DOKUMENT: José Mourinho och Josep Guardiolas fotbollskrig - Från nära vänner till bittra fiender
José Mourinho älskade Pep Guardiola som fotbollsspelare, och Pep Guardiola älskade José Mourinho som assisterande tränare. De vann titlar tillsammans i Barcelona och förklarade kärleken för den katalanska klubben. Nu, många år senare, möts de igen. Man kan lugnt konstatera att mycket hänt sedan 90-talet då båda huserade i Barcelona. Denna gång hyllar de inte varandra. Denna gång älskar inte José Mourinho Barcelona. Denna gång har de förklarat krig mot varandra.
Félix levde ett rätt behagligt liv med tanke på omständigheterna i hans land. Han tillhörde medelklassen och kunde njuta av faderns fotboll, och samtidigt höra gnället från modern, som var lärare, om hur viktig en utbildning var.
Félix fick gång på gång höra hur utbildningen skulle få honom att bli framgångsrik. Men hur mycket hans mor än tjatade så var Félix bara intresserad av den där jäkla bollen som fadern höll sig sysselsatt med. Problemet var att han inte såg sin far.
Han fick inte umgås speciellt länge med honom, och när han väl gjorde det var Félix pappa för trött för att kicka. För trött för att trösta. För trött för att lära.
Men så blev Félix far, många år senare, tränare. En helt ny värld öppnade sig för denne grabb som började följa sin fars steg på ett annat steg. Som yngling scoutade han motståndarlagen.
Att scouta motståndarlagen kom att bli en del av Félix framtid. Det var egentligen ingen som hade tänkt tanken på att han skulle ha den uppgiften när han väl presenterade sig för det nya gänget den soliga förmiddagen i Spanien, men så blev det. Félix fick spelarnas uppmärksamhet. Han såg senare hur en spelare kom fram och presenterade sig själv för honom.
– Hoy, mañana y siempre con el Barca en el corazon, i dag, i morgon och för alltid Barca i mitt hjärta, skanderade José Mourinho vid en ligaseger med Barcelona för flera år sedan. Vid sin sida hade han bland andra Pep Guardiola som bara applåderade och uppskattade portugisens ord.
När Pep Guardiola under början av sin tränarkarriär fick frågan om betydelsefulla tränare som han haft nämnde han José Mourinho som en av dem han inspirerats mest av tillsammans med Johan Cruyff och Juanma Lillo. Detta trots att José Mourinho aldrig var hans huvudtränare i jämförelse med dem två andra exemplen.
José Mourinho fick även han en fråga angående vilka spelare som han ansett varit mest lojala under hans tid i branschen. Han nämnde Pep Guardiolas namn tillsammans med andra fotbollsspelare som exempelvis Frank Lampard.
Att dessa herrar har en lång historia tillsammans har inte undgått någon. Det fascinerande är hur deras relation har förändrats om vi jämför det glada 90-talet med dagens situation.
I dag tittar de knappt på varandra, vägrar se varandra i ögonen när händer ska skakas och nämner varandra nästan enbart i negativa ordalag. På sin absolut första presskonferens som Real Madrid-tränare, sommaren 2010, fick José Mourinho frågan om utmaningen som gick under namnet Pep Guardiola och FC Barcelona:
– Ge mig Barcelona nu. Jag skulle gärna vilja möta dem i den första omgången, sa Mourinho och fortsatte utan att förstå varför journalisterna tyckte att det var roligt:
– Vi fick möta Milan direkt förra säsongen i Serie A. Jag har inga problem med en sådan situation.
Och så var det den där jäkla handskakningen som diskuterades i all oändlighet. Det skedde i samband med den spanska supercupen i augusti 2011.
En vecka senare diskuterade omvärlden den kontroversiella returen. José Mourinho petade Barcelonas assisterande tränare Tito Vilanova i ögat efter det som hände när Marcelo visades ut. Gerard Piqué ansåg att portugisen gick för långt:
– Han förstör spansk fotboll.
José Mourinho försvarade sig och menade att han inte hade gjort något fel:
– Jag känner inte till ’Pito’ Vilanova eller vad han nu heter... Jag har ingenting att dölja, TV-bilderna visar allt. Det som hände, hände för att vissa provocerade och jag tror inte att det var spelarna i Real Madrid.
José Mourinho såg tidigt potentialen i Pep Guardiola gällande det taktiska planet. Han ville förstås ha honom vid sin sida.
