Helgkrönikan: Vill Coentrão verkligen spela för Real Madrid & Boatengs protest mot rasism
Varje helg publicerar Hassan Alavi en krönika där han tar upp något relaterat till Real Madrid samt något om den globala fotbollen i stort. Denna helg handlar krönikan om Fabio Coentrãos attitydsproblem och Kevin-Prince Boatengs reaktion mot rasism på läktarna.
Nu i dagarna har han hamnat i klistret ännu en gång. Efter julledigheten var nästan alla spelare på plats för den första träningen för året. Alla förutom en – Fabio Coentrão.
Marca skriver om händelsen:
– Mourinhos ilska gentemot vänsterbacken gick inte att missa den första januari. Coentrão dök upp mer än en timme försent efter träningssessionen. Mourinho fick reda på det och kallade honom till sitt kontor, där han berättade att han var extremt besviken på hans attityd och påminde honom om detta genom att säga; ’du spelar för din framtid’.
Coentrão, som kommer få betala 30.000 euro i böter, har irriterat Mourinho tidigare. I mars 2012 togs bilder på hans födelsedag när han njöt av sin cigarett. Coentrão hävdade själv att pressen gjorde en höna av en fjäder:
– Det var min födelsedag och det hände en enstaka gång. Jag är mycket besviken över det som skrivits om mig eftersom ingen kan yttra något negativt om mig. Jag är en strålande professionell fotbollsspelare och jag har alltid gett allt för klubbarna som jag representerat. Det är inte rättvist att tvivla på allt jag gjort för en enstaka händelse.
Fansen på Bernabéu var dock inte lika roade. När Real Madrid mötte Real Sociedad på hemmaplan bytte Mourinho ut Benzema i andra halvlek mot Coentrão. Publiken hyllade fransmannen för hans insats och buade lika mycket åt portugisen när han tog sina första steg på plan. En tydlig signal från supportrarna.
När han blev skadad på slutet av 2012 ordnade klubben en rehabiliteringsplan för honom att sysselsätta sig med under julledigheten.
Den förre Benfica-spelarens svar? Han struntade naturligtvis i att följa den.
Det här är inte första gången Coentrão hamnat i fokus på grund av hans bristande disciplin. För några månader sedan publicerades en intervju som han gjorde för O Jogo, där han hintade om att karriären inte behöver bli långvarig i Madrid:
– Benfica är klubben jag älskar, klubben i mitt hjärta. Jag kommer att återvända till Benfica innan jag är 30 år gammal. Jag vill inte återvända dit när min karriär är på väg att ta slut.
Coentrão tagen på bar gärning i mars 2012.
Fabio Coentrãos prislapp var skyhög och kanske trodde han på förhand att det skulle på något sätt hjälpa honom när det kommer till Florentino Pérez. Varför?
När Florentino Pérez tog över klubben 2000 fick han ett samtal från José Pirri, den dåvarande sportchefen i Real Madrid. Pirri ansåg att laget behövde mer tyngd på mittfältet och föreslog därför Flavio Conceicao och Claude Makelele.
– Han var mycket tveksam, men stod vid sitt ord och signerade både Makelele och Conceicao. Han var mest tveksam till Flavio som kostade hela 24 miljoner euro, inte mycket mindre än vad han hostade upp för Beckham några år senare, berättar Pirri.
För Makelele gick det strålande, men Flavio hade det tuffare. Och till slut fick Pérez nog av att se Vicente del Bosque sätta honom på bänken. Han krävde en förklaring och vände sig till Pirri:
– Hur-i-helvete-kan-min-24-miljoner-euro-värvning-sitta-på-bänken?
Pirri försökte lugna honom med förklaringen:
– Det finns en matematisk formel inom fotbollsövergångar. När du signerar fem spelare misslyckas tre av dem.
