Legend i sin tid - Raul Gonzalez Blanco
Det är 10 år sedan han debuterade. Hylla Raul!
Den 29:e oktober 1994. Ligan skulle komma att springa hem ganska enkelt den här säsongen. Matchen på La Romareda nämnda datum skulle bli en av bara sex ligaförluster det här året. Ingen skulle komma ihåg matchen för något särskilt om det inte vore för att en alldeles särskild 17-åring gjorde ligadebut just den dagen. Han hette, och heter, Raul Gonzalez Blanco. På fredag är det 10 år sedan han debuterade.
Raul Gonzalez föddes den 27:e juni 1977 i Madrid. Som liten pojke fuskade han sig (under namnet Dani, bärandes glasögon han inte behövde) in i stadsdelens lag, San Christobal de Los Angeles, trots att han egentligen var för ung för att få vara med. Han skulle komma att göra succé och hamnade som 13-åring i nästa kvartersgäng, ett rödvitt lag vid namn Atletico, där han dock bara skulle stanna i två år. Efter en av Jesus Gils mest korkade felbedömningar genom åren (han vidhöll in i döden att han inte ångrade sig) stod nämligen den lovande anfallaren klubblös. Han valde att ta ytterligare ett steg uppåt, han skrev på för Real Madrid.
Efter 115 mål på två säsonger i ungdomslagen började det faktiskt pratas om en plats i A-laget för grabben. Under hösten fick han spela i ett par vänskapsmatcher, med mål i båda som följd, innan det var dags för den nionde omgången med match i Zaragoza. Martin Vasquez kunde inte spela och Jorge Valdano funderade på att låta ynglingen ersätta. Enligt legenden frågade den argentinske coachen denna artikels hjälte om han var redo att spela. Samma legend säger att svaret blev "Om du vill vinna skall du låta mig spela, om det inte är så viktigt kan någon annan göra det". Valdano föll för detta men det blev förlust ändå. Trots detta hade Raul gjort tillräckligt för att få chansen i nästa match. Mot Atletico på Bernabeu. 17-åringen fixade straffen som gav 1-0, passade till Zamoranos 2-0, och gjorde själv 3-1 i matchen som slutade 4-2. Bernabeu hade fått en ny favorit, men hur stor han skulle komma att bli kunde man nog ändå knappast ana.
Sedan dess har Raul nämligen hunnit med en del. Han har varit den klart ledande i, faktiskt till och med symbolen för, det (eller snarare de - många spelare har passerat revy) Real Madridlag som under det senaste decenniet varit Europas klart mest framgångsrika. Han har sett klubben värva anfallare som Suker, Mijatovic, Morientes, Savio, Anelka, Ronaldo och Owen och ändå lyckats hålla sig fullständigt och (möjligen med undantag för i fjor) odskutabelt ordinarie hela tiden, för 10 olika tränare. Han har vunnit fyra ligatitlar, tre Champions Leaguetitlar och två interkontinentalfinaler. Han har gift sig med en fotomodell och fått två söner med henne. Han har vunnit skytteligan i La Liga två gånger och gjort långt fler mål i Champions League än någon annan någonsin gjort. Han har gjort 40 landslagsmål och fler ligamål än någon annan nu aktiv spelare (det uppnådde han när han var 23). Nyligen gjorde han sin femhundrade officiella match för Real Madrid. Han har kort sagt uppnått och vunnit mer eller mindre allting utom Guldbollen (vilken han borde fått 2001, samtliga andra år har det faktiskt funnits starkare kandidater), ett mästertitel med Spanien (vilket en välkänd förbannelse med säkerhet kommer att göra omöjlig), samt Copa del Rey (det kommer, det kommer).
Jag är bara en simpel hobbyordvrängare och kanske inte den som är bäst lämpad att såhär i skrift uttala Rauls storhet och vad det är som gjort honom så stor. Därför tar jag hjälp av andra. Fernando Hierro sade för en massa år sedan att "Raul är en Ferrari som kommer att köra om oss allihop", en annan lagkamrat uttryckte att "Raul är inte en tia på någonting, men han är en nia på allt". Överhuvudtaget är han nästan löjligt hyllad av sina spelarkollegor. Att de i klubben pratar väl om honom är väl en sak, men att Pep Guardiola under hela Rauls karriär så oförbehållt framfört hans storhet är mer förvånande. Den förre barcakaptenen har flera goda sidor, men en flammande Madridism är ingen av dem. Tvärtom har han väl aldrig uttalat sig positivt om någonting från Madrid förutom just Raul. Många gånger. Även Sir Ferguson i Manchester United, som sällan framhåller spelare utanför sitt eget lag (särskilt inte om de slår ut hans lag, vilket Raul varit mannen bakom vid flera tillfällen), har uttryckt sig mer eller mindre lyriskt (på skotsk nivå) om hans grabbars överman. Han hoppades till exempel att tullen skulle stoppa just Raul från att komma in i England inför en match på Old Trafford.
Rauls karriär i Real Madrid var länge egentligen utan dalar. Hans sämsta år (säsongen 1997-98, när han var 20 år) var han ordinarie i ett lag som vann Champions League. Men efter en blindtarmsinflammation våren 2003 hände något. Spelet stämde inte som innan, olyckskorparna började tjafsa om att han var slut och att han egentligen faktiskt aldrig varit bra och andra liknande idiotier. Visst fick han spela någon match för mycket under fjolårssäsongen, men på det stora hela hade pöbeln fel. Hans stöd från spelarkollegor i både klubb- och landslag var också hela tiden massivt. Hans vinnarmentalitet beröms alltid, alltid (för den som undrar vad vinnarmentalitet är, titta i Centenariobokensidan 470, Rauls och Redondos kroppsspråk säger allt). Och nu börjar det likna något igen. Oavsett om hans framtid ligger i anfallet eller på mittfältet kommer han i flera år till att hjälpa Real Madrid till framgångar.
Och det är de kommande åren som slutgiltigt kommer att avgöra hur han kommer att kommas ihåg i Real Madrid (som spelare, efter karriären kommer han säkert att fortsätta att ha med klubben att göra). Redan har han gjort tillräckligt för att, som en journalist på AS uttryckte det, sitta på Di Stefanos högra sida. Oavsett om krisen svensk media uppfunnit åt Real Madrid blir så långvarig att det inte blir några fler titlar för Raul borde han få sitta kvar där. Och går det som jag tror, att Raul Gonzalez som lagkapten kommer att få uppleva ytterligare både liga- och Champions Leaguetitlar, ja då är han nästan med och slåss om platsen som Real Madrids viktigaste spelare genom alla tider. Men låt oss nu glömma framtiden, för nuet och inte minst dået. På fredag var det 10 år sedan Raul Gonzalez debuterade. Hylla honom!
Källor: www.as.com, www.icons.com, Cien años de leyenda (Real Madrids officiella jubileumsbok), www.realmadrid.es