Sala växte upp i en fotbollskultur som gjorde det lätt för honom att välja fotbollslag när dagen var kommen. Han föddes med dem katalanska färgerna i blodet och vaggades in i den katalanska självständighetsromantiken.
Sala höjdes till skyarna redan som en ungdomsspelare när han inte hade en plats i A-laget. Tränaren Johan Cruyff ville en dag se honom spela som ankare på mittfältet i stället för en kant som han gjorde i ungdomslaget. Den omplaceringen gjorde Sala gott. Sex ligatitlar och två Copa del Rey-pokaler förklarar en hel del.
Men så kom den där dagen när han fick se ett nytt ansikte. Sir Bobby Robson presenterade förstås sig själv och fick intresset från alla, men vänta lite vem var det där? Någon som stod bredvid Robson. Någon som ingen annan kände till egentligen.
Sala valde att vara tyst, precis som alla andra, när den ”okände” yttrade sig om vem han var. Sala gick fram i efterhand och skakade hand med honom och tillade:
– Trevligt att träffas, Félix.
Varpå han fick svaret:
– Nöjet är helt på min sida, Sala.
”Pep representerar Barca på ett sentimentalt sätt, medan Mourinho enbart representerar Madrid utifrån ett professionellt sätt. Mourinho är även mycket dyrare än Pep. Jag gillar vår modell med Pep mycket mer än vad jag skulle ha gjort med Mourinho.”
– SANDRO ROSELL
Vi trodde alla att José Mourinho skulle ge Pep Guardiola en match när Barca och Real Madrid drabbades samman hösten 2010. Eurosports chefredaktör Kristian Borell var inne på det spåret och publicerade en krönika bara timmar innan avspark:
– Medelmåttan Mourinho har fått Guardiola så mycket ur balans att denne snart inte orkar mer. Mourinho viskar, Guardiola tittar bestört. Mourinho gör sitt utspel och Guardiola ändrar tiden för sin presskonferens. Mourinho styr och Guardiola reagerar. Locktoner från Chelsea eller inte. Vi ser början på slutet för Guardiola i Barcelona. Han får ingen ro i ’Mous’ perfekta storm. Det är ju det som är meningen. Mourinhos spelare får ro i portugisens perfekta storm. Motståndarna går under.
Matchen? 5-0 till Barca. José Mourinho rörde inte en min och Kristian Borell fick svettas inför redaktionen. Real Madrid förnedrades på det värsta tänkbara sättet mot dem värsta tänkbara motståndarna, i den värsta tänkbara matchen.
Föreställningen avslutades med att Sergio Ramos sparkade ner, en för kvällen fantastisk, Leo Messi. Spanjoren fick rött kort och vandrade ut från plan, Messi reste på sig. Real Madrid förlorade. Barca vann.
Efter denna match började hatet, det fula spelet och de billiga tjuvnypen att delas ut mellan klubbarna. José Mourinho och Pep Guardiola startade ett krig mot varandra som har fortsatt sedan dess.
Det gick så långt att den spanske förbundskaptenen, Vicente del Bosque, blev orolig. Orsaken var att han hade flera landslagsspelare på plan som inte direkt tackade varandra efter slutsignalen.
– Jag är orolig för bråk mellan mina spelare under de här matcherna, vilket jag hoppas inte hittar vägen in i vårt omklädningsrum. Goda relationer i omklädningsrummet är grunden till framtida framgångar, sa tränaren till Marca.
Carlos Marchena var inne på samma spår:
– Du måste vara intelligent och komma ihåg att landslaget står över alla klubbmatcher.
Pep Guardiola och José Mourinho känner varandra sedan många år tillbaka. Relationen påbörjades i Barca när Mourinho anställdes som tolk av sir Bobby Robson. Portugisen kom tidigt att knyta ett band med spelarna i laget – speciellt de portugistalande spelarna.
José Mourinho hade enligt Robson en helt annan relation till spelarna jämfört med honom.
– Spelarna gillade honom. Han raljerade även med dem. Jag kunde inte göra det på samma sätt som honom. Det var inte han som tog ut laget och fick bemöta besvikna spelare – det var jag som gjorde det.
Under det första träningspasset med FC Barcelona sommaren 1996 kände alla spelare igen sir Bobby Robson. När han presenterade José Mourinho var det knäpptyst. Ingen i laget hade hört talas om honom och vissa tvekade till och med på José Mourinhos kunskaper i och med hans misslyckade fotbollskarriär som spelare.