Florentino Pérez tog inte förklaringen med ro och förkastade hur hans investering bara dog ut. Affärsmannen i honom visste att bänkningen fick honom att se dålig ut och den händelsen var antagligen, tillsammans med andra faktorer, det som gjorde att han kom in på Galactico-spåret.
Men skillnaden mellan dagens Pérez och dåtidens Pérez är tydlig. Den här gången har han ingenting att säga om hans investering i Coentrão (som kostade hela 30 miljoner euro) då det är Mourinho som har det sista ordet.
Den enda personen som kan rädda Coentrão är han själv. Och frågan är om han är villig att göra det.
***
”Kevin-Prince Boateng och AC Milan har på en dag gjort mer för att stoppa rasism än Uefa gjort på 58 år”, skriver Henry Winter på Twitter. Och han är inte ensam. Fler och fler hyllar Boateng för hans beslut i träningsmatchen mot Pro Patria. Allt från spelare till medieprofiler.
Vad var det som hände? Kort och gott, det som inte får hända på en fotbollsplan, på en skolgård, i ett klassrum, på gympalektionerna eller någon annanstans för den delen.
Boateng fick under matchen gång på gång höra rasistiska ramsor som var riktade mot honom. Han tog avstånd från glåporden genom att lyfta bollen och skicka i väg den mot dessa supportrar. En handling som symboliserar det Uefa egentligen vill uppnå. Att sparka ut rasismen från arenorna.
– Det var det enda beslut vi kunde ta. Vi är besvikna och sorgsna över det som hänt. Milan spelar för alla spelares rätt att få respekt. Vi måste få stopp på dessa ociviliserade gester, säger Allegri.
Kevin-Prince Boateng fick nog och vägrade att fortsätta spela.
Allegri har förstås en poäng i det han säger, men fansens uppträdande från i torsdags är inte på något sätt unikt. Fotbollen har under en lång tid brottats med rasismens fula tryne och det finns många exempel i backspegeln som går att ta upp.
Under min barndom spelade jag för Bromstens IK. Ett lag som kanske bestod av fyra till fem pojkar med invandrarbakgrund. Själva harmonin i laget var strålande, mina lagkamrater behandlade mig inte annorlunda på något sätt för att jag inte var blond eller blåögd. Däremot gjorde vissa av mina kompisars föräldrar det. "Den där invandraren" och "kunde de inte spela fotboll i hans jäkla land?" var två kommentarer jag, och andra i laget, fick höra på våra hemmamatcher.
Just i Italien finns det mycket tråkigheter att hämta. Jag minns när Mario Balotelli förklarade för den italienska pressen hur jobbigt det var för honom som Inter-spelare att möta lag på bortaplan. Motståndarlagens supportrar hade i princip alltid en banderoll som han inte kunde missa:
– Det finns inga italienska negrer.
Manchester City-spelaren minns själv ett annat fall som berört honom djupt. I Milano 2008 slogs den 19-årige Abdul Guibre till döds med järnrör. Anledningen? Han stal en chokladkaka från ett kafé. Något som Balotelli hävdade aldrig skulle hända med ”en vit tjuv” i Milano.
I spanska ligan minns jag allra starkast när Samuel Eto’o i februari 2006 fick nog under en bortamatch mot Real Zaragoza. Vid en hörnsituation pekade han uppgivet på Zaragoza-spelaren Álvaro:
– Vi har samma hudfärg! Vi har samma hudfärg!
Kamerunaren vände på klacken och yttrade de numera kända orden ”no más! no más!”, till domaren Fernando Mendez.
Jag vill även minnas hur en arabisk kommentator kallade Lassana Diarra för ”el aswad”, vilket betyder ”den svarte”.
Många gånger har jag läst om spelare som berättat att de kallats för apor av bortaklacken eller när de spelat på bortaplan.
Apor? De sanna aporna är de som fick Boateng att skjuta upp bollen. De som fick Eto’o att vilja lämna La Romareda och de som ständigt sätter upp rasistiska banderoller på sina arenor.
Det, mina damer och herrar, är de sanna svinen.