Centro del Campo: Trivote eller Doble Pivote?
Tre centrala mittfältare eller två? Klubbens värderingar passar bättre ihop med ett av alternativen, medan den andra är till för defensiva ändamål. Det finns även en kombination som inte testats än av Mourinho.
Real Madrid avancerade i veckan vidare till kvartsfinal i Copa del Rey och ställs – vilket alla vet – mot Barcelona redan på onsdagen den 18:e. Alltså ännu en klassiker drygt en månad efter det första ligamötet lagen emellan.
En fråga som inför dessa möten ofta kommer i åtanke är: hur ska Mourinho formera det centrala mittfältet? Med tanke på att man möter det bollskickligaste mittfältet i fotbollsvärlden (knappast lönt att försöka med ”diskuterbart”) är det ju givetvis en angelägen fråga att kunna besvara. Låt oss försöka.
Fjolårssäsongen bjöd på ett antal olika variationer vad gäller det centrala mittfältet. Alonso och Khedira utgjorde den taktiska grunden, i vilken Alonso agerade djupt liggande spelfördelare och/eller balansspelare, medan Khedira var en allrounder och deltog ofta i anfallen. De båda har idag samma roller, och i mitt tycke har Khedira individuellt sett visat prov på positiv utveckling. Denna uppställning (4-2-3-1; doble pivote) användes flitigast under säsongen.
Men ett fåtal tillfällen testade Mourinho att röra om i grytan. Första gången – om jag inte minns fel – var mot Auxerre i Champions League, där han istället ställde upp med tre centrala mittfältare i form av Lass-Alonso-Khedira. Matchen var jämn och Madrid-vinsten satt långt inne; Di María kunde ganska sent avgöra med en fin halvvolley som letade sig in i målets vänstra gavel. Formationen kan ha används någon enstaka gång till (ursäkta mitt minne och brist på undersökning), men den gång den satte prägel på riktigt blev i den oförglömliga cupfinalen.
Trots att självaste Mourinho är tränaren, var det nog fler än jag som höjde ögonbrynen när Pepe fick starta matchen som en i den centrala trion Alonso-Pepe-Khedira. Den skallige portugisen hade en tydlig uppgift: att vinna boll och förstöra motståndarnas spel. Det gav resultat. Mest minnesvärt är kanske i hur pass stor utsträckning han lyckades eliminera Messis påverkan i spelet. Resten av matchen är historia. Marängernas övertag avtog och spelet överläts till Barcelona , men med mycket slit och med små marginaler med sig lyckades Mourinhos mannar till slut besegra ärkerivalen. Taktiken hade alltså stor roll i det hela.
Samma taktik – med Pepe som defensiv mittfältare – användes sedan också i den första semifinalen i Champions League. Pepe blev återigen huvudperson, men dessvärre ur negativ synvinkel. Utan att fördjupa oss i detaljer, kan vi konstatera att Barca var det bättre laget och rättvisa vinnare av hela den turneringen.
Denna säsongen, som fortfarande är i full rulle, har gett oss tydligare vibbar. Det är Mourinhos vattenmärkta ”andra säsong” och Real Madrid är i princip avsedda att vinna någon av – helst alla – de stora titlarna. Men samtidigt som Mourinho haft mer tid på sig att acklimatisera sig till klubbens värderingar, har han fått acceptera den oundvikliga pressen att få sitt lag att spela attraktiv och anfallsinriktad fotboll. Med tanke på att, i Madrids fall, trivote-uppställningen använts främst i defensiva syften, har laget i stor utsträckning tillämpat doble pivote-modellen. Två undantag: matchen mot Valencia i ligan och returmatchen i cupen mot Málaga.
Mot Valencia
Tidigare under säsongen hade los ché lyckats stjäla två poäng från Barcelona, och man visade allmänt att man var ett lag att räkna med i toppstriden. Valencia är ett av ligans bästa lag med bollen i ägo, vilket inte minst visades (och har visats ett par säsonger nu) mot katalanerna, som vanligtvis har markant mycket högre bollinnehav än sina motståndare. Valencia kontrade detta genom att spela precis likadant: korta passningar och långsam speluppbyggnad. Det var i slutändan individuella prestationer som hjälpte Barcelona till att få med sig en pinne hem.