Sakta men säkert blev José Mourinho varm i kläderna och fick spelarna på sin sida. En av dessa var katalanen – Pep Guardiola. Enligt Robson var José Mourinho positivt överraskad av katalanens taktiska förmåga:
– Guardiola brukade ha olika synpunkter på spelet, vilket varken jag eller José hade något emot. Guardiola hade en åsikt om allt. José insåg hur viktig Guardiola var för laget och intalade för sig själv: ’Jag måste lära känna honom. Jag måste ha honom vid min sida.’, vilket han fick. José och Pep blev vänner och respekterade varandra. De stod upp för varandra på ett hedersamt sätt.
Vänskapen och respekten var synbar den 24 november 1996. Barca spelade en tuff bortamatch mot Athletic Club. Mitt under matchen rök Mourinho ihop med den dåvarande Athletic-tränaren Luis Fernández. Pep gav sig in i hetluften och stod upp för portugisen.
– Jag pratar bara om män, inte om oförskämda pojkar, kommenterade Mourinho efter matchen angående
Fernández.
José Mourinho och Pep Guardiola ställdes redan mot varandra i somras i samband med den spanska supercupen. Här hälsar (?) de på varandra inför matchen. En handskakning som speglar deras knackiga relation.
”Han hade fått nog av alla små förolämpningar, alla sarkastiska giftpilar. Nu svingade han själv vilt omkring sig däruppe på podiet, den svale eleganten som tidigare hållit sig för god för det smutsiga mediespelet. Det var som att se Mahatma Gandhi tröttna på det där passiva icke-våldet och istället ge sig på kolonialherrarna med klubbor och påkar. En gång i tiden sa dåvarande Barcelona-tränaren sir Bobby Robson att ’Katalonien är ett land, och FC Barcelona dess armé’. Pep Guardiola har tagit fasta på det. Nu har han förklarat krig mot både José Mourinho och Real Madrid.”
– ERIK NIVA
I en fotbollsdokumentär om José Mourinho berättade sir Bobby Robson om hur det gick till han träffade portugisen för första gången:
– José [Mourinho] presenterade sig för mig eftersom presidenten inte kunde göra det. Han berättade att han ville vara min tolk och talade mycket bra engelska. Jag behövde honom på plan varje dag, han stod vid min sida och lärde sig vartenda steg. En sak som jag älskade var att han återberättade det jag sa till spelarna på det sättet som jag ville säga det på. Alla i laget uppskattade honom och respekterade honom.
Inför den heta returmatchen mellan Barcelona och Inter våren 2010 hyllade Pep Guardiola, som också var en av dem som respekterade José Mourinho mest i Barcelona, motståndarnas tränare:
– Mourinho är mycket ung i jämförelse med andra storheter som sir Alex Ferguson och Fabio Capello. Trots sin unga tränarålder är han en av dem mest framgångsrika ledarna i dag. För att vara helt ärlig så är han den bäste tränaren just nu. Han har vunnit stora titlar i tre olika länder och, med all respekt för Porto, tagit hem Champions League med ett lag som ingen trodde på.
Hyllningarna slutade när Thiago Motta blev utvisad efter en omtalad närkamp mot Sergio Busquets. José Mourinho blev förbannad och såg sin chans när Pep försökte ge Zlatan Ibrahimovic nya instruktioner:
– Ni har domaren med er, men ni kommer ändå inte att vinna.
Barcelona vann matchen, men förlorade slaget. Trots en 1-0-seger kunde Inter gå vidare med slutresultatet 3-2. Några dagar inför Champions League-finalen mot Bayern München blev portugisen irriterad över det faktum att han sållades ut som en cyniker av den spanska pressen, att den defensiva och framförallt ”destruktiva fotbollen” hade segrat över den ”offensiva fotbollen”.
– Vi slog inte dem [Barca] med bussen, båten eller planet. Vi slog dem genom att krossa dem på San Siro med en otrolig anfallsfotboll, replikerade Mourinho.
Pep Guardiola samtalar med José Mourinho på en träning. De hann vinna att par titlar tillsammans innan båda lämnade klubben av olika skäl.
”Pep förtjänar att vara årets tränare, men jag hoppas bara att det inte tar för lång tid innan har får själva trofén, för jag vann priset 2010 och har fortfarande inte sett till den.”
– JOSÉ MOURINHO
Pep är långt ifrån den enda personen som Mourinho fört ett personligt krig mot i Spanien. Den före detta sportchefen Jorge Valdano kritiserade Mourinho en gång i tiden när portugisen tränade Chelsea. Enligt argentinaren skulle Mourinho aldrig klara av att träna en klubb av Real Madrids kaliber på grund av hans cyniska sett att se på fotboll, samt den arroganta attityd han var känd för bland pressen.
