EM-kollen i Real Madrid
Så här gick det för de maränger som spelar med sina landslag i EM.
Första omgången av mästerskapet är spelad, och det har varit en intressant sådan. I de åtta matcher som spelades fanns så många som tio spelare från Real Madrid med i sina respektiva landslag – alla från start. Endast en blev utbytt. Här följer en sammanfattning av matcherna och i synnerhet av spelarnas insatser.
Portugal – Tyskland 0–1
Endast i denna match fanns fem maränger med; Pepe, Coentrão och Ronaldo för Portugal; Özil och Khedira för Tyskland.
Portugiserna ställde till en början in sig på att spela defensivt och satsa på kontringar. Avsaknaden av en riktig spelfördelare och en kvalitativ central striker gör att man mer eller mindre är tvungna att köra en direkt speluppbyggnad och anfalla genom kanterna där Ronaldo och Nani härjar. Det fungerade sådär, och det var inte förrän sista kvarten som Portugal, pressade att göra mål, började spela fotboll och anfalla på riktigt. Det var också först då som Ronaldo började sätta prägel på matchen; han var ett par gånger väldigt nära att assistera sina lagkamrater – en av dessa gånger till Coentrão – men skärpan saknades i avslutet. Coentrão var annars en av de bästa portugiserna matchen igenom. Han följde med högt upp i anfallen, utmanade ofta och hängde dessutom med bra i defensiven. Pepe gjorde en stabil insats, avvärjade ett antal Tyska anfall – närkampen mot Gomez i första halvlek är speciellt noterbar – och höll nästan på att bli målskytt i första halvlek, om inte ribban stått i vägen.
Tyskarna hade mest bollinnehav och visade mest incitament till att anfalla den större delen av matchen. Men man visade inte upp något särskilt tjusigt spel, vilket undertecknad hade förväntat sig. För de tyska marängernas del gick det hur som helst ganska bra. Özil sökte sig till kanterna och frigjorde sig på så sätt från Velosos markering. Nummer tio stod dessutom för det mesta i anfallsväg och skapade flera chanser i första halvlek. Han blev utbytt i andra halvleken. Khedira blev något tursamt en matchvinnare, då hans inlägg först efter en portugisisk skarvning kunde nå Gomez panna. För övrigt var han ganska rörlig – mer än man vant sig se i Real madrid – och tog ofta offensiva löpningar (som följd av Özils aspiration till kanterna).
Spanien – Italien 1–1
Fyra maränger i Spaniens startelva: Casillas, Ramos, Arbeloa och Alonso.
Det blev en väldigt underhållande tillställning – bäst hittills. Spanien med sin 4-6-0-uppställning och Italien med ett Napoli- eller Juventusinspirerat 3-5-2 gav upphov till många intressanta individuella kamper. Italiens yttermittfältare dominerade de spanska ytterbackarna; Silva och Iniesta som felvända yttrar medförde att Alba och Arbeloa hade fullt ansvar på respektive kanter, varför de inte vågade på sig något större äventyr. Fabregas sedan, som i första halvlek snarare spelade imaginär nia, än falsk nia lurade oss alla när han i samarbete med Silva på ett väldigt snyggt sätt överlistade det Italienska försvaret. Det och mycket mer fanns att hämta ur en taktiskt och underhållsmässigt intressant match.
Den mest utstickande Madridistan var Casillas som stod för flertalet avgörande räddningar i matchen. Grande Iker! Ramos var den av mittbackarna som emellanåt tog steget upp i mittfältet för att hjälpa till i presspelet. Han var även involverad i den besynnerliga incidenten med Balotelli, där han först förlorade bollen men hann bryta den i sista stund efter att italienaren tagit alldeles för lång tid på sig. Försvarslinjen hade för övrigt inte mycket att göra, i synnerhet inte efter Italiens mål. Alonso spelade bredvid Busquets. Det har varit mycket diskussion om just dessa två spelare, om vem som är bättre och vem som är mer anpassad att spela som ensam balansspelare. Faktum är att Alonsos insats mot Italien överglänste Busquets. Katalanen är en bättre balansspelare, men han hamnade, enligt mig, för långt upp på banan (kanske som en följd av att Alonso gärna vill befinna sig längre ner) där han inte är särskilt bekväm. Han slog flera felaktiga passningar i andra halvlek, vilket man inte är van att se (hans passäkerhet var dock generellt sett hög). Alonso stod mer rätt i sin position och slog fler vertikala och öppnande passningar. Hans långbollar var emellertid inget vidare denna matchen, främst för att det inte finns någon som tar djupledslöpningar. Arbeloa spelade säkert och även om han inte var särskilt delaktig i anfallen gjorde han en trygg insats defensivt.
Franrike – England 1–1
Enda maräng i denna batalj var Benzema, som spelade hela matchen.
Det var vedertaget att England skulle spela defensivt, med två linjer på fyra spelare bakom boll hela tiden. Början av matchen vittnade dock om annat, och det var England som anföll och hade mest boll. Sedan kom deras mål – typiskt nog – på en fast situation, där man utnyttjade Frankrikes svaghet (inlägg bakom backlinjen). Efter det var det Frankrike matchen igenom, och ”Hodgson-tänket” blev väldigt tydligt. England radade upp sitt disciplinerade försvar, medan Frankrike förgäves försökte hitta ytor att penetrera. Men fransmännen vågade inte riktigt riskera, och det var alldeles för få som vågade ta löpningar in mot straffområdet och alldeles för lite rörelse. Benzema blandade och gav. Han visade gång på gång vilken kroppslig styrka han besitter, men även att han kan vara lite för nonchalant ibland. Han spelade central striker, men gillade, precis som i Real Madrid, att falla lite djupare för att vara delaktig i spelet utanför straffområdet. Han gillar speciellt att väggspela med någon som kommer med fart mot mål. Sedan hade han några riktigt farliga skott utifrån som fick Joe Heart att jobba. Men samarbetet mellan fransmännen kändes inte riktigt hundra procentigt och man fick därför endast oavgjort med sig.
* * *
Efter andra omgången kommer en liknande summering om marängerna i EM. Håll utkik!