Från underjorden. I
Då omdömet är påverkat av ett mörkt sinne, efter bland annat tidig sorti ut ur Champions League, väljer jag att göra en resa genom fotbollens underbara värld. En resa bland logik, Lamor och livslögner.
Det är en dag som alla andra, mammas trygga gestalt övervakar händelserna - själv sittande där i lådan med alla dina små vänner - i full färd med att göra det du gör bäst; äta sand. Plötsligt uppenbarar han sig, den betydligt större kvarters busen. Då du är i det stadiet i livet när något år hit och dit, kan utgöra en ofantlig skillnad i storlek, är du fullt på det klara över vad som väntar - en omgång. Men i dag är något annorlunda, du väljer att ge igen. När du ligger där i sängen på kvällen - med ett blått öga - så gör du konstaterandet att stora killar inte bara faller tungt, de slår hårt också. Men trots att ögat ömmar och skammen efter mammas förmaningar fortfarande har ett grepp om dig, kommer en smygande känsla av tillfredsställense. Vandringen mot att bli en man, har just startat.
Vid tidig ålder börjar klättringen och förberedelserna inför livet som vuxna. Vissa erfarenheter gör oss visare och bättre rustade att möta de situationer vi kommer att ställas inför vid senare skeenden. Jag var inte särskilt gammal när jag gjorde tre, för mig, viktiga upptäckter: Logik, socialt samspel & kompetens samt förnekelse.
Så, för att göra en kort historia lång, börjar jag med lägga-handen-på-het-platta-erfarenheten: "Aha", tänkte jag, "den går jag inte på igen". Och fast besluten att inte tvingas till genomlida samma upplevelse åter, höll jag mig så lång ifrån spis och ugn jag bara kunde komma - i ärlighetens namn, ända till dags dato. LOGIK.
Andra erfarenheten: Ät inte gul snö (och om du nu absolut skall göra det - se då till att du är ensam). SOCIAL KOMPETENS och kunskapen att samspela med omgivningen.
Den tredje däremot är lite klurigare. När jag fick "du kom med storken"-förklaringen, kändes det som det mest självklara och uppenbara i hela världen. Så döm av min förvåning när min biologi Fröken kom med en helt annan version. Jag valde dock att hänga kvar vid mammas betydligt tryggare och mer tilltalande syn på det hela. FÖRNEKELSE.
Många fotbollsspelare upplevs sakna förmågan till logik och det sociala samspelet. Att spotta på varandra, och att dessutom göra det inför världens ögon, är inte förenligt med social kompetens. Och för den delen, inte särskilt logiskt heller. Scenario: EM-slutspel, Danmark möter Italien, ställningen är nollnoll och Totti tänker. "Här behövs det ageras, och i egenskap av stjärnstatus ligger det i mina händer". Låter som tillstymmelsen av en plan va? - Icke, sade Totti. Istället tar vi all logik (göra mål, filma till sig en straff o s v), och gör precis tvärt om - spottar en Dansk i ansiktet. Tre matchers avstängning och Italien missar att ta sig vidare ur gruppspelet. Tja, vad säger man, grattis? (och nej Totti, det är inte din födelsedag)
Alexander Frei - till vardags målspottare i den franska ligan - kände även han sig kallad. Tyvärr bara att spotta. På Gerrad. Men efter att hemma i Schweiz tilldelats smeknamnet "Laman" av pressen, valde så Frei att göra det enda rätta. Började att sponsra en Lama på Basels zoo (blod är ju som bekant tjockare än vatten). Och vips, se där - antydan till socialt samspel måste erkännas.
Min hund är inte socialt kompetent.
Med eller utan publik, luktar han på kiss och slickar sig själv på direkt olämpliga ställen i tid och otid, samt då tillfällen uppstår, hyser han inga moraliska betänkligheter över börja jucka, på främmande människors ben.
