Profilen - Fernando Morientes
Tack för allt och lycka till!
Ligasäsongen 1996-97 var en av Real Madrids bästa någonsin. Capello tränade laget och man tog hem ligan i en sanslös duell med Barcelona. Den främsta anledningen till segern var den fantastiska trion framåt. Storförvärven Suker och Mijatovic gjorde ingen besviken med sina 24 respektive 14 mål, medan en 19-årig Raul slog genom fullt ut och gjorde 21 mål och 25 assist. Att med en sådan konkurrens locka en 21-årig anfallare till klubben kan inte ha varit lätt, men det fanns en man verkligen ville ha och som vågade ta upp kampen med nämnda stjärnor. Han hette Fernando Morientes.
Fernando Morientes föddes 1976 i Extremadura. Hans pappa var militär och familjen flyttade runt mycket. Hans första proffsklubb var Albacete, men det var i Zaragoza han slog genom på allvar säsongen 96-97. Sommaren 1997 bytte han alltså upp sig och hamnade i den bästa av klubbar. Givetvis tänkt som ersättare och kanske på sikt ordinarie, men inte mer. Fast det skulle bli mer. Säsongen 1997-98 kan det skriva många böcker om. Ni vet själva. Under Heynckes gjorde man en groteskt dålig ligasäsong (även om man trots allt blev fyra), men man tog samtidigt tillbaks den där bucklan som då varit på vift i 32 år. Och en viktig pjäs var Fernando Morientes. Davor Suker hade helt enkelt inte något bra år, hans privatliv var i fokus och spelet funkade inte (han vann sedan skytteligan i VM sommaren 1998 så helt slut var han knappast). Det gick helt enkelt bättre när den unge nickspecialisten spelade på topp än när den kroatiske stjärnan gjorde det, och därför lät Heynckes helt enkelt Morientes spela. Med viktiga mål i både kvarts och semifinal motsvarande han fullt ut förtroendet. I finalen mot Juve gjorde han en stor kämpainsats även om han väl inte var någon av de allra bästa på plan. Men jag minns fortfarande hans och Panuccis segerdans när det hela var fixat.
Under denna säsong han Fernando också med att debutera i det spanska landslaget, där han sedan haft en minst sagt blandad karriär. Debuten skedde i Vigo, motståndarlagets keeper hette Håkan Svensson, och mycket mer behöver inte sägas. Moro gjorde två mål på de första sju minuterna och kom senare med i VM-truppen. Spanien floppade som vanligt men artikelns huvudperson hann i alla fall med att göra två mål i den sista och betydelselösa matchen mot Bulgarien. Att inte Clemente bytte in honom mot Paraguay, i en match där starkt huvudspel förtvivlat hade behövts, blev kanske det som skickade hem Spanien den gången.
Under de kommande åren etablerade Moro sig på allvar som ordinarie i Real Madrid. Suker och Mijatovic försvann, Moro fick ta nummer nio och bilda anfallspar med vännen Raul. Den senare var givetvis den större stjärnan av de två, men han framhöll ofta Morientes som sin favoritforwardspartner. Vilket inte var konstigt. Moros huvudspel var (och är) fullkomligt lysande både som target och när det gällde att gå på avslut. I motsats till många andra klassiska targets var (och är) han riktigt bra på fötterna också. När Anelka köptes in var han alls inte villig att ge upp sin plats, de två alternerade lite innan Del Bosque kom med genidraget med ett tremannaanfall. Trots en usel ligasäsong tog sig då klubben till sin andra CL-final på tre år. Och i den upplevde förmodligen Morientes sin allra största stund som fotbollsspelare i Real Madrid. Efter 38 minuter kom en slumpboll från Salgado mot bortre stolpen, världens bästa offensiva huvudspelare var där, och gjorde precis vad han skulle. Gick upp rätt, fick kraft bakom bollen, och nickade neråt förbi en chanslös Cañizares. Hans adrenalinfyllda löpning mot bänken (på samma sätt som Mijatovic firat två år tidigare), hur han gick ner på knä strax före sidlinjen innan Karanka och alla andra kastade sig över honom är och förblir mitt starkaste minne av Fernando Morientes.
Och med det målet, och segern som kom därav, upplevde nog Fernando Morientes sin topp i Real Madrid. Han blev på ett horribelt sätt ratad i EM-truppen 2000, och under de kommande två åren hade han många småskador. Mittfältaren Guti tog chansen som anfallare i Moros frånvaro och under åren 00-02 var väl Moro högst halvordinarie. Men man minns ju hans fem mål på Las Palmas (trots att han brände en straff) och inte minst hans insats i CL-finalen 2002 mot Bayer Leverkusen. Han var nog inte tänkt att starta egentligen men Guti var småskadad och Moro fick chansen. Laget ledde, Moro var dödstrött, men skador på andra spelare gjorde ytterligare byten omöjliga. Vår hjälte gick på tandköttet, men kämpade ända in och fick sin välförtjänta tredje CL-titel. Bara han; Raul och Roberto Carlos har spelat från start i alla de tre CL-finaler vi hittills vunnit.
Efter en stark VM-insats (där han 4 år för sent fick komma in och näta mot Paraguay) var det tillbaka till Real Madrid. Det hade varit en del snack om att han inte levererat tillräckligt och bla-bla-bla, och när Perez öppnade plånboken för att köpa Ronaldo såg många Morientes som den store förloraren. Med facit i hand var han kanske det också, men det skall sägas att han faktiskt inte var ordinarie ens innan Ronaldo tog plats. Fast egentligen tycker jag vi glömmer det året, och även det senaste halvåret. Mannen passar så uppenbart inte till att vara avbytare och bara få komma in när det behövs mål sista kvarten. Att han fortfarande funkar som spelare från start visade han med all önskvärd tydlighet under året däremellan, när han som bekant var utlånad till Monaco. CL:s bästa anfallare blev han vald till, något som han aldrig varit i närheten av i den vita tröjan. Vilket lag han (det var bara han - inte resten av laget) slog ut i kvarten vet ni, och jag undrar om jag sett en vackrare publikgest på Bernabeu än den stående ovationen när han i fel tröja nickade mål på Casillas. Hellre han än någon annan sade jag då, det gäller nu, och det gäller framöver.
Fernando Morientes lär om 20 år knappast räknas till de riktigt stora i Real Madrids historia. Men det kan väl kvitta. Han har vunnit tre CL-titlar och tre liga-titlar. Och han har för det varit en riktigt, riktigt bra center, med ett huvudspel som kanske bara Santillana matchar bland hjältarna i klubbens historia. Att han går nu är bäst för alla parter, men ett visst vemod känner man i alla fall. Lycka till framöver!