Den 31 maj 2010 satt José Mourinho ändå där, tillsammans med Jorge Valdano vid sin sida, som ny Real Madrid-tränare. Valdanos favorit Manuel Pellegrini fick inte fortsätta.
På sin första presskonferens undrade en av journalisterna om portugisen skulle ändra på sitt sätt att vara. Den före detta Inter-tränaren tänkte sannerligen inte anstränga sig:
– Jag är José Mourinho och jag kommer inte förändras. Jag kommer till Madrid med mina styrkor och svagheter.
Efter 5-0-förlusten på Camp Nou kommenterade Jorge Valdano tränarens insats på bänken:
– Han misslyckades med att förändra matchbilden.
Manuel Preciado var för någon månad sedan på Valdebebas och kramade om José Mourinho rejält. Det fanns en tid då han ville sparka honom på det allra heligaste området.
Varför? Portugisen hävdade att ”vissa klubbar” ställde upp med reservlaget så fort de skulle spela en match mot Barca på Camp Nou. ”Vissa lag” var i det här fallet Preciados Sporting Gijón.
– Vem fan tror han att han är som säger att vi gav upp? svarade Manuel Preciado. Han är en dålig kollega och om ingen i Real Madrid kommer tala om för honom vad respekt innebär, så gör jag det. Jag skulle vilja placera honom på läktarna tillsammans med våra ultras.
Trots turbulensen stod Florentino Pérez bakom sin tränare och stöttade honom. Florentino Pérez hävdade att Mourinho stod upp för Reals principer och att inget han gjorde var ”osportsligt”.
Den 25 november 2011 avslöjade Barcas förre vicepresident, Marc Ingla, att Mourinho och Guardiola kunde ha tränat klubben tillsammans:
– Vi hade ett möte i Lissabon med Mourinho och hans representanter. Han visade oss en PowerPoint-presentation för att sammanfatta hans fotbollsfilosofi, hur han ville utveckla vårt klassiska 4-3-3, värvningar och försäljningar. Han visste till och med vilka tränare som han ville ha bredvid sig. Han föreslog Josep Guardiola, Luís Enrique, Sergi Barjuán och Albert Ferrer som assisterande tränare.
Men José Mourinho tog aldrig jobbet som tränare för Barcelona. Ingla hävdade:
– Det var en fråga om hans personlighet. Vi sa: ’José, du har ett problem eftersom du uttrycker dig så starkt i media.’ Han sa: ’Okej, jag kommer inte att ändra på mig.’ Det svaret gjorde att han inte kunde anställas. Jag tror att han har en tagg i sidan sedan dess – en obesvarad kärlek.
”Jag vet att Mourinho sa att vi är lika, han och jag, mer än vad folk tror. Ja, vi är lika för båda vill vinna, ingen tvekan om det. Men om jag betett mig som honom måste jag tänka på hur jag uppför mig. Vi [Barcelona] har alltid varit ärliga och därför känner jag att vi inte är så lika. Jag vill inte sjunka till hans nivå. Det enda jag kan säga är att jag har flera brister, som alla vet. Jag väljer att inte dölja mina brister och fel. Om jag ser något jag inte gillar säger jag det. Andra väljer en annan väg.”
– PEP GUARDIOLA
Zlatan Ibrahimovic har haft bägge två som tränare och det råder förstås ingen tvekan om vem han tycker mest om efter sin turbulenta tid i Spanien. I sin självbiografi skriver Zlatan om hur han kunde ”dö för Mourinho” och hur ”Guardiola var den som förstörde" för honom i Barcelona.
Efter kvartsfinalsmötet mellan AC Milan och FC Barcelona gick Zlatan hårt åt domaren och kritiserade samtidigt sin förra fotbollsklubb.
Guardiola svarade på kritiken:
– Herr Ibrahimovic får säga vad han vill. Jag har sett repriser av båda situationerna och det var klara straffar. Ibrahimovic vill bli kompis med Mourinho, men nu har vi nått semifinal i Champions League för femte gången på raken. Vi låter spelet tala i stället.
José Mourinho? Jodå, han valde att backa upp Zlatan Ibrahimovic:
- Jag känner Ibrahimovic, han är en intelligent kille men han förstod det här [angående domarkritiken mot Barcelona] försent.
Bilden som ingen har glömt bort. Kort efter Thiago Mottas utvisning, gick José Mourinho fram och talade om för Pep och Zlatan att matchen var långt ifrån över.