Ja, ja, säg det inte - jag vet redan vad ni tänker: där går någon som förverkligar drömmar.
Efter att ha tråkat varandra matchen genom, där bland annat Chilavert med gester försökte påvisa hur lågt målet är i förhållande till Carlos otaliga försök till skott, tyckte Paraguays landslagsmålvakt att brassen förtjänade den föga smickrande behandlingen. Så i stället för att skaka händer efter slutsignalen utbyttes kroppsvätskor. Under kvartsfinalen i USA-VM, -94, i mötet mellan Sverige och Rumänien, behövdes det inte direkt äktenskapsrådgivarlicens, för att se att inte Dumitrescu och Ravelli hyste några som helst inre önskningar om att vakna bredvid varandra efter firandet av bröllopsnatten. Om inte före, så i alla fall efter att den förstnämnde spottat på Ravelli.
För yngre läsares vetskap så har inte Rijkaart alltid tränat Barcelona. Tidigare ägnade han sig åt att spotta på Völler också.
'Urininkontinens' - medicinsk term för oförmåga att hålla urin. Handlar dessa dreglande gossars agerande om en liknande sensation för saliv? Saliv-inkontinens eller helt enkelt svagt sinnade spelare, vars kroppar inte är proportionerliga med mognaden. Och ingen skall här inflika stridens hetta. Vid det här laget borde det vara känt även hos den mest enfaldige av fotbollsspelare att individer som Wise, Sherwood och för den delen Savage är rätt så hyggliga på att få dig ur balans. Totti valde förmodligen helt enkelt att göra det som undertecknad gjorde i sandlådan, att ge igen (är du med Ronaldo?), på det sämsta, och mest förkastliga av sätt.
Konflikthantering är under all kritik inom fotbollen. Men bilder av galna walesare (Hartson) i full färd med att sparkar sittande Israeler (Berkovic) i huvudet under träning är faktiskt rätt så ovanliga. Vid antydan av konflikt väljer i stället spelare att använda sig av "springa-av-planen-i-full-fart-och-flyga-hem-till-Brasilien-för-tränaren-är-dum-strategin. Men det finns andra beprövade metoder. Att föra ett lågintensitets krig genom media, i stället för att förolämpa varandra rakt i ansiktena - vilket Bellamy och Souness nyligen praktiserade. Eller "metod Ferguson", bland annat innefattande sparka-skor-i-ansiktet-på-Beckham-pedagogiken. Men varför behöver det nu vara så infernaliskt svårt att pröva samtala med varandra så fort någon form av oliktänkande uppstår? Jag kan bara hitta två förklaringar: Taskig personlig utveckling, säljer mer eller mindre sig själv, samt påfallande stort ego. Och för er som bevittnat Ferdinand (tjuren) på julafton, kommer ni också ihåg hur han blev Större. Och större. Och större. Tills han en dag var - JÄTTESTOR. Byt ut tjuren mot Vieri och den kroppsliga storleken mot egot, så har vi hittat anledningen till samarbetssvårigheterna. Att det är svårt att hålla huvudet högt när det är lågt till tak, är logiskt, men hur läckert är det att vara tränare i vissa situationer? Vi kan nämna Romario som exempel. Denne vägrade vid tillfälle att följa med landslaget till en bortamatch. Anledning? Han fick inte fönsterplats (!) i planet. -94, ansåg Romario att han i egenskap av nybliven världsmästare (samt självutsedd till världens bäste spelare) att han inte behövde försäsongsträna och sådant dravel. Så i stället för att infinna sig i Barcelona föredrog han att spela trummor på Copacabana. Omgiven av lättklädda flickor. "Häpp", tänkte Cruyff när bilderna publicerades. "Snacka om moral höjande i omklädningsrummet, det här kommer att väcka leenden på Hagis, Stoichkov och Bakeros läppar." Vad göra som tränare? Säga fy skäms, gå och ställ dig i skamvrån, till vuxna människor?
Del II