Kanske var det med detta, bortaplan och en målfarlig spelare vid namn Soldado i åtanke, som fick Mourinho att byta från doble pivote till trivote när hans spelare gästade Mestalla. Lass-Alonso-Khedira blev trion i detta fall, och det syntes tydligt vad strategin gick ut på. Real Madrid skulle pressa tillbaka Valencias mittfält högt uppe på plan, varför Khedira väldigt ofta befann sig nära motståndarnas straffområde; hans utgångsposition kunde ha tyckts tillhöra en offensiv mittfältare. I takt med att Lass och (främst) Khedira tryckte på högre upp på plan, fick Alonso mer ytor att jobba på lite längre ner, vilket kort och gott gör honom till en bättre spelare. Jag vågar inte påstå att det var direkt matchavgörande – målen kom snarare ur tillfälligheter (”12-sekunderskontringen”) – men fram till att nämnde Soldado gjorde sina mål, såg marängerna ut att åka hem som komfortabla vinnare.
Returen mot Málaga
Första matchen i åttondelsfinalen slutade med 3-2 till Real Madrid, vilket gav en fördel – men bara knapp – till los blancos. Mourinho menade innan match att man skulle göra allt för att avancera vidare till kvarten. Spontant tänkte man att Madrid skulle på full kraft redan från matchstart och köra hundra procents anfall. Matchen blev inte som man tänkt sig.
Málaga, som behövde ett mål, var det mer anfallsglada laget, medan Real Madrid hade rätt svårt att skapa något konkret framåt. Formationen var ovanlig. Inte använd sedan Pellegrinis tid i huvudstaden (kanske Mourinho ville ge chilenaren hans egna medicin?). Mourinho ställde förvisso upp med trion Lass-Alonso-Khedira, men även Kaká tog plats som en tänkt trequartista. Till skillnad från vanligtvis, då trivoten ackompanjeras av en anfallare och två yttrar, var nu endast Ronaldo och Higuaín på topp.
Jag kunde inte riktigt tolka syftet med denna uppställning. Kanske för att ge Kaká en roll han finner mer naturlig, eller kanske för att ha mer folk i mittfältet och spela lite mindre äventyrligt. Det senare visade sig väl vara aningen sant i efterhand, då Real Madrid, efter att Benzemas mål kom, bara ville kontrollera och spela av matchen. Kanske ville Mourinho testa något nytt. Nämnvärt är att spelet i första halvlek inte var något att hurra för, och förutom att jag saknade en hel del rörelse från spelarna, hamnade mittfältarna ur position lite för många gånger.
Så när ska marängerna spela med trivote respektive doble pivote?
I mötet mot Barcelona nu i december spelade man, i enlighet med ovannämnda värderingar, med doble pivote. Real Madrid skulle spela sitt eget spel och vinna på ett underhållande sätt. Det var nu Real Madrid skulle bevisa att Barcelona gick att övervinna utan att spela ultradefensiv fotboll. Det började otroligt bra, men katalanerna visade sig ännu en gång vara det bättre laget. Man kan alltså inte hitta något direkt samband i huruvida den ena uppställningen lämpar sig mot bättre lag och den andra mot sämre lag.
Men det är ju så, att med tre centrala, defensiva mittfältare, förlorar laget en dimension i anfallsspelet. Det må vara svårt att avgöra vilken uppställning som i största grad kan bekämpa Barcas små passningsspelare. En sak är dock säker.
Nr. 10
När Mourinho ställt upp med trivote-formationen har han i de allra flesta fall flyttat ut Mesut Özil till höger. Özils favoritposition är centralt, antingen offensivt eller lite djupare ner i banan om spelet tenderar att bli för direkt (det senare bevisade han mot Mallorca i helgen). Om Özil får utlopp för hela sin potential, får hela anfallsspelet det. Många vet det, medan andra antingen blundar för det/nekar det, eller helt enkelt råkat förbise det på grund av att media ständigt kamouflerar det; men Özil är förmodligen lagets viktigaste kugge offensivt sett, då han egentligen är lagets enda renodlade spelfördelare. De andra är Xabi Alonso och emellanåt Di María (han har i synnerhet denna säsongen förbättrat den sidan). Mot Barca får emellertid både Alonso och Di María handskas med defensiva uppgifter, vilket hämmar deras konstruktiva spel en del. Cristiano Ronaldo är inte, och har aldrig varit, någon playmaker.
