Från underjorden. II
Fortsättning.
Som liten äter man inte bara sand under sommarmånaderna och fastnar med tungan på metallstänger vintertid - man funderar också. Ofta går funderingarna ut på att välja mellan två onda ting. Till exempel; vad hade du helst ätit om du absolut måste välja, snor eller tjära? När du ställs inför så kluriga frågeställningar, måste du noga väga såväl för- som nackdelar, så du kan komma fram till det minst dåliga alternativet. Det lustiga är att liknande frågeställningar även dyker upp i huvudet som vuxen (gärna under tråkiga arbetsrelaterade möten). Vem hade jag helst blivit strandsatt på en öde ö tillsammans med, Moggi eller min förra sambo? "Hm, Moggi är inte direkt ung, så han kanske inte överlever länge." Så långt, klar fördel Moggi med andra ord. "Men chanserna är ju relativt goda att min förra sambo, vid tidpunkten då hon blir uttråkad av ö-livet, hoppar på sin kvast och helt sonika flyger hem." "Men det är klart, kvasten går ju att bruka våld med också."
Slovenen Zahovic uppskattade inte att bli utbytt under landskamp och sa något till tränaren i stil med (och det här är inte citat, utan snarare vad skribentens, i stunden virriga hjärna minns): "Jag kan köpa dig, din familj och det där fåniga berget vi brukar springa omkring på under landslagssamlingarna." Detta tillsammans med det faktum att han förolämpade nationen Grekland och dess befolkning så till den milda grad, att han knappt vågade hämta sina tillhörigheter när han bytte Olympiakos mot Valencia - gör inte prestationen mindre beundransvärd.
Efter att domaren låtit pipan klargöra att matchen var slut och spelarna kramades och hade det gemyligt överlag, fick inte Van Der Saar vara med och leka för Bogarde. Målvakten blev naturligtvis ledsen. Jätteledsen. Men istället för att springa och berätta för mamma, så försökte han med hjälp av högern, utöka den redan tidigare påtagligt stora längdskillnaden med si så där en huvudlängd. Inget nytt under solen här alltså. För lika säkert som att England gör det dem gör bäst, vilket vill säga inte vinna nästa stora mästerskap heller - kommer Holland att göra det de gör bäst; lägga energin på inre stridigheter. Så medan Seedorf sitter och surar i ett hörn över att han inte får spela mer offensivt, springer resten av lagets medlemmar och är förgrymmade över varandras hudfärg samt att någon mer än en, faktiskt måste spela back. Svår att vinna mästerskap med syjuntementalitet. Utvecklingspsykologin och holländska herrlandslaget går med andra ord inte hand i hand. Hollands svar på Lagrell borde på fullt allvar fundera på att skicka damlandslaget till nästa turnering.
Om han inte är fullt upptagen med att göra sig omöjlig i landslagssammanhang, brukar Det Irländska Vildsvinet, mannen vars kristna namn är Roy Keane, gå omkring hemma i underjorden och inte samspela med någon alls. Men ibland funderar han. Funderar på lämpliga repressalier för tidigare oförrätter. Men vad innebär en lämplig repressalie egentligen? Enligt Roy Keanes där-är-ännu-en-som-rör-sig-mentalitet i runda slängar: sparka benet av en norrman. Sagt och gjort:
- Grymt, tänkte Grisen.
- Aj, sade Haaland.
- Ingen mer fotboll för dig, sade läkaren.
- Någonsin.
Kronan på verket kom i memoarerna. Där herr Gris, utan omsvep, basunerade ut sin avsiktliga önskan att låta fotbollspensionera Haaland. Så sant som det är sagt: Om det ser ut som en gris, låter som en gris och beter sig som en gris - då är det en gris.
Beckham valde att gå mot strömmen och använda sig av, ja, just det - logik. Konstaterande: skada. Konsekvens: missad match. Konstaterande: ett gult kort från avstängning. Konsekvens: dito. Varför inte slå två flugor i en smäll? "Jag tar mitt gula kort nu och då vidare min avstängning i samband med skadan." Så långt allt väl, men här börjar situationen bli komplex. Beckham önskar att slå TRE flugor i en enda smäll. Skrämmande likt en viss Linda "Nu har jag minsann motbevisat dem som kallat mig bimbo, för jag har vikt ut mig i Playboy " Rosing, valde David att gå tillväga på ungefär samma sätt. "Ha, ha"; sa Becks inför det samlade drevet. "Och ni som har antagit att jag varit korkad". Här borde Davids självbevarelsedrift ha sagt till honom att detta kommer att slå tillbaka på mig själv, men det gjorde den inte. Dock visar sig så väl fans som press att de vare sig är särskilt intelligenta eller nogräknade. För när Beckham proklamerade att han med berått mod tagit det gula kortet, väcker det en större storm än Keanes "jag avsåg att sparka benet av Haaland och bar på en inre önskan att göra honom till fotbollsinvalid". Jo, jag tackar jag! I en blind värld är de enögda kungar.
Men även om det brister i logik och det sociala samspelet på många håll, så måste det konstateras att förnekar (ett par lysande undantag finns dock) sig, det gör de inte. Omnipotenta icke Jordnära uttalanden som HRISTO Stoichkovs "Det finns två Kristus, en i himlen och en som spelar fotboll i Barcelona" och Chilaverts "I mitt land är jag viktigare än presidenten", är bara några i raden bevis på detta. "Han har bristande teknik", ödmjukt konstaterande av Romario på pressens fråga över varför Roberto Carlos inte är uttagen till landskampen? Det var aldrig någon större hemlighet att dessa herrar inte gillade varandra. En som är värd ett eget kapitel är Cantona. Alltid balanserande på den tunna tråden som skiljer geniet från dåren. Han blandade och gav under hela karriären. Så samtidigt som han kunde prestera en fantastisk fotboll, så tittade de mörkare sidorna fram med jämna mellanrum. Då sparkade han bollen i rumpan på domaren, slogs med publiken och ruskar på huvudet när medspelarnas passningar inte träffar fötterna.
En som däremot valde att förneka var Maradona. När tv-bilderna gör det fullständigt klart att det var tack vare en "hands" som bollen slutligen hamnat i maskorna så konstaterar Diego att så är fallet. "Men", säger han urskuldrande, "det var Guds hand". Så skall en slipsten dras! Hur sjutton skall det motbevisas? Märk även hur han skickligt flyttar allt fokus från Sin person, till Herrens. Rena rama Jonny Cochran. Detta slår lilla mammas "storken"-bortförklaring med hästlängder.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag saknar karaktärer som Cantona, Stoichkov och Romario i dagens fotboll. Visst, det kryllar av både lika bra spelare och stora divor - men inte i samma person. De riktigt bra spelarna framstår i de flesta av fallen relativt ödmjukt och divorna är mer av snorunge mentalitet - Cassano och Anelka framstår rätt lama i förhållande till den store Cantonas karismatiske gestalt.
Varför jag saknar dessa? Tja, äpplet faller ju inte långt från trädet, och som skribenten till den här smörjan brukar säga: om jag bara vore ödmjuk - hade jag varit perfekt.
