Krönika; Bitterhetens Kejsare
”Värdigheten byggs upp igen, lika fort som hybrisen, därmed kan vi återta vår stolthet och dra en hand över den dimmiga spegeln - så fort vi synar något vi också kan syna vid en förlust bör vi le ett snett leende. Men självfallet bör vi följa dykarklockan upp, vi bör icke fly från nederlaget riktigt än, kanske alstra en slags lärdom, en insikt. Vad som helst som får den skadade fågelungen att hitta hem och aldrig flyga vilse igen, aldrig se den konjakssprakande himlen lysa upp ett hem som stinke
Ni vet känslan när man obarmhärtigt inväntar sin andning och tar följe på någon annan. Ett litet klickande läte och man har en Hjärter dam som man inte blir av med förrän hon plötsligt dumpar dig onådigt. Man ligger i sina egna spyor dagen efter och super bort sin värdighet, endast för att få någon slags förklaring till sveket.
Man är okammad, förstörd, slipsen har förvandlats till en snara och man letar möjliga ställen att få en andningspaus i denna fruktansvärda misär.
Svaret är dock alltid i närheten, man drar en hand i rockfickan ser ett par slarvigt nerklottrade lovord.
Man ser sin hybris falla på plats, som en tappad krona på betonggolvet, persienner vinklas, man ser sitt livsnjutareldorado förvandlas till en förortsgrå svank, man tänker på exensiella frågor, sveper vinaren, vandrar ut i mörkret med blåbärsläppar och synar sin spegelbild genom en bussruta som du själv väljer att ta sönder.
Man hamnar på jorden. Man ser människor igen. Man lär sig att bli bitterhetens kejsare ånyo.
”Men vi hade ju Mourinho” Vad hände? Vad fick vi ta del utav? Vem kunde ana något liknande?
Så fort man uttalar sig öppet om sin framgång och sin förmåga att alltid gå segrande ur, straffar det sig. Man somnar med snö i sin säng och erkänner sin totala missuppfattning. Man har skev självbild, man ser Bruno K Öijer i spegeln eftersom ingen talat om för dig hur en förlust känns och hur en hederslös insats smakar i den guldmun som nu blivit vask.
Jag ser inget annat svar. Än det jag ovan har förkunnat alla lika ledsna Madridistas. Vi är svikna, vi lade vår stolthet i ett par portugisiska händer. Vi tvingas nu vakna upp imorgon och liksom den obotliga romantikern ringa det där numret som längre inte finns, slå numret till Hjärter dam fast man vet att hon bytt stad och telefonnummer och alldeles säkert inte vill höra dig gråta via telefon.
Värdigheten byggs upp igen, lika fort som hybrisen, därmed kan vi återta vår stolthet och dra en hand över den dimmiga spegeln - så fort vi synar något vi också kan syna vid en förlust bör vi le ett snett leende. Men självfallet bör vi följa dykarklockan upp, vi bör icke fly från nederlaget riktigt än, kanske alstra en slags lärdom, en insikt. Vad som helst som får den skadade fågelungen att hitta hem och aldrig flyga vilse igen, aldrig se den konjakssprakande himlen lysa upp ett hem som stinker Katalonien.
Jag tror dock Mourinho har vad som krävs, jag tror det var en engångsföreteelse, vi bör förlåta och trots vår risk att åter bli sårade är vi så förälskade att vi inte har något annat val; Än att tro. Vi tror och vi älskar. Vad mer kan vi göra?
Även om detta är hopplöst just nu och känslan är som om vår bäste vän munknullat Hjärter dam i munnen, kan vi inget annat göra än att sätta på halsduken, vara raka i ryggen och hälsa värdigt på folk vi möter.
Vi är ambassadörer från ett snövitt landskap.
HÁLA MADRID!
