En kväll på San Siro
Vad krävs för att vinna Champions, varför är det så svårt att vinna i Italien, svensk medias respons på matchen, spansk fotbolls status och italienskt krångel. Det är frågeställningar och ämnen som tas upp efter redaktörens besök på San Siro.
40 intensiva timmar i Milano har gett upphov till ett stort antal intryck, känslor och fina minnen. Den här berättelsen hade kunnat handla om träffen med Real Madrid på Malpensa på tisdagskvällen, den hade kunnat fokusera på själva grejen att strosa omkring i Milano och ta en förstklassig Capucchino som inte liknar någon av de blaskor man emellanåt betalar för i Svea Rike eller hur all tänkbar mat håller en klass som bara får en att le – till och med snabbmaten i de sunkiga Panini-vagnarna utanför San Siro är gjorda med kärlek och omsorg. Men reseguiden till Milano lämnar jag åt andra och med tanke på matchen som utspelades på San Siro igår känns det ofrånkomligt att inte lägga fokus på denna enorma upplevelse.
Milan mot Real Madrid är den historiskt största match du kan se i europeisk klubbfotboll och innehåller så fantastiskt mycket fin historia, tradition och prestige. Matchen blev min första på italiensk mark och San Siro är en arena som alla fotbollälskare bör besöka minst en gång i sina liv, en något sliten men likväl sanslöst mäktig fotbollsborg som andas fotboll på ett sådant där magiskt vis som är svårt att sätta ord på. Undertecknad reste i sällskap med tidigare redaktören Kviborg och på matchdagen mötte vi upp med ytterligare en Madridista, Johan ifrån Malmö, och tillsammans började vi laddningen på en takrestaurang mittemot den berömda katedralen i centrala Milano. Efter några fina timmar i solskenet rörde vi oss så sakteliga mot metrostationen Lotto varifrån det senare återstod en kortare promenad innan San Siro började lysa upp den annars sömniga stadsdelen. Efter ytterligare någon förfriskning och de numera noggranna italienska säkerhetskontrollerna kunde Curva Nord, normalt tillhåll för Interistas, intas strax före åtta där vi slöt upp med en gedigen samling tillresta maränger.
Själva matchen kan ni alla vid det här laget och har också avhandlats i separat matchrapport varpå denna text istället har lite andra infallsvinklar med reflektioner ifrån matchen och dess efterspel. Om vi börjar med det sistnämnda är det intressant hur lite som krävs för att skapa vinklingar, analyser och hyllningar, inte minst i patriotiska bloggar men också i andra forum. Milan är alltså, tack vare ett turligt skitmål som mestadels är en bjudning ifrån Pepe och Iker samt ett offsidemål och märkligt undvikande av minst en utvisning, plötsligt ett bra lag igen, italiensk fotboll har absolut inga problem och Filippo Inzaghi får vara huvudperson i enkla slentrianhyllningar sedan hans enorma fotbollskunskap hjälpt honom att raka in en kvittering från en meter, petat en boll under Casillas samt sprunget runt och vevat med armarna åt fansen. Madrids kvittering var ju till och med orättvis gentemot den gamle ”Superpippos” geniala inhopp… Jag är givetvis färgad här men jag tycker större delen av eftersnacket har varit förenklat och i relativt liten utsträckning lyft fram det som den här matchen, tillsammans med den i Madrid verkligen berättat för oss, vilka i första hand slagit fast att Real Madrid är ett ur alla tänkbara aspekter bättre fotbollslag än Milan, alla utom en aspekt som vi återkommer till och som jag är tvungen att uppehålla mig kring fortsättningsvis.
Jag har i flera sammanhang försökt sätta fingret på Real Madrids tillkortakommanden i Champions League de senaste fem åren. Bortser vi från de mer större strukturella problemen med tränarkaos och felbalanserade spelartrupper så har Real Madrids uttåg väldigt lite handlat om spelmässig underlägsenhet utan det är det är i första hand, hur mycket det än kan låta som dåliga ursäkter och bortförklaringar, kopplat till upprepade koncentrationsproblem och olyckliga tillfälligheter. Detta mönster kan oundvikligen bindas samman med gårdagens händelser där teknisk, fysisk och taktisk överlägsenhet inte räckte till för att knyta ihop säcken utan av ingenting leder Milan matchen och ridån går ner på exakt samma smärtsamma sätt som den gjort förut, inte minst emot just italienska lag.
Den närmaste liknelsen jag kan komma på är mördare i dåliga skräckfilmer som sällan kan dö på normalt mänskligt sätt och när de väl är döda kan du nästan uteslutande utgå ifrån att de fortfarande lever. Exakt samma känsla har jag för Real Madrids CL-spel i allmänhet och mot italienska lag i synnerhet. Matcherna måste dödas! Väldigt mycket tyder på att Real Madrid äntligen funnit en kontinuerlig trygghet sitt spel, laget är harmoniskt, stabilt och balanserat. Det finns fortfarande detaljer att fila på men såväl offensiv som defensiv har en struktur som visat sig hålla och även om Mourinho fortfarande kan höja saker och ting är det primära att synkronisera Real Madrids fotbollsmässiga kvaliteter med ren och effektiv cynism.
