Nicholas: Snabbare än Jarni!
Efter en – milt sagt – konstig sommar, full av spekulationer och missvisande rapporteringar gällande diverse övergångar bör nu lagen i den spanska förstadivisionen vara redo att gå in i en ny säsong - är Real Madrid det?
Jag har i vanlig ordning avstått att följa sommarens transferrykten (Sacchi, Perez och grabbarna lyssnar ändå aldrig på mina goda råd) och har först nu på slutet börjat uppdatera mig gällande vilka övergångar som egentligen har förverkligats. Känner mig nöjd med värvningarna av Robinho, Baptista och García. Diogo vet jag väldigt lite om, men jag utgår från att han anslutit för att bredda truppen och på sikt, eventuellt kan komma att ersätta Salgado. Så långt allt väl med andra ord. Och efter att stilla gjort detta konstaterande leder det oss vidare till...
Den årliga hästsparken mitt i ansiktet: Samuel till Inter (vilket personligen känns väldigt bra då jag under min förra krönika hånade de värvningsansvariga i just Inter). Det är ett faktum att Samuel började förra säsongen allt annat än bra, men ju längre säsongen led föll bitarna mer och mer på plats. Han var på god väg att utvecklas till den försvarare som Real Madrid så länge har behövt: någon att bygga backlinjen kring. Antingen vet firma Perez/Sacchi något som jag inte vet, eller så vet jag något som Perez/Sacchi inte vet (vilket jag finner föga troligt) men ett centralförsvar med Woodgate/Helguera/Pavon för inte direkt tankarna till Fort Knox. Snarare svängdörrar på IKEA. Min spontana reaktion är med andra ord att klubben bör köpa en etablerad mittback. Och om så sker så lovar jag härmed att göra något som jag inte har gjort under en väldig lång tid: slå en kullerbytta - sist jag gjorde det var någon gång i lekis, bärande kalasbyxor och sockelplast - i glädjeyran. Att kalkylera kallt med att den tidigare ständigt lika långtidsskadade, som lovande Woodgate skall komma att styra försvaret med järnhand känns som ett lite väl högt risktagande. Mitt tidigare löfte innebär även det ett visst risktagande. Att jag, efter många års träning och minimalt med stretching - detta tillsammans med ett antal extrakilon efter alldeles för mycket grillad oxfilé nedsköljt med rött vin under semestern - skall slå en kullerbytta kommer med största sannolikhet att rendera i en smärre katastrof. En katastrof innefattande sjukhus, gips och diagnosen bruten ryggrad. Semesterns grillkilon kommer förmodligen inte att underlätta komma-i-kalasbyxorna-processen heller. Men, men, en stabil backlinje är utan tvekan värt sommarens andra akutbesök. Det första var konsekvenserna efter ett försök att agera hemmaelektriker.
Guti ser ut att stanna. Bra så. Guti är inte bara en stor fotbollsspelare som kanske ödslat för mycket tid på avbytarbänken – mellan varven har han svårförklariga genomklappningar också. Med åren har dessa blivit mer och mer sällsynta, och numera utspelas de i regel när det börjar vankas bortamatch uppe i Pamplona. Genomklappningarna i fråga kan yttra sig på olika sätt men kan lyda som följer:
- Bönder (tydligt adresserat till Pamplonas lokalbefolkning), utbrister Guti inför någon journalist, och inom loppet av en bråkdels sekund lyckas han genom det tilltaget att göra sig ovän med majoriteten av stadens invånare.
Detta är inget annat än imponerande, det måste erkännas - själv brukar jag behöva betydligt längre tid än så på mig för att reta upp så många människor.
Livligt diskutera med domaren, samtidigt som han i vild galopp jagar efter varenda Osasunaspelare bärande matchställ, är andra beprövade tillvägagångssätt. Undrar vad det är med ortsbefolkningen i Pamplona egentligen? Är det inte uppretade tjurar som jagar dem en gång per år, så är det Guti…
Tilläggas bör, att jag håller Guti otroligt högt. Sådan fotbollspotential tillsamman med lojalitet och stark personlighet, det är inte illa.
