Förvandlingen. Del I
Vad har G. Samsa gemensamt med Real Madrid?
I december 2004 började denna krönika - men då i form av ett forums inlägg - tänker nu försöka att utveckla det tidigare inlägget.
I F. Kafkas Förvandlingen vaknar Gregor Samsa upp en morgon för att så saktliga göra upptäckten att han under natten förvandlats till en skalbagge. Som läsare får du ta del av unge Samsas omak i den rådande situationen. När Gregors mamma på morgonen går upp för att titta till honom, reflekterar hon inte över möjligheten att det är hennes egen son som genomgått den mindre vackra och inte så estetiskt tilltalande förvandlingen. Hon blir äcklad och rädd vid mötet med den förvuxna skalbaggen och kastar äpplen på denne för att freda sig. Dessa äpplen visar sig med tiden bli förödande då de tränger in i Gregors/skalbaggens rygg och allt eftersom det lider, utvecklas till infekterade sår - sår som ingen vill vårda då familjemedlemmarna finner honom skrämmande och avskyvärd (trots en vunnen insikt om att skalbaggen, faktiskt är Gregor). Sår som slutligen leder till döden. Men "pre mortem", innan döden har infunnit sig - så får Gregor göra en rad andra erfarenheter över svårigheter han tvingas ställas inför, i sin nya skepnad. Bland annat när han - sprattlande med benen - blir liggande på rygg, oförmögen att ta sig upp.
Under hösten den gångna säsongen gav Real Madrid ett liknande intryck.
Krampaktigt spel, uteblivna resultat och avsaknad av rollspelare på viss position, kryddades med tränare avhopp och oro i spelartruppen. Den en gång så stolta och överlägsna vinstmaskinen fann nu sig själva liggande på rygg. Likt Gregor - sprattlade även Real Madrid med benen, men inte mycket mer. Fansen (får i sammanhanget symbolisera Gregors mamma), de som skall föreställa anhängare - börjar vädra sitt missnöje, äpplen kastas. Av detta blir situationen knappast bättre. Konstruktiviteten lyser med sin frånvaro, då ledningen och laget känns näst intill hjälplösa i stunden. Nu kom hyenorna. Knivarna var sedan långt tidigare vässade, så detta behövde inte belackarna ta sig an före, det var bara att gå till attack och gotta sig situationen. Utan att hyckla går det att påstå; Real Madrids sorger och misslyckanden - väcker lycka och eufori i många själlösa kroppar. Glädjen över en misslyckad Real Madrid säsong, kan överskugga lyckanden som det egna laget presterat.
Gregors och Real Madrids öden är att beteckna som tragiska, utan att för den skull vara tragedier.
Real Madrid har praktiserat "det man sår - får man skörda" fenomenet fullt ut. Omaket de befann/befinner sig i, går inte att skylla över på någon/något annat än sig själva. Och just detta faktum, utgör en av två väsentliga faktorer som skiljer "fallet Samsa" från "fallet Real Madrid". Undertecknads (högst personliga) uppfattning om vad en tragedi bör innefatta är - den berörda personen, bär och förvaltar det frö som slutligen leder till egen undergång, inom sig själv. Så var inte fallet med unge Samsa. Vill inte minnas att Gregor, varken direkt eller indirekt påverkat sin förvandling till skalbagge - till skillnad från Kungliga Madrid. Den andra STORA skillnaden utgörs av faktum - en tragedi leder till slutlig undergång. För Gregor Samsa var förvandlingen, början till slutet. Real Madrid är på intet sätt på väg mot undergång. Redan under våren var laget åter uppe på fötter. Med tydligare direktiv (Luxemburgo) och visare (Sacchi) - kommer nu skutan att segla i med istället för motvind. Med andra ord; asätare, var god dröj.
I den tidigare befintliga spelartruppen har det funnits övertydliga brister. Att älta detta konstaterande fram och åter kommer vi knappast att bli lyckligare av, men här kommer det i alla fall. Dessa ord sägs med all respekt för yrkesmännen Beckham och Guti, men dessa herrar räcker tillsammans inte riktigt till på innermittfältet. Var och en för sig i en kompletterande roll till, låt oss säga Emerson - visst, varför inte? Dock saknas vissa attribut för att de skall kampera sida vid sida, när motståndet blir av det hårdare slaget.
Det faktum att Woodgate, inköpt för 20 miljoner Euro, under säsongen lyser med sin totala frånvaro samtidigt som Samuel gör sitt första år i Spanien, bör hållas i åtanke när det är dags för slutsummering. Den sistnämnde började darrigt, men allt eftersom det led, spelade han upp sig. När storhetsvansinnet inte längre visste några gränser bland Barcelonas supportrar läste jag följande på Real Madrids forum: "Oleguer är bättre än Samuel." Jo tjenare, just så ligger det till. Människan kan sluta sitt sökande efter visdom. Den felande länken är härmed funnen och allting har fått sin naturliga förklaring. Jag är i alla fall övertygad, om inte före - så åtminstone efter bortamatchen mot Chelsea.
Härmed är det överbevisat att vi människor har ofta svårt att skilja på fakta/värdering och roll/person.
När LAGET sviker under en säsong, går det inte att skylla hela misslyckandet på den enskilde spelaren. Jag tänker därför inte hänga ut någon för allmän bespottning. Ur mitt perspektiv är det lagbygget som inte hållit måttet.
Vill här ägna mig åt lite själv rannsakan.
Jag undrar om det inte är "herr dubbelmoral" som - drypande av sitt anletes svett - sitter där på min vänstra axel. I yngre dagar krävdes det inte mycket för att spela sig in i pojkens hjärta. En teknisk, kort och satt spelare som vid straffar, nyttjade en minimal ansatts - var fullt tillräckligt för att vinna "Nicholas den yngres" beundran. Dribblingskonstnären som aldrig vann särskilt mycket mark, likaså. Jag var en romantiker. Pojken växte till "man". Romantiken ersattes av en viss cynism. "Lirarnas lag" och liknande uttryck, får "Söderbröder" ägna sig åt. Vid dagens slut är resultatet, det som räknas. Och då det är betydligt lättare att spela sig in i pojkens hjärta än vad det är i "mannens", så har idol bilder varit ett minne blott. Att bevara spelare på sentimentala grunder, har undertecknad raljerande förkastat. Men, Raul lyckades. Han spelade sig in i mitt vuxna hjärta. Att han skulle lämna, är för mig fullständigt otänkbart. Jag vet att många kritiska röster vill låta göra sig hörda, när frågan om Rauls fortsatta varande i Real Madrid skall upp på dagordningen. För mig finns där inte ens något att diskutera - Raul skall stanna. Som en hopplös romantiker kan jag kanske inte skilja på fakta och värdering i frågan, men det bryr jag mig inte om. Raul är en stor spelare, med mycket kvar att ge, vilket är min fulla och fasta övertygelse - om än i rollen som mittfältare.
Läs fortsättningen