”Det blir inte Real Madrid mot Chelsea i finalen, om man uttrycker sig så. Det kan bli Bayern, det kan bli Barcelona, jag tror bara inte att det blir Real mot Chelsea. Och du vet varför.”
– JOSÉ MOURINHO
Efter Copa del Rey-finalen 2011 på Mestalla kritiserade Pep Guardiola domaren för att Barcas mål dömdes bort för offside. Mourinho var förbryllad:
– Fram tills nu har vi haft en mycket liten grupp av tränare som inte talar om domarna, mycket liten. Och sedan en grupp som är kritisk till domarna när de har fel – den tillhör jag. Med Peps uttalanden går vi in i en ny era, en ny grupp där bara han finns: Att kritisera ett korrekt beslut av domaren. Något jag aldrig har sett förut. Det är den tredje gruppen.
José Mourinho ville förstås, som alltid, tala fritt. Den här gången uppskattades inte hans brutala ärlighet av den legendariske mittfältaren som en gång i tiden försvarade honom i vått och torrt. Det var även en unik situation eftersom ingen hade tidigare skådat - en Pep Guardiola som var riktigt förbannad:
– I den här salen är Mourinho den förbannade chefen. Men jag vill påminna honom om att vi var i samma lag i fyra år. Jag känner honom och han känner mig. Jag försöker lära mig saker av honom på planen, men undviker hans spel utanför. Jag vet inte hur man konstant insinuerar saker eller sprider tvivel. Om Barcelona vill ha en sådan tränare får de leta efter någon annan. Utanför planen har Mourinho redan besegrat mig. Jag skänker honom den ’Champions League-titeln’, jag hoppas att han njuter av den – men i morgon möts vi på plan.
En irriterad Pep Guardiola lämnade presskonferensen och inväntade matchen mot Mourinhos Madrid. När lagen väl möttes var det naturligtvis kontroverser som ännu en gång stod på agendan.
Pepe blev utvisad efter en tackling på Dani Alves. José Mourinho kunde inte göra annat än att skratta åt domaren, som visade ut honom. Real Madrid förlorade matchen med 0-2 på Santiago Bernabéu och Pep Guardiola gick segrande ur den första duellen. I pressrummet pratade en uppgiven José Mourinho med journalisterna:
– Jag har vunnit två Champions League-titlar genom hårt arbete. Jag skulle skämmas att vinna titeln på det sättet som Barcelona gjorde 2009 eftersom de vann titeln på grund av skandalen på Stamford Bridge. Den här titeln kommer att bli ihågkommen för skandalen på Santiago Bernabéu. Var kommer all denna makt ifrån? Ibland känner jag mig äcklad av att arbeta i den här branschen.
Mourinho fortsatte:
– Det står klart att du inte har någon chans mot Barcelona. Jag förstår inte varför. Jag vet inte om det beror på publiciteten från Unicef. Jag vet inte om det beror på vänskapen med Ángel Villar som är vicepresident i Uefa. Varför? Varför Øvrebø? Varför Busacca? Varför Stark? Vid varje semifinal så har det varit samma sak. Vi pratar om ett fantastiskt lag, men varför nådde inte Chelsea finalen? Varför var Inter tvungna att räddas av ett mirakel?
Pep svarade aldrig på Mourinhos kritik. I stället sa han i all enkelhet: ”Jag har ingen åsikt om det”, och lämnade podiet.
En vecka senare slog Barca ut Real Madrid från Champions League och tog senare hem titeln.
”Real Madrid är stort, alltid. Real Madrid ger aldrig upp, någonsin. Real Madrid spelar för att vinna på ett sätt som anstår klubben, jämt. Pep och Barcelona – som själva slåss mot historien – vet det bättre än någon annan, av dem på andra sidan madridismen. Och om tjurskallen Mou också har förstått det, då har vinden vänt.”
– PER ZANDER
När Josep Guardiola i Sala skakade hand med José Mário dos Santos Mourinho Félix den sommardagen hade han förstås ingen aning om att de en dag skulle strida mot varandra i blodigt allvar.
Portugisen och katalanen representerar två olika fotbollsfilosofier samt tränarstilar, men trots att de är så olika finns det en hel del likheter mellan José Mourinho och Pep Guardiola.
Båda är de fullblodiga vinnare. Båda gör de allt för att skydda sina spelare. Båda gör allt för att inte bara bli den bäste, utan absolut bäste tränaren i världen.
Är världen redo för ännu en konfrontation?