Beckham får – i vanlig ordning – sin beskärda del av obefogad kritik. Smått otroligt vilka känslor den stackars människan väcker hos övriga homosapiens sapiens. Här pratar vi om att ”reta upp” – både jag och Guti blir utklassade med hästlängder. Roll/person, vilken kritik är saklig och eventuellt av intresse för mig? Tja, inte vilka barnflickor han ligger med i alla fall. Att han är osnabb, alternativt långsam? Möjligen, åtminstone så länge som den känns någorlunda befogad. Världens snabbaste människa brukar i regel ligga kring 9.8 sekunder på hundra meter - det gör inte Beckham. Världens spänstigaste man hoppar kring 2.4 meter i höjdhopp - så högt hoppar inte Beckham. Men så är inte fotbollen någon friidrottstävling heller. Springa av bara sjutton är det många som kan. Forest Gump, Jonny Ekström och Ludovic Giuly tillexempel. De springer/sprang verkligen framåt… Vart de springer/sprang är mindre relevant, för springer det gör de. Bra för dem. I år kommer Beckham förmodligen att ligga till höger i diamanten. Han har med andra ord alla möjligheter att komma till sin rätt i den positionen. Nu tänker jag reta upp etablissemanget och säga mitt hjärtas mening; jag tror att det här blir Beckhams år. Han borde vara sugen på att revanschera sig efter förra säsongen samtidigt som systemet som ser ut att komma tillämpas borde passa honom. Straffspark alltså.
Kluivert går till Valencia! Här avstår jag från att uttala mig, lite ”vad jag än säger så blir det fel”-varning. Raljerar jag med att kraftigt såga honom, vilket jag i grund och botten önskar, så kan man slå sig i backen på att han vinner skytteligan. Tiga är guld. Villa däremot känns som ett säkert kort. I en ny, bättre omgivning kommer han - liksom hela Valencia - att nå högt. Dock inte högre än en tredjeplats.
Vips, vad trångt det blev för Owen helt plötsligt. Lika snabbt som Jarni tog sin vänsterkant, förvandlades utsikterna för ett fortsatt Madrid-varande till obefintlighet. Ingen skugga över honom. Om han lämnar kan han göra det med huvudet högt – trots att sejouren i Spanien bara blev ettårig.
Jarni var snabb. Han gjorde nog inte hundra meter på 10 sekunder, men inte långt därifrån.
De lag som förväntas ligga strax under den direkta toppen - Real Madrid, Barcelona och Valencia - känns alla starka. Sevillas två största lag, Atlético Madrid, Villarreal tillsammans med ständigt oförutsägbara Espanyol kommer förmodligen alla vara med och aspirera på en tredjeplats. Men verkligen utmana om ligaseger? Knappast.
Vidare…
Under våran livstid, lever de flesta av oss män med ett några starka övertygelser: Vi är alla bra på att grilla, självutnämnda världsmästare inom kategorin fotboll - då vi vet bättre än landslags- och klubbtränarna hur laget ifråga egentligen bör spela - samt att samtliga av oss hade blivit professionella fotbollsspelare om "vi bara blivit upptäckta”. Ni hör själva hur löjligt det låter. Rent självbedrägeri i de flesta av fallen: många av oss kan inte grilla.
I dagens internationella toppfotboll är det tätt, väldigt tätt. Att ytor - och då vidare målchanser - uppstår överhuvudtaget är smått fantastiskt i sig. Det krävs individuella prestationer av hög klass, spelvändningar - individuella misstag, vilka är sällsynta - vid mittplan eller fasta situationer. Minns det välspelade bortamötet mot Juventus senast i Champions League. Tror att det var Carlos som efter sin vänsterkant tappade bollen vid mittlinjen. Camoranesi gjorde en rush, slog ett inlägg som Ibrahimovic – i ett mycket trängt läge – nickar, snett nedåt bakåt (känn på den) till en felvänd Trezeguet, vilken avslutar med en mycket svår bakåtspark. Målet föranleddes alltså av tre individuella prestationer av hög klass. Upprinnelsen var ett individuellt misstag. Så tätt är det. Real Madrid slog nästan Italienarna, i deras eget spel, i deras eget hem. Tyvärr räckte det inte ända fram. Inte den gången. Jag har högt ställda förväntningar inför den stundande säsongen. Ett spelsystem där defensiven inte negligeras är att vänta, men det krävs att de befintliga spelarna är tillräckligt skickliga att utföra de tilldelade uppgifterna. Som jag tidigare konstaterat är mittbacksförstärkning av klass nödvändig. Det tillsammans med en välmotiverad Ronaldo – ja, då ser truppen riktig konkurrenskraftig ut. Kantspelet kommer att bli lidande och det är bäst att Salgado och Carlos snörar på sig löparskorna. För ett par säsonger sedan hade Real Madrid ett lag bestående av spelare med en sällan skådad individuell överlägsenhet. Bollinnehavet var ofta stort, Hierro styrde backlinjen samtidigt som mittfältet hölls uppe av Redondo (senare Makélelé). Försöken att ersätta dessa herrars roller har inte varit riktigt lyckade, det är bara att konstatera. Men som mina kolleger i redaktionen tidigare nämn i sina krönikor har truppen äntligen börjat balanserats. Tilläggas bör att på det sätt Real Madrid SPELADE hem Champions League, kommer förmodligen inte något lag att lyckas med under en väldigt lång tid framöver.
Blaha, blaha, blaha. Nu får det vara färdiganalyserat, jag börjar till och med trötta ut mig själv…
På tal om Juventus: Emerson, Vieira kamperade ihop på innermittfältet – stenhårt! Bäst att Pirlo och grabbarna ser till att benskydden sitter där de skall.
Vidare kommer Milans avbytarbänk förmodligen att befolkas av Inzaghi och Vieri. Frågan jag ställer mig lyder; går det att föreställa sig en ödmjukare duo? Va, va, va, va? Inga sura miner att vänta därifrån inte. Bara gemytliga bästa för laget-fraser och en överlag, avslappnad atmosfär. Toppa duon med Cassano och du får ett party.
I övrigt skall det komma att bli intressant vad yngre förmågor som Robinho, Juanfran (utlånad till Espanyol), Messi, Xisco (Deportivo) och Sevillas (?) Ramos, med flera kan komma att uträtta under säsongen 2005/2006.
Avslutningsvis (äntligen)…
Efter vårens efterlängtade ligaseger, har Barcelonas anhängare på SvenskaFans växt och växt och växt. Efter lagets stabila spel förra säsongen är det inte heller helt obefogat. Men i takt med ökat självförtroende har också övermodet tagit vid och yttrat sig i oproportionerliga förväntningar. Uttryck som (och jag citerar) ”världens bästa lag”, ”världens bästa offensiv”, ”Ronaldinho är världens bästa spelare” and so on, har inte alls lyst med sin frånvaro. Tvärtom faktiskt (inte för att det är något fel med det), vilket osökt leder mig in på min poäng.
Vi firade svensexa, med allt vad det innebär, för ett par år sedan. Som brukligt är vid dylika tillställningar blev huvudpersonen liksom resten av församlingen mer än lovligt berusade/onyktra/fulla. Så långt allt väl, men här gick det lite fel. Någon kom upp med den smått briljanta idén att kasta personen ifråga i vattnet. Med facit i hand hade det varit bäst att låtit det vara ogjort, men, men:
- Kan du simma, frågade i alla fall en förståndig människa före skeendet.
- Som en fisk, svarade svensexejubilaren, och lät som han faktiskt trodde på det själv.
Sekunden senare sjönk han som en sten. Detta var mindre bra, eller rent utsagt dåligt. Och eftersom han tog sin tid på sig att återvända till ytan, slutade det med att några fick dyka i för att bogsera upp honom. Diagnos: lunginflammation.
Kontentan av detta dravel: man kanske tror att man är som en fisk i vattnet, alternativt spelar världens bästa fotboll, bara för att sekunderna senare, snabbare än vad Jarni sprang – sjunka som en sten.
