer helt klart i den åsikten och tycker att det är främsta orsaken till varför Reals säsong varit ett fiasko. Men jag tycker även att det finns andra orsaker till misslyckandet. Orsakerna finns hos spelarna själva, och till en stor del hos tränaren också.
Harmonin och balansen i laget, den som alla tyckte Del Bosque varit bakom föregående säsonger, har försvunnit de två senaste månaderna. Jag säger "de två senaste månaderna" för att jag knappast tycker att hela säsongen varit ett fiasko. Tvärtom var den alldeles lysande och framgångsrik fram till den 17: e mars. Kom ihåg att vi var tippade en trippel då, och var världens bästa, vackraste och mest framgångsrika lag. Sedan satte Zaragoza in första dödssmällen. Monaco andra. Osasuna, Barcelona, Deportivo, Mallorca, och eventuellt Murcia och Sociedad samlade alla ihop sig och satte den tredje och största dödssmällen.
Men i alla fall, tillbaka till harmonin i laget nu. Den sista perioden har Real Madrid blivit just det som vi fans är rädda för och negligerar. Nämligen en bunt arroganta, nonchalanta och oförtjänt överbetalda spelare. Spelare som varken bryr sig om klubben eller stoltheten. Vad är det som gör att Ronaldo inte kämpar? Eller att Raúl inte nätar? Eller att Beckham inte vet sin position? Eller att Figo och Zidane bara gnäller? Eller att man inte går riktigt in i närkamperna? Eller eller eller, det finns så mycket att ta upp. Så mycket att skylla på.
Inte väl kan den tunna truppen vara orsaken till allt detta. Orsaken är att man inte har fungerat som ett lag, utan fungerat som just elva stycken individualister. Det bildas sådana luckor och brister i spelet. Vi kan ta ett anfall som exempel: Helguera får bollen av Casillas till att börja med. Ingen rör på sig, varken i backlinjen eller i mittfältet. Någon i mittfältet ska ju ner och hämta bollen, troligtvis någon av de defensiva mittfältarna. Men ingen gör det, utan alla står still och väntar på vad Helguera ska göra. Denne passar Salgado, som i sin tur passar en halvmarkerad Figo. Portugisen tar emot bollen, och fortfarande rör ingen på sig. Han har därför inga passningsalternativ och blir på så sätt tvungen att utmana på egen hand. Med sin goda teknik tar Figo sig förbi en eller två försvarare. Men sedan då?
Ja då kommer inlägget eller passningen tillbaka till Salgado. Som vanligt är inläggen av god klass men med tanke på att vi inte har någon skicklig huvudspelare i offensiven, känns de meningslösa. Alternativet passningen tillbaka till Salgado innebär att man får börja om igen. Fortfarande rör ingen på sig och anfallet blir dött. Känner ni igen det?
På så sätt blir vårt spel förutsägbart och enkelt att försvara sig mot. Spelarna kämpar inte så mycket för varandra. De förväntar sig väl att Zidane eller Figo ska göra det ultimata och extraordinära varje gång. Men det funkar knappast, varken om man heter Zidane, Figo, Raúl eller Ronaldo.
Om man går tillbaka till orsakerna till varför det har blivit såhär, är det enda som dyker upp i mitt huvud framgång. Man brukar säga att framgång väcker framgång, men i det här fallet har det bara fört misslyckande. Ju bättre det gick för laget, desto mer växte kaxigheten hos spelarna. Man trodde att man skulle vinna allt, utan att kämpa eller arbeta hårt. Sen kom smällarna en efter en. Man hade då svårt att smälta motgångarna och bygga på det man redan hade. Allt eller inget! Antingen skulle man vinna allting, eller ingenting alls!
Och tänk er själva! Man har hela världens förväntningar på sig, och vips floppar man. Inte så gott för självförtroendet, va? Då är det inte lätt att hitta motivationen och hungern. Visst kan man tycka att Ronaldo o co är sådana högbetalda superstjärnor att de borde finna denna förbannade motivation själva. Men vad händer om de inte gör det? Ska man bara sitta med ansiktet lutat mot handen och säga "jaha"?
Det är ju där som tränarens jobb kliver fram. Just den psykologiska delen av jobbet. På något sätt ska denne hitta ett sätt att motivera sina grabbar. Beckham har väl varit den enda som försökt kämpa och slita, men misslyckats på grund av att de andra rent ut sagt skiter i det. Och detta har väl varit Beckhams individuella skicklighet, och visat slutligen att det inte funkar endast med individualitet. Man måste arbeta som ett lag, finna balansen och de olika rollerna. Alla har däremot en gemensam roll som är att just kämpa och visa vinnarskalle och motivation.
Därför har Queiroz misslyckats denna säsong som tränare. Spelarnas individualitet räckte endast fram till den 17: e mars, då behövde man lagarbetet som tränaren skulle sköta. Men Queiroz lyckades aldrig, han visade inte tillräckligt med disciplin och var alldeles för snäll mot våra superstjärnor. Än en gång ska man inte behandlas olika på grund av vad man heter. Gör Ronaldo en dålig match utan att kämpa eller springa tillräckligt, är det bara att bänka honom nästa. Samma med Raúl, Zidane eller Figo. Motivationen måste finnas, annars måste den skapas och odlas in hos spelarna.
Slutligen in i denna krönika vill jag bara påpeka att detta bara varit ett annat perspektiv på varför säsongen har varit ett fiasko. Men jag hoppas att både spelarna och fansen har lärt sig en läxa, en väldigt hård läxa förhoppningsvis. Och därför kan man säga att vi tagit fördel och dragit nytta av detta fiasko, vilket gör oss mycket starkare i framtiden. Budskapet med denna floppsäsong var väl "Ta ner fötterna på jorden" till alla som har något med Real Madrid att göra.
Många ändringar pågår just nu i klubben. Walter Samuel och José Antonio Camacho blev de första stegen mot rätt håll. Låt oss hoppas att det kommer flera. Och som en vis man en gång i tiden sade: "Det går inte att vinna utan att kämpa, vi är inte oslagbara."
Jag önskar er en trevlig sommar och ett mer glädjande EM.