Det går aldrig att försvara sig emot allt, eller att göra mål på allt men om vi vill slippa att uppleva samma sak ännu en gång framåt vårkanten, eller även i ligaspelet, får vi hoppas att gårdagens händelser fungerar som en sista välbehövlig väckarklocka. Jag tror också att faktumet att vi faktiskt var laget som skrattade sist på San Siro igår kan vara ett tecken på att nya tider är på ingång. Mourinho påpekade mycket riktigt vikten av att lära av det som hände igår och den största lärdomen bör vara att alla former av koncentrationsmissar måste utrotas för att det ska kunna hålla när vi börjar snacka rena utslagsmatcher i slutspelet. Jag skrev ovan att Real Madrid var bättre på alla punkter utom en, och det är en ytterst vital punkt och det är just denna punkt som är Milans och italiensk fotbolls största tillgång och det brukar sammanfattas i begreppet ”Furbo”. Det handlar om att aldrig ge bort någon fördel, utnyttja varenda situation till egen vinning, tro att varje anfall för egen del kan leda till en målchans och att motståndarna har målmöjlighet att göra mål varje gång de har bollen vilket ofrånkomligen innebär största möjliga fokus i varenda hundradel utav varje match. Dessa sanningar kan på intet sätt underskattas och gör Milan och andra italienska lag till titelkandidater i allt de ställer upp till tills den stund de är utslagna. Kan Mourinho överföra några procents ”Furbo” till varje enskild spelare i Real Madrid kan man vinna Champions League redan till våren, om inte så kan vi lika gärna ryka i åttondelen igen.
Något annat som slog mig som entusiast av spansk fotboll och förespråkare av La Liga är kvalitetsskillnaderna mellan i skrivande stund ettan i spanska ligan och trean i den italienska. Till förbannelse hör man hur den spanska ligan är ett ojämnt, tråkigt tvålagsrace där alla lag ifrån plats tre är så inkompetenta att ligan lika gärna kan läggas ned. Jag har tidigare argumenterat för hur många faktorer som motbevisar denna slentrianmässiga och tyvärr utbredda inställning till spansk fotboll och igår kunde jag lägga ytterligare ett ”argument” i min samling. Jag vill påstå att Real Madrid har tiotalet motståndare i den inhemska ligan som är svårare att spela emot än vad Milan visat sig vara, och det gäller även mötena ifjol. Real Madrid hade lekstuga i första mötet och under majoriteten av gårdagens match såg det inte ut som om det vore två europeiska storlag med titelambitioner som möttes, så stor var skillnaden långa stunder, dock tydligast i första halvlek. Detta spelmässiga mönster har varit klart tydligare mot Milan än i flertalet av säsongens ligamatcher som vi i svensk media uppges vinna genom att bara ställa ut skorna.
Hade det inte varit för förekomsten av ”Furbo” hade jag alla dagar i veckan valt San Siro, Stadio Olimpico i Turin och Rom eller Luigi Ferraris hellre än Mestalla, Sanches Pizjuan eller San Mamés. Spansk fotboll spelas i ett tempo som är ytterst sällsynt i Italien och den tekniska kvalitén på den genomsnittlige spelaren är markant bättre i Primera Division jämfört med Serie A i det här fallet om vi nu ska låta ta den uttjatade och eviga diskussionen om ligornas status gå ytterligare ett varv. Och det tycker jag vi måste så länge vi ser, hör och löser fördomar och osanningar om den spanska ligan.
Ska vi slutligen tillbaka till San Siro så måste jag ge matchen och Milan ytterligare cred. Jag har sett repris under kvällen och det är svårt att beskriva vilken oerhörd skillnad det är på upplevelsen. Dels rent fotbollsmässigt då vi alla var överens om att vi fått sett en helt galet bra match med högt tempo och påtaglig hetta mellan spelarna. "En galet bra match" kan kanske revideras något efter att ha sett den andra halvleken på Tv men nog var det en grym fotbollsmatch med hög dramatik. Men det som skiljer sig allra mest är som bekant atmosfären på plats. Matchen ramades in av en elektrisk stämning och läktarkultur i absolut världsklass. Det är nästan så att man är tacksam för att den usle linjedomaren inte vinkade av 2-1 om man ser till minuterna Milanfansen bjöd på därefter. Arenan fullständigt kokade där båda långsidorna enades med kortsidorna i mäktig sång och ett hoppande som fick den gamla betongklumpen att vibrera! När Pedro León kvitterade fick man ändå ett närmast perfekt slut på kvällen om det inte varit för en efterföljande italiensk uppvisning i långsamhet och usel organisation efter matchen. Inte nog med att vi av säkerhetsskäl hölls kvar i 90 minuter inne på arenan, när vi alla ska lämna stadion öppnar man bara en utgång och har därefter satt upp evighetslånga labyrinter av stängsel följt av ett nytt stopp där vi inringas av kravallpolis. Efter många om och men når vi tunnelbanan som mycket riktigt är stängd när bortasupporters ska åka hem, otroligt frustrerande men kanske inte så oväntat…
Sent in på natten nås hotellet och trots ångest om uppstigning 04:30 kunde man ändå somna med mungiporna uppåt med vetskapen att Real Madrid återigen visat sin klass, avancemanget är säkrat, vi är en poäng ifrån att vinna gruppen och full fokus kan ägnas åt att hålla ställningarna i ligan med derby närmast på agendan. Drömmen om La Decima lever vidare!
