Krönika: Björnen har vaknat!
Efter år av vrede, sorg och framförallt tystnad fick Madridismon och Santiago Bernabeu äntligen visa sig ifrån sin bästa sida.
Väck inte den björn som sover brukar det heta. "Björnen" brukar oftast få gestalta något mäktigt, främmande och ibland även obehagligt. Hur man väljer att se på den "björn" som igår gnistrade av pigghet och livsglädje är naturligtvis avhängigt på klubbsympatier. Den resultatinriktade fotbollen handlar obevkligen om att få resultat, vinna matcher och samla pokaler. Med en sådan utgångspunkt är det naturligtvis ofrånkomligt att inte understryka betydelsen av gårdagens resultatmässiga överkörning. Men det var inte faktumet att Real Madrid åter visade sina muskler även i slutspelstider som gladde mig allra mest. Det jag kommer ta med mig ifrån den här matchen är den fantastiska föreställning som hela Madridismon visade upp på Santiago Bernabeu. Det var tifo, det var sånger och hoppande som rullade runt hela arenan och det var kärlek och passion för klubben när den är som allra bäst. Detta var kvällen när Santiago Bernabeu gjorde rätt för sitt namn, när folken på läktarna släppte fokus från nötpåsen, gav fan i mobilkameran och återupprättade ett aktivt och pulserande tryck som bara har nutida jämförelser med de avgörande matcherna 2007. Min enda "ångest" är att jag satsade vårens "Real Madrid-budget" på returen på White Hart Lane...
Detta var alltså kvällen när världens största klubb åter fick visa upp sig i det europeiska finrummet. För en vecka sedan hade känslan av abstinens, som byggts upp under det utormodentligt tråkiga landslagsuppehållet fått sällskap av otrevliga känslor. Efter derbyvinsten för snart tre veckor sedan kändes det ganska bra att vara madridista. Laget levde på tre fronter och alla fotbollsälskare dreglade över månaden april med en potentiell trestegsuppgörelse med antagonisten från Katalonien. Det var en positiv och förväntansfull känsla som också innefattade tilltro till att Villarreal skulle kunna ge Los Blancos en välbehövlig boost genom att plocka poäng mot ett försvagat Barca. Men känslan efter landslagsuppehållet präglades snarare av oro och irritation sedan Fifa-viruset adderat Benzema och Marcelo till skadelistan som redan innefattade Cristiano Ronaldo. 3/4 av lagets mest avgörande offensiva pjäser var plötsligt skadade när slutspurten skulle dra igång.
Konsekvenserna lät inte vänta på sig och i och med debaclet mot Sporting kunde den av mig redan utdömnda titelchansen i ligan nu mer eller mindre läggas till handlingarna. Nu återstod en cupfinal men allra först en CL-kvartsfinal där Madrid dels skulle få starta utan någon av sina två toppstrikers som spets och därtill skulle alltså Marcelo, Ronaldo och Dí María tvingas till spel i tillstånd som inte i något av fallen bedömdes som hundraprocentiga. Detta var knappast några maximala förutsättningar, en formsvag jättefavorit med skador på nyckelspelarna mot ett underskattat och framgångstörstande Tottenham. Maximal press, i mitt huvud ringde negativa tankar.
Det är i den här typen av lägen som det känns tryggt att tränaren heter Jose Mourinho och att hans förängda armar på planen heter Ricardo Carvalho och Xabi Alonso. Den bestämdhet och aggressiva inställning som präglade laget från avspark bildade en härlig symbios med hängivenheten från läktarna. Inför matchen var jag oroad inför att trubbigheten i det uppställda anfallsspelet skulle straffa sig mot fartkanoner som Bale och Lennon. Den sistnämnda kom aldrig till start och ett tillsynes förvirrat Tottenham hamnade omedelbart i försvarsläge och även i underläge. Därefter följde ren fotbollsbrittisk dumhet genom Crouch kapningar och tidiga avsked till matchen. Real Madrid hade nu upplagt läge att döda en match som man redan mot ett fulltaligt Tottenham haft kommandot i. Det kanske förefaller märkligt men under återstoden av den första halvleken och inledningen av den andra satt undertecknad mest och svor och slog näven i bordet så att hushållets katter befann sig i ständig panik.
Personligen störde jag mig på att Real Madrid inte höll uppe det höga tempot och verkligen hotade ett skakat Tottenham utan man nöjde sig med sidledsrull och halvtaskiga långskott. Matchbilden innebar både träning på och exemplifering av Real Madrids stora utvecklingsområde, uppställt anfallsspel och användande av bollinnehav som ett hot. I min värld kunde Mourinho agerat redan i den första halvleken genom att disponera om spelarnas positioner då det kändes meningslöst att spela doble-pivote och bilda fyrmannablock med mittbackarna mot en ensam och temposvag Van der Vaart utan understöd. Byten hade också varit tänkbara för att betona hotet och mer aktivt jaga ett avgörande. Real Madrid vinner sedermera matchen med 4-0 och detta är verkligen inte dagen att hänga upp sig på detaljer men trots det givna bollinnehavet tycker jag inte att Real Madrid förmår skapa närmelsevis så många målchanser som man kan kräva under rådande omständigheter. Men... Med facit i hand är det likväl Mourinho som var det tålmodiga geniet medans jag mer framstår som en naiv idiot.
Självkritik, att hänga upp sig på att passning 46 gick fel efter 45 korrekta är sånt som präglat min egen s.k. karriär och det är alltid med dem ögonen jag ser på Real Madrid. Men jag har bestämt mig för att dem tankegångarna inte ska få dominera denna härliga dag. Real Madrid gör en riktigt bra match och visar att man är tillbaka på allvar i den europeiska toppfotbollen och med det menar jag inte i första hand den rent speltekniska dominansen. Viktigast med den här matchen var utan tvekan attityden hos spelarna och inte minst hos publiken som visar att Madridsmon lever. Madridismon kommer aldrig att dö dö, kommer aldrig att vittra bort eller blekna på grund av svackor, konflikter eller personell turbulens. Madridismon kommer aldrig vika ner sig emot förföljelse, hån och grundlösa påhopp. Madridismon kommer leva vidare och bära klubben genom såväl bra som dåliga tider.
Känslan är att vi är alldeles i början på en bra tid nu och även om avancemanget fortfarande inte är spikat så är det positivism som omger klubben. Jag är långt ifrån säker på att det kommer räcka hela vägen redan i år utan det finns fortfarande frågetecken som årets upplaga kommer få svårt att räta ut. Men oavsett hur essentiellt titlar är för en klubb som Real Madrid och oavsett hur mycket vi alla suktar efter La Decima så är det likväl enigheten och glöden som är själva grundbulten för att göra framgångarna möjliga. Real Madrid har stått för en klar spelmässig progression sedan sommaren 2009 och i den utvecklingskurvan baserar vi våra drömmar om nya titlar. Det finns som sagt fortfarande spelmässiga kliv att ta men gårdagens tillställning symboliserade i alla fall det viktigaste av allt. Igår fick vi beskedet demostrerat som vi så länge velat leverera ut men aldrig riktigt vågat annonsera. Igår blev åtminstone jag säker. Jag tycker att Vi stolt kan meddela att klubben Real Madrid har lämnat sitt ide. Björnen sover inte längre...
