Sevilla - Real Madrid 2-2
Ett resultat som gav Barça ett tidigare firande än nödvändigt
Så var det 100 % klart. Grattis Barcelona till en fantastisk genomförd ligasäsong! De är helt klart värdiga mästare, de har haft det lilla flytet som ett vinnarlag behöver för att vinna en liga men framför allt har de visat upp det bästa spelet genom en hel säsong! En hjälpande hand till firandet redan i går fick de genom att vi inte lyckades besegra Sevilla.
Laguppställningen var den väntade och matchinledningen likaså. Sevilla startade i ett ruggigt tempo som ingen bland marängerna hängde med. Närmast att ge hemmalaget ledningen var Baptista vars bästa chans var ett mindre lyckat vänsterskott efter hörna, Casillas stod i vägen efter en snabb och fin räddning. Den totala pressen fortsätter och jag satt och väntade på ett tidigt baklängesmål, något som vi madridistas vant oss med. I den 20: e minuten kom så det välförtjänade målet. Gravesen orsakade en frispark när han fällde Antoñito 30 meter rakt från målet. Renato petade bollen till Sergio Ramos som dundrade in bollen till höger om Casillas. Snyggt!
Pressen fortsatte och de första 25 minuterna var bland de mest förnedrande jag upplevt som supporter. Otäcka minnen väcktes till förra årets visit i Sevilla. Trots att vi var utspelade kände jag någonstans i kroppen att vi inte skulle förlora matchen och allt eftersom så avtog Sevillas attacker med elva man. Vår första målchans får Pichichi-jagande Ronaldo sedan han vänt bort ett par gubbar och då blir det farligt direkt. Ett skott utanför straffområdet resulterar att bollen tar i utsidan av stolpen.
Sedan kommer kvitteringen lite som en huggorm i vintern. Roberto Carlos tjongar in ett ganska lågt inlägg mot Owen; bollen når emellertid aldrig fram utan nickas undan av Navarro, rakt in i eget mål. Ganska klantigt och dålig kommunikation försvarare och målvakt emellan, något vi inte klagar på. Den lilla resterande delen av halvleken står det "stabilt spel från vår sida" i mina anteckningar.
Inga byten genomfördes från något av lagen i halvtid och tempot i inledningen var betydligt lugnare, något som passar våra lite äldre spelare som inte hängde med i första halvlek. Jag tyckte att vi kontrollerade matchen ganska bra utan att något egentligen hände. I chanstorkans tid satt jag och störde mig på hur otroligt mycket som Sevillaspelarna slängde sig i minsta närkamp, helt klart i Solari-klass. Ett dubbelbyte genomfördes när Guti/Figo kom in och Gravesen/Owen gick ut. Om det var dessa spelares betydelse ställer jag mig frågande till men matchen tändes till, rejält!
Det var Sevilla som kom till attacker då och då vilket blandades med chanser för oss; Hawaii-fotboll kan man kalla det. Väldigt roligt att titta på - för neutrala åskådare, en tränares mardröm - när spelarna for hit och dit. Positionering var ett okänt ord för de flesta inblandade. När spelet var som mest galet så slog han till, Zidane, med ett mäktigt skott från säkert 30 meter. Bollen gick rakt i målet där Notario stod men med en sådan kraft att målvakten inte kunde stoppa den, ribba in. Ytterligare ett snyggt mål i matchen!
Den återstående kvarten tog Sevilla naturligt över spelet medan vi sparkade bort bollen. Det lyckades nästan till klockan slagit på 90 minuter. I den 89: e så slår Navas in ett inlägg som Baptista nickar ner in i målet till vänster om Casillas. Där släcktes allt av det lilla hopp som egentligen inte fanns, men som man hoppades skulle finnas. På övertid blir också Helguera utvisad direkt sedan han fult och sent tacklat ned Dario Silva. En mycket underhållande match slutar 2-2.
Alla vet att Barcelona sedan klarade av att spela lika borta mot Levante, något som innebar att guldet hamnade i Katalonien. Vi kämpade väl den här våren men vår usla höstsäsong gjorde att vi inte på allvar kunde utmana om guldet in i det sista. Barcelona är som tidigare skrivet värdigare mästare.
¡Grattis Barcelona!
Det kommer flera säsonger, vi kommer att vinna många titlar framöver och så här i motvinden, glöm aldrig:
¡Hala Madrid!