Athletic Bilbao - Real Madrid 2-1
Förlust på San Mamés betyder ännu ett bakslag för det redan sargade vita laget.
Det finns matcher där Real Madrid spelar som gudar och vinner, matcher där man spelar som gudar men som man inte vinner och matcher där man inte spelar som gudar men ändå vinner. Matchen mot Athletic tillhörde inte någon av dessa kategorier, utan var en match där Real spelade värre än småpojkar och som man förlorade helt rättvist.
Hade Real Madrid lyckats klämma in en kvitteringsbalja i slutet, hade rättvisans lagar brutits. Så dålig var man. Med en inställning som knappast duger i ens en knattematch, öppnade Los Blancos denna match som, än en gång, registreras i klubbens skamregister. Startelvan var nästan den bästa möjliga, med tanke på läget. Roberto Carlos och Morientes vilade inför tisdagens CL-möte mot Roma, Raúl Bravo och Guti ersatte. Guti, tillbaka från avstängningen, axlade rollen som offensiv mittfältare medan Raúl började på vänsterkanten, där han spelade större delen av matchen mot Osasuna. Tillbaka från avstängningar var även Samuel och Salgado.
Redan i matchinledningen visade Athletic var skåpet skulle stå. De spelade en underbar fotboll (som inte varade matchen igenom tyvärr), sådan fotboll man hoppas att ens lag ska spela. Och definitivt sådan fotboll Real Madrid spelar i sina glansdagar, men denna dag var en krisdag. I den 10: e minuten avfyrade Del Horno ett inlägg som seglade över bolltittande Samuel, Helguera och Bravo (som varken fick undan bollen eller markerade sin motståndare) och nådde fram till Urzaiz. Denne sköt enkelt in 1-0 till hemmalaget.
Matchen fortsatte att vara i Bilbaos händer. Målet var aldrig riktigt en väckarklocka för Realspelarna, ett tecken på att de inte bryr sig? Baskerna spelade aggressivt. De anföll med större delen av laget och då de tappade bollen, satte de en hög press på motståndaren för att ta tillbaka den ynka sekunderna efteråt. Del Horno körde över Figo på samma sätt som Orbaiz och Gurpegui körde över Celades och Beckham. Guti och Ronaldo var osynliga i ingenmansland utan några bollar att jobba med, och utan några avsikter på att jobba för laget både defensivt och löpemässigt. Då Raúl Bravo fick bollen, utan att den seglade över honom, passade han motståndarna i farliga lägen. Säkerhetsvarning på den här killen!
De vitas enda riktiga anfall under första halvlek höll på att resultera i ett mål, men Ronaldo nådde inte riktigt fram. Istället svarade Athletic med ett mönsteranfall minuterna efter. Längs vänsterkanten kom Del Horno dånande igen, och med ett fantastiskt inlägg, som Raúl Bravo inte lyckades träffa en gång till, prickade han Ezquerros panna. 2-0 och halvtid!
För att komma in i matchen, var Real tvungna att ta nya tag och framför allt göra ett tidigt mål i andra halvlek. Det gjorde man, men i matchen kom man aldrig in på allvar. Efter ett fint samarbete mellan Raúl Bravo och Guti, klackade den sistnämnde bollen fram till stormande Raúl. Med en skottfint tog kaptenen emot bollen och lurade motståndarna upp i läktaren, det placerade skottet förbi målvakten var det heller inget fel på. Vackert var det, och 2-1 stod det.
Istället för att lyfta sig, fortsatte Real i samma anda. Roberto Carlos och Morientes kom in, man hade helt enkelt inte råd att spara spelare inför "viktigare" matcher, men försöket var till ingen nytta. Spelarna sprang inte, och när man fick bollen rann den ut i sanden. Ett perfekt spelande Athletic visste hur man skulle klå Real Madrid. De visste lagets Akilleshäl och angrep den flitigt och successivt medan de vita bara tog emot stryk. Att Real Madrid senare i matchen lyckades skapa mer än de dittills kunnat, berodde enbart på att Athletic koncentrerade sig på fulspel för att döda resterande matchtiden, och inte att man hade höjt sig.
San Mamés är en erkänt svår spelplats, särskilt när publiken beter sig som barnungar som kastar dockor, tändare och annat skräp. Men det finns skillnad på förluster. Förluster man tar med huvudet rakt (för att inte säga högt) och förluster där man förlorar äran och stoltheten. Denna förlust var definitivt av den senare typen. Och krisen i laget fortsätter, eller ska man säga laget i krisen? Spelarna verkar inte riktigt vara intresserade av att lyfta sig och börja prestera. På tisdag väntar ett krismöte, mot krislaget Roma. Vilket av topplagen visar sig vara i den djupaste krisen?
Källa: realmadrid.com