Michael Cox, som är ensam skribent på den taktiskt inriktade sidan zonalmarking.net, skrev nyligen en artikel för ESPN, där han beskrev Özils betydelse på följande sätt:
– It is Ozil that makes the side play, and his appreciation of space is incredible. He has a phenomenal ability to drift between the lines and find himself free. So often you could pause the game and draw a triangle or a square around the three or four players closest to him; Ozil would be precisely in the center. It's a difficult thing to quantify, difficult to outline why being five yards from the midfield and five yards from the defense is significantly better to being, say, seven yards from the midfield and three yards from the defence, but at this level, margins like that matter.
Vanligtvis brukar Özil söka sig ut mot kanterna, eftersom både Ronaldo och Di María gillar att skära inåt; detta för att öppna upp ytor. När Özil har kanten som utgångsposition får han emellertid inte lika mycket utrymme att röra sig runt på och frigöra sig från sina markörer för att således öppna upp ytor. Dessutom innebär det att Di María i sådana fall bänkas, även om det i nufallet inte spelar någon roll då han är skadad. Det är med andra ord av yttersta vikt att Özil fungerar och att han får utöva sina förmågor till fullo, vilket i mitt tyckte han får göra i en 4-2-3-1-uppställning. För det är han, och inte Ronaldo som många tror, som är det största hotet Barcelonas försvar ställs mot. Jag klandrar inte er som tror det dock. Så ofta som media målar upp bilden av att Ronaldo och Messi utgör protagonist-antagonistpar, är det inte konstigt att man får höga förväntningar på portugisen – när Özil i själva verket är viktigare. Kanske trots allt inte så konstigt att Pep Guardiola beordrar sina spelare att i flock gå på Özil, medan Ronaldo allt som oftast har svårigheter att komma förbi exempelvis Dani Alves ensam.
Med allt detta sagt, finns det en sak till att diskutera.
Mourinho har testat en hel del, men något jag inte sett än är en trivote-baserad uppställning med Nuri Sahin som en i trion. Jag tycker vi har sett alldeles för lite av turken, som ju ändå köptes på grund av att han var Bundesligas bästa spelare förra året. Mourinho måste se något i hans spelstil som gör att han inte får spela. Är han för lat, för omotiverad – en egenskap Mourinho är känd för att förakta? Eller tycker The Special One att han inte kan tillföra tillräckligt mycket?
Av det vi sett från Sahin (videos räknas) är han ju en spelare med attribut som liknar Alonso. Han gillar att vara en länk i uppbyggnadsfasen och har en bra blick för spelet. Han har en känslig vänsterdoja och besitter en rätt härlig teknik. Dessutom gillar han också att ta offensiva räder. Så med honom istället för Lass/Khedira skulle man få både ett välbefolkat och ett snäppet intelligentare, bollskickligare mittfält. Uppställningen skulle innebära att Özil får kliva ut till höger, men kanske skulle det också innebära att han inte behöver axla en så stor del av kreativiteten?
För att summera det hela.
I mina ögon vinner doble pivote. Mycket med tanke på allt det jag sagt och skrivit om Özils betydelse och vilka omständigheter som råder. Jag tycker också att Alonso njuter mer när han har en kollega bredvid sig, än när han har två; han gillar att spela på ytor. Men som sagt: jag vill gärna se kombinationen med Sahin – den vore väldigt intressant.
Avslutningsvis lägger jag till en gissning på elvan mot Barca på onsdag.
Edit: Observera att Arbeloa är avstängd och att han inte kommer medverka!
Kom gärna med åsikter, och håll debatten på en intelligent nivå.
