Krönika: Den Pepe få känner
Historien om Képler Laveran Lima Ferreira, mer känd som "Pepe".
Han är kontroversiell och omdiskuterad. Många ogillar honom, ja, till och med hatar honom. Han porträtteras ofta som en barbarisk person och fotbollsspelare, som en individ utan några känslor. Men bakom alla dessa tråkiga fördomar finner men en godhjärtad Pepe som väldigt få känner. Den riktiga Pepe. Här följer en lång och fängslande historia om den lilla pojken som en gång i tiden bestämde sig för att börja föda upp fiskar för att sedan sälja dom, enbart för att kunna hjälpa sin familj med att få mat på bordet. Om pojken som nu är en man, en man som efter mycket slit, svett och tårar har förtjänat privilegiet att få bära fotbollsvärldens mest mytomspunna och mäktigaste tröja, den vita. Här följer en berättelse om den Pepe som få känner.
Képler Laveran Lima Ferreira, mer känd som ”Pepe” föddes i den brasilianska hamnstaden Maceió 1983. En otroligt vacker kuststad som idag dock är en av Brasiliens farligaste städer med en hög kriminalitet och mordsiffra. Men det var i förorten Benedito Bentes som pojken Kepler Leveran skulle växa upp, en modest liten stad där de flest levde väldigt enkelt. Sällan hemma och ständigt ute med kompisarna så skulle Kepler snart likt många andra brasilianska barn lämna över sitt öde i nationalsportens och den nya religionens händer, nämligen fotbollens. Det var på en lerig gräsmatta nära hans hem som brassens fotbollskarriär fick sin riktiga start. Och det var här som Kepler, senare mer känd som ”Pepe” började utveckla den mycket värdefulla egenskapen som man idag kan säga är vital och mycket signifikativt för Real Madrid-mittbacken, nämligen modet och oräddheten. Pepe berättar följande i en ganska ny intervju med Real Madrid-TV (de flesta övriga citat är även dom hämtade härifrån).
- Jag var bara åtta-nio år gammal när jag spelade fotboll med 18-20-åringar. Så mina föräldrar var ständigt oroliga och min pappa sa alltid till mig att; den dagen du kommer hem skadad, så kommer jag ge dig smisk eftersom jag sagt till dig att inte spela med dom som är så mycket äldre än dig, utan du måste hitta några jämnåriga att spela med.
Trots pappans något hårda men beskyddande ord så fortsatte Pepe dock på den inslagna vägen och snabbt så växte han som spelare och person.
- Jag älskade att spela med dom äldre eftersom det var det enda sättet som jag kunde lära mig mycket saker på. Och du var också tvungen att vara modig när du ställdes inför motståndare som var så mycket äldre än dig, det gav dig styrka.
Pepes fotbollskarriär fick sig sedan en extra skjuts i 12–13-årsåldern när hans pappa, som även var fotbollstränare, tog honom till ett lokalt lag för att låta sonen testa sina vingar. Något som skulle visa sig vara utmärkt för brassens karriär och ett bevis på hans excellenta inställning och attityd.
- Jag var väldigt ansvarsfull och disciplinerad trots att jag var mycket ung. Allt som tränaren bad mig att göra, det gjorde jag. Jag tränade alltid lite extra efter varje träning och dom gillade min attityd och bad mig att skriva på. Vilket jag gjorde.
Kepler visade sig ha väldigt lätt för att lära, och brassen var redo att testa allt som tränaren trodde kunde göra honom till en bättre fotbollsspelare. Något som ledde till att pojken från förorten Benedito Bentes började spendera otroligt mycket tid på Maceiós underbara stränder, men inte för att njuta, bada och sola. Nej. Här skulle Kepler utveckla en annan egenskap som idag är väldigt utmärkande för brassen, nämligen det leopard liknande löpsteget, ett driv som gjort honom till en av världens snabbaste mittbackar. Med små vikter fästa runt anklarna så sprang och hoppade den 12-årige Kepler, både i sanden och i vattnet, dag ut och dag in. Och resultatet av denna något udda träningsmetod kom snabbt enligt Pepe själv.
- Jag gillade att göra övningarna som tränaren sa åt mig att göra, det var övningar som skulle förbättra min snabbhet och jag älskade att göra dom. Och när jag senare återvände till mitt område för att spela med mina vänner så var jag betydligt mer förberedd än de var. Jag kunde hoppa högre och springa snabbare än dom.
En av Maceiós många stränder. Kanske har Pepes fotsteg
lämnat avtryck här en gång i tiden.
Samtidigt som den ständigt glada och skojfriska pojken Kepler utvecklades på fotbollsplanen så gjorde han det även vid sidan om och som människa, det mycket tack vare att han hade en trygg familj att luta sig tillbaka på, en mamma, en pappa och tre systrar som älskade honom och vice versa. Tidigt lärde hans pappa honom att familjen är det viktigaste i livet samt värdet av att visa ödmjukhet konstant, oavsett situation, oavsett vem du är. De allra första pengarna som Kepler tjänade på sin fotboll som 13–14-åring gick därmed ganska naturligt till just familjen.
- Jag minns när min mamma slutade att jobba, jag hade precis dragit igång med fotbollen (på allvar), jag var 13 eller 14 år gammal. Jag hade just börjat tjäna lite pengar, och jag sa till min mamma, oroa dig inte, jag kommer bli en fotbollsspelare och från och med nu så kommer du inte behöva jobba mer. Och allt jag tjänade, då när jag spelade i Brasilien, gav jag till henne, så att jag kunde bidra med något till hushållet och även hjälpa mina systrar, oavsett om det handlade om att köpa kläder eller smycken till dom.
Men Keplers tidiga mognad, hans omtänksamhet och vilja att hjälpa familjen skulle även visas på ett något udda vis, men ändå så typisk Pepe. Kepler som nu sakta men säkert närmade sig tonåren bestämde sig helt plötsligt för att anordna en fiskdamm i hemmets lilla trädgård. Här skulle han ägna sig åt den något ovanliga hobbyn; fiskuppfödning, allt för att kunna dra in lite extra pengar till familjen. Ett initiativ som Pepe berättar, till och med förvånade mamman.
- Jag visste hur svårt mina föräldrar hade det, så jag hittade ett sätt att hjälpa min mamma på, så att jag kunde köpa bröd och bidra med något till hushållet. Min mamma frågade mig varför jag gjorde detta och jag sa; lugna ner dig, jag gör detta för att jag gillar det. Och senare så sålde jag fiskarna, de var vackra och också väldigt dyra fiskar.
Ett av få undantag, då Pepe kände att han ville använda sina fiskar till att skaffa något åt sig själv, skulle dock komma. Och det var en speciell vit tröja som bars av en engelsman i semilångt hår som lockade brassen. Kepler som från det att han varit väldigt ung sett många Real Madrid matcher med sina kompisar fick en dag en chans att byta till sig en Real Madrid-tröja med ”McManaman” på ryggen. Kostnaden? Ett antal av hans mest värdefulla fiskar. Pepe tvekade dock inte en sekund.
- Där fans en kille som hade en (McManaman-tröja), och jag hade alltid velat ha en Real Madrid-tröja, eftersom jag tyckte att den var otroligt vacker.
I tidiga tonåren så skulle Pepe också, i takt med sin fina utveckling i Brasilien, få utdelning för allt sitt slit och jobb som han hade lagt ner på sin fotboll. De långa träningarna, de extra passen, drillningen på stranden och dumdristigheten (för vissa modet) när han som liten spelade mot ungdomar och män dubbelt så gamla som honom, allt skulle komma att betalas tillