Ett utomjordiskt El Clásico
En alternativ förklaring är att matchen spelades i något slags parallellt universum. Det var något mystiskt, något som bara inte stämde. Denna tanke slog mig redan tidigt in på matchen, men det hela bekräftades när jag såg Busquets bjuda på fotbollsgodis och lekte runt. Detta är helt enkelt inte något av denna värld.
El Clásico stundade och Real Madrid i toppform och med Mourinho på bänken såg på pappret ut att ha en god chans. Jag bänkade mig med mina vänner, iklädd en Guti-tröja och med tilltugg och dricka redo på bordet, en bra kväll väntade trodde jag. Den olidliga nervositeten tog över så pass mycket att blodcirkulationen tycktes upphöra helt och mina händer var lika kalla som den kalla vinternatten utanför.
När matchen väl sparkades igång kände jag någon slags lugn, vet inte om det var synen av Mourinho på bänken eller om det var tanken av Ronaldos stekheta form, men hoppet var i det ögonblicket på topp. Denna sinnesro dog ut efter drygt 5 minuter då jag såg hur ett rörligt Barcelona spelade runt bollen kring statyerna som föreställde Real Madrid-spelare.”De spelar upp sig, de kommer igång” tänkte jag. Istället blev det både 1-0 och 2-0 till Barcelona. Katastrofal inledning och vi kan säga att vi borde vara nöjda över 2-0 i första halvlek.
Vad gäller domaren så inledde han fint, lät spelet rulla på så mycket som möjligt, men till slut tappade till och med han greppet. Guardiola spelar handboll, Ronaldo kan inte hålla händerna i styr, Valdes jagar runt Ronaldo och visar att det inte är en slump att han springer mer än Zlatan under matcherna. Det var början av ett hav av gula kort. Men domaren Eduardo Iturralde González ska inte belastas något som helst för Real Madrids missöde denna afton, Barcelona körde över dom helt utan hjälp av domslut.
Även om Ronaldo sånär fick fram bollen till Benzema vid ett tillfälle och blev ”berövad” på en straff vid ett annat tillfälle, så hotade Real Madrid egentligen aldrig Barcelona under första halvlek. Men sen å andra sidan så hotade våra maränger inte katalanerna något mer under andra halvlek. Istället trummade Barcelona på, Mourinho bytte ut en staty mot en annan och 3-0 samt 4-0 var ett absolut faktum. Ytterligare ett byte gjordes men matchbilden förändrades aldrig.
Jag tror inte att någon riktigt vet vad som hände med Real Madrid denna match, vad som gick fel, inte ens Mourinho. Men jag tror helt ärligt att ingen heller vet vad som hände med Barcelona denna afton, för allting gick rätt. En alternativ förklaring är att matchen spelades i något slags parallellt universum. Det var något mystiskt, något som bara inte stämde. Denna tanke slog mig redan tidigt in på matchen, men det hela bekräftades när jag såg Busquets bjuda på fotbollsgodis och lekte runt. Detta är helt enkelt inte något av denna värld.
Matchen närmade sig ett slut och den ångest jag kände inom mig fortsatte växa, men jag längtade innerligt på att domaren skulle sätta pipan i munnen och blåsa av matchen, ville bara att det hela skulle vara över. Jag menar, fyra mål mot noll mot Barcelona var ju en mardröm. Men Jeffrén hoppade in och fortsatte det hela med att göra denna utomjordiska match ännu mer outhärdlig.
Uppenbarligen tänkte Sergio Ramos i samma banor som mig då han ytterst stilfullt gjorde ner Puyol i ett litet bråk. Rött kort och han slapp de resterande minuterna.
Kärlek är väl motsatsen till det jag känner för Barcelona. Men jag måste trots allt gratulera Barcelona och hylla deras spel i en match som denna. Utan att ta ifrån Barcelona något, så vill jag även säga att det där var den mest pinsamma prestationen jag sett av Real Madrid på väldigt länge.
Känner en enorm ångest och besvikelse nu i efterhand. Det där får bara inte hända, det finns inga ursäkter. Men sen får man väl, i all förtvivlan, försöka se ljuset. Det där var i slutändan bara tre poäng och ligasäsongen är lång. Även om minnet av denna match förmodligen kommer att vara bitter även om ett halvår så kanske det vid den tidpunkten är blott en mörk fläck på vår ligatrofé. En ligatrofé som står bredvid vår tionde Champions League-trofé. Man brukar ju trots allt säga att hoppet är det sista som lämnar en, och själv skulle jag vilja påstå att det enda som aldrig försvinner är kärleken.
Min kärlek för Real Madrid dör aldrig ut och blir aldrig svagare. Genom vått och torrt, i med- och motgång, för alltid Real Madrid!
¡Hala Madrid!
Håll gärna kommentarerna på en god nivå.