Kaká - tillgång eller belastning?
Brassens vara eller inte vara huvudämnet när den "riktiga" säsongsstarten snackas upp
Så var det kroniskt felplacerade landslagsuppehållet över och vi kan äntligen se fram emot en ordentlig säsongsstart med Madridderby och därefter Balkanbesök för CL-mötet med Zagreb. Ligapremiären är redan avklarad men tanken är att ta ett avstamp mot den stundande säsongen och se framåt genom att först blicka bakåt och fundera över vad det är som hänt med Los Blancos sedan vi gick på sommarlov någon gång i maj månad.
För Real Madrid hade det varit klart sedan länge, fönstrets sista dagar skulle inte innebära några revolutionära förändringar utöver evighetsprocessen med Operacion Salida, men nu kan vi likväl konstatera att Silly Season är över för den här gången. Trupperna är klara, försäsongen är spelad och först nu har man all behövlig information för att analysera sommaren som gått och fundera vad den här upplagan av Madrid är mäktig att uträtta.
Tiden går fort när man har roligt brukar det heta, för lite så är känslan över Real Madrids försäsong som knappt hunnit börja innan man avverkat tre världsdelar, ett tiotal träningsmatcher, en stökig uppgörelse med Barca, en försenad ligapremiär och ett gäng högintensiva träningspass. I skuggan av Neymar-såpan vilken dagligen prytt Madridpressen under sommaren har man fått stifta bekantskap med ett antal nya spelare och i lugn och ro kunnat begrunda hur Mourinhos lagbygge formats. Kvalitén på träningsmotståndet är definitivt en faktor att fundera över inför nästa säsong och ett många gånger svagt motstånd gjorde det svårt att dra några stora slutsatser av det spel som visats upp från Real Madrid under sommaren, fram tills insatserna mot Barca visade att det faktiskt skett en ganska omfattande progression. När vi också är inne på kritik kring försäsongsupplägget så känns det relevant att diskutera behovet av att trycka in både USA och Kina under en treveckorsperiod. Nog för att det är ekonomiskt lönande och inte heller fullt så jippobetonat som vid Galacticoserans upptåg men känslan är likväl att det kanske blivit för mycket resande och jetlagg där fyra-fem rena träningsdagar gick i stöpet, men genom strejken fick man alltså en extravecka som säkert gjorde gott.
Över till det fotbollsmässiga så var det rent kvalitetsmässigt ömsom vin ömsom vatten över marängernas träningsspelande, delvis beroende på avslagna tillställningar mot undermåligt motstånd samt alla oändliga byten som ska göras men om man ändå ska försöka sig på att leta efter lite mönster så finns det både ris och ros att dela ut. För att börja med positiva omnämnanden så finns det delar i spelet som stundtals fungerat närmast löjligt bra och då tänker jag i första hand på hur det frekvent skapats målchanser genom högkvalitativa insatser på den sista tredjedelen. Real Madrids omställningsspel är alltjämnt på en oerhört hög nivå där många av målen kommer ifrån blixtsnabba attacker efter bollvinst i sann Mourinho-anda. Bakåt har det också sett mestadels tillfredsställande ut även om koncentrationsnivån säkerligen kan höjas några snäpp på samtliga i backlinjen, inte minst Carvalho hade en ganska lång startsträcka. Väljer man sedan att inkludera supercupmatcherna i analysen kan man se hur det på flera plan varit bekräftelsernas sommar, med det menar jag att vi fått bekräftelser på tidigare analyser och diskussionspunkter.
Om vi gör en separerad analys av matcherna mot Barcelona så fick dem en tråkig utgång, inte minst resultatmässigt, men spelkvalitén under matcherna höll en nivå som du inte hittar någon annanstans och som Madridista känns det grymt skönt att Real Madrid hade minst lika stor del i det som Barca den här gången. Gällande bekräftelser så visade de båda matcherna exakt hur Real Madrid måste spela för att kunna ha en chans mot Barca, man måste tillåta sig själv att vara bättre. Genom hög press och en strävan efter att komma igång med ett eget spel skapas problem för Barca att kunna upprätthålla sitt höga bollinnehav och ett Barca som inte har bollen, och som inte kan hålla uppe sitt lag i försvarsspelet är inte riktigt så utomjordiskt bra som man kan se ut när matbilden passar dem och i takt med att matcherna svänger över till 50/50 alternativt fördel Madrid stiger Barcas redan enorma beroende av Leo Messi till en ännu högre nivå. En kvarstående problematik som underströks genom matcherna är dock alltjämnt;
- Några spelare för mycket i Madrid har svårt att klara Barcas höga press, Pepe, Carvalho, Khedira stressas relativt enkelt till bollförluster. Men också Xabi Alonso har fortsatt stora, mycket stora problem med att få ut något av sitt spel när tempot hålls uppe. Det ska dock påtalas hur det förbättrats avsevärt sedan förra säsongen och det märks hur Mourinho har jobbat med att utveckla ett mer tålmodigt och tryggt uppbyggnadsspel vilket förhoppningsvis kan få en rejäl boost genom Sahins inträde när han nu är redo.
- Barca fortsätter att få mål som kommer lite från ingenstans, via målchanser som inte hade behövt uppstå om spelare haft maximalt fokus och handlat snabbare.
- Anfallsspelet på den sista tredjedelen har fortfarande defekter som från och till gör attackerna för enkelspåriga. Di Maria får cred för att han sliter som ett djur men är principiellt på planen för att vara avgörande på motståndarnas planhalva och någon gång per halvlek lyckas argentinaren med några otroliga dribblingsnummer för att sedan ta ödesdigra felbeslut och vara allmänt frånvarande. Problembilden innefattar också Cristiano Ronaldo och hans alltmer växande bekymmer med att vara en kreativ tillgång, bollen sitter inte tillräckligt nära fötterna på portugisen och han lyckas sällan med sina utmaningsförsök, han väljer ofta avslut i dumma lägen och brister kontinuerligt i kombinationsspelet. Det är på de fyra mest offensiva platserna som det ska komma avgörande offensiva insatser och baserat på rent spelmässiga insatser så är det bara Özil och Benzema som har den nivån i sitt spel när vi snackar matcherna mot Barcelona.
Inför matcherna och i Real Madrids trupplista betecknas Ronaldo som anfallare, jag skulle bli förvånad och framförallt besviken om vi inte inom sinom tid också får se honom användas som central anfallare vilket skulle öppna för en nödvändig förstärkning till det offensiva mittfältet. Med nuvarande trupp är det dock alltjämnt en framtidsillusion.
Att lägga i det positiva facket från försäsongen är annars en handfull individuella insatser från spelare som visar att de har mer i sig än vad de fått/kunnat visa upp. Först att nämnas är givetvis Karim Benzema som visar upp ett självförtroende och ett fokus som gör att alla delar av hans breda register börjar synas på allvar, det kan bli en riktigt, riktigt rolig säsong för fransmannen om han får behålla harmonin och framförallt förtroendet. Vidare kan man, trots ovanstående kritik, inte komma ifrån Cristiano Ronaldos enorma inställning och klass i vissa aspekter av spelet, framförallt har vi under utlandsturnéerna fått se lite mer kreativitet från portugisen och kan han hitta en balans och variation i sitt spel så skulle det vara guld värt för offensiven. Mesut Özil bör alltid omnämnas, hans speluppfattning och förmåga att skapa saker ur alla lägen är en vital tillgång för Real Madrids spel och kan Özil bara höja sitt deltagande ännu mer i matcherna så skulle anfallsspelet nå ännu högre höjder. Det ser också ut som Sami Khedira ”förspanskat” sin spelstil några hack och börjar alltmer bli en tillgång också framåt även om det fortfarande kan bli bättre på punkterna tempo och passningsspel. För att komplettera kvintetten med positiva omnämnanden tycker jag också det är på sin plats att flagga för Raphael Varane som mycket väl kan ha övertygat så pass så han redan ses som tredje mittback och i dem matcherna han spelat har han gett ett tryggt och säkert intryck och dessutom räddat upp flera situationer genom sin snabbhet och brytsäkerhet.
I juni månad publicerades en analysserie i tre delar där undertecknad försökte sig på en utförlig översikt av Real Madrids utvecklingsområden. Min största anmärkning då liksom tidigare låg i behovet av att utveckla en tydligare spelidé i offensiven, att förbättra passningsspelet och bli mer mångsidigt på den sista tredjedelen av planen. Det har visats sig flertalet gånger hur Real Madrid från och till har svårt att kontrollera matcher till fullo och få ett grepp om försvarsstarka och aggressiva försvar där offensiven binds upp till kontringar och individuella soloräder. Det var också uppenbart hur Real Madrid inte kunde och dessutom inte heller gav sig själva chansen att utmana Barcelona på allvar under vårmatcherna (första halvlek i cupen undantagen) vilket enklast kan förklaras genom att Barcelonas spelare låg på en genomsnittligt högre nivå ifråga om teknik, spelskicklighet och taktik. Båda dem här delarna ledde fram till krav på tillförsel av mer spelskicklighet, mer kreativitet och mer fantasi. Nuri Sahin blev snabbt klar men därefter fortsatte Silly Season med värvningar som inte matchar behovet på samma sätt. Jag var skeptisk till behovet av Fabio Coentrao, inte alls p.g.a. någon fotbollsmässig otillräcklighet utan just kopplat till vad truppen behövde. En vänsterbacksbackup kunde med lätthet hittats på annat håll men vi har fått se hur Coentrao-köpet haft mångfasetterade syften.
Jag är fortfarande dödsäker på att Fabio Coentrao i det långa loppet kommer prestera sin bästa fotboll som vänsterback och i mina ögon blir aldrig en elva maximerad med Coentrao på någon annan position. Däremot känns det lik förbannat väldigt skönt att ha tillgång till denna multifunktionella spelare och lite som i politikens värld där man först är mot ett förslag när det införs och sedan accepterar det i efterhand så känner jag nu hur jag inte på något sätt skulle vilja bli av med Coentrao som gjort det väldigt bra när han använts centralt. Men trots övertygande spel från honom så kvarstår alltjämnt det faktum att Real Madrid valde att lägga sina pengar på en allround backup i världsklass alternativt valde man att köpa in en ny spelare på en position (vänsterback) där man hade den senaste säsongens bästa spelare i Marcelo. Nu kan det nog faktiskt bli så att Coentrao petar Marcelo och ger Real Madrid ännu mer garantier i försvarsspelet, och även om jag älskar brassen så skulle det göra att jag i högre utsträckning accepterar köpet av Coentrao. Blir Coentrao inte ordinarie så tycker jag dock att det är på sin plats att ifrågasätta ledningens prioriteringar såväl ekonomiskt som sportsligt.
För vad saknar egentligen detta Madrid? Mycket är egentligen redan sagt men det finns saker som inte skadas av att upprepas. Försvarsmässigt ser Real Madrid väl rustade ut inför säsongen med små frågetecken för hur truppen klarar av en längre frånvaro för Pepe eller Ramos, om Ricardo Carvalhos långsamhet kommer avslöjas mer den här säsongen och huruvida det var rätt att inte värva någon renodlad högerback med offensiva färdigheter. På mittfältet innebar sista transferdagen förra veckan att man blev av med överflödig last och min förhoppning har hela tiden varit att den utresningen inte skulle inkludera Lass. Oavsett moraliska snedsteg så innebär hans fortsättning en oerhörd lättnad för bredden på det defensiva mittfältet. Alonso och Sahin är i första hand speluppläggare och i den kategorin bör även Granero läggas och genom en försäljning av Lass skulle Mourinho stått där med Khedira som den enda utpräglade bollvinnaren vilket knappast varit optimalt. Nog för att Pepe kan användas och göra det defensiva jobbet men då skapar det en redan berörd sambandskedja som slutar i att högerbacksplatsen blir lidande. Nu vet ingen hur tankarna gick när man skrev kontrakt med Alitntop men personligen kunde jag varit utan den värvningen och sett att man adderade en försvarsspelare. Alternativet hade varit en högerback men bristen på färdiga alternativ skjuter den affären på framtiden och genom värvningen av Varane ges också intrycket att mittbacken Sergio Ramos får göra en Maldini och spela större delen av karriären på fel plats. Mourinho har sammantaget fått igenom sin vilja om en kompakt och numerärt mindre spelartrupp bestående av ett antal flexibla spelare.
Utav exakt samma anledning, det vill säga en i Mourinhos ögon antalsmässigt fulltecknad trupp kan vi konstatera att det inte tillfördes någon spelare till offensiven. Real Madrid står med 23 spelare och Mourinho har utryckt hur 20+3 eller 21+3 är vad han vill ha så därför måste det nog bort ytterligare spelare om truppen ska få något ytterligare tillskott i framtida fönster. Jag har redan argumenterat för vad och hur och varför när det gäller vad Eden Hazard skulle kunna ge Real Madrid och även om det inte missgynnar belgaren att köra ett år till i Ligue1 och testa på CL med Lille så är jag av uppfattningen att värvningen borde genomförts redan den här sommaren. Av allt att döma verkar det dock som om timingen är fel, att olika faktorer gör att Real Madrid kan gå miste om Europas mest lovande spelare. Den främsta anledningen till att vi inte får se någon offensiv värvning stavas sannolikt Kaká vars problematik aldrig upphör att förfölja Real Madrid.
Ricardo Kaka värvades för 67 miljoner euro och har med en årslön på 9 miljoner euro varit världens tredje bäst betalda spelare efter Ronaldo och Messí under två säsonger där han uträttat mer eller mindre ingenting. Det går att förblindas av Kakás ödmjuka personlighet, det går att försöka skylla på skador och det går att sätta förhoppningar till att han kommer hitta tillbaka men jag tror att det bästa varit om Real Madrid och Kaká går skilda vägar så fort som möjligt. Brassen har redan varit en belastning då han upptagit en hierarkisk plats i truppen som helt enkelt måste innebära kontinuerliga insatser i världsklass, att man är oumbärlig för laget. Inte nog med att Kaká kostat Real Madrid närmare 100 miljoner euro, han medverkade också indirekt till att klubben reade ut Wesley Sneijder för mindre än halva sitt värde. Det tåls att fundera över vad Real Madrid kunnat få ut av Kakás övergångssumma och lönekostnader om man valt att lägga dem på andra spelare men om man inte vill gräva i det förflutna kan man istället tänka på vad en fortsättning på samma spår skulle innebära för klubben. Kaká har ingen plats i detta Madrid, det är bara att konstatera. Men så länge brassen finns kvar kommer det hela tiden finnas ett sug, en illusion om att hans ska återgå till sitt 2007-jag och nog för att Kaká är en sanslös tillgång på en avbytarbänk så är det dags att ta höja blicken och ta på sig andra glasögon.
Kaká kommer inte att bli lika bra som 2007, och även om han blir det så kommer han fortfarande inte att bli lyckad i Real Madrid. Kakás fotboll kräver en skräddarsydd roll som han hade genom Milans 4-3-1-2 och en maxad Kaká kan fortfarande göra skillnad genom tempoväxlingar och rusher med boll men det hela stannar ungefär just där. På det stora hela är brassen alldeles för begränsad i det nättare passningsspelet, han har aldrig varit och kommer aldrig bli någon riktig ”tia” med överlägsen teknik och spelförståelse. Sanningen är att Kaká spelar i en B-liga i jämförelse med offensiva kreatörer som Özil, Iniesta, Silva och Nasri och hans fotboll är helt enkelt inte anpassad för att bidra med det som förväntas av honom. Real Madrid har redan tillräckligt med bolltransportörer, tillräckligt med direkta spelare och jag har väldigt svårt att se hur Real Madrid skulle formera sin startelva med Kaká utan att laget förlorar i slagkraft. Kaká kan fortsatt vara en avgörande faktor och det kan argumenteras för tillgången det innebär att ha denna spelare på bänken. Men, alla andra betydande faktorer som formar helhetsbilden talar samma språk – Real Madrid behöver inte Kaká, Kaká behöver inte Real Madrid. Så länge brassen är kvar utgör han en blockad för att tillföra truppen den extra krydda i form av offensiv spetsförmåga som laget skulle mått så bra av. Ur den synvinkeln blir Kaká tyvärr mer en belastning än en tillgång.
En ny offensiv kraft skulle dels kunna hjälpa till med att lyfta det kollektiva anfallsspelet till en högre nivå och göra Real Madrid till ett mer mångsidigt och svårläst lag. Genom att satsa på rätt spelartyp går det också att slå två flugor i en smäll och även inkludera egenskaper i 1-1 spelet där spelaren ifråga också på den punkten skulle höja en vänsterkant där Ronaldo har en hög felprocent i sina utmaningsförsök. Dominoeffekten blir att världens målfarligaste spelare har chansen att spela på en anfallsplats och plötsligt så har man en central anfallare av yppersta världsklass. Det här kan kanske ses som en mini-revolution men är på intet sätt någon överdrivet omvälvande förändring, det går att ligga kvar med 4-2-3-1 där en ny spelare kan ge alternativ till någon av ytterpositionerna, det går också att svänga utgångspositionerna en aning och spela med två centrala anfallare. Det hela är fortsatt en illusion, som dock är grundad på stor eftertanke, analys och övertygelse, men det är inte någon misstroendeförklaring mot den aktuella truppen som utan tvekan har chansen att göra en kanonsäsong. Vi lämnar därför värvningsfunderingarna för den här gången.
När vi skriver 9 september 2011 står Real Madrid närmare Barca än man gjort på många år och man måste gå långt ner på trappstegen för att hitta närmaste aspirant att ta över Barcas status som världens bästa lag. En minimering av onödiga poängtapp mot ligans sämre lag kommer även i år vara den främsta nyckeln till en lyckad ligasäsong. I Europaspelet vet vi alla hur små marginalerna är mellan succé och fiasko och sannolikt har vi en ny rysarvår framför oss där alla Madridistas fortsatt suktar efter den ultimata revanschen för år av motgångar – La Décima. Vägen till München inleds på Maksimirstadion nästa vecka men först ska vi damma av ett Madridderby mot kompisarna från Getafe. Äntligen kan det hela komma igång, nu åker vi!
¡Hala Madrid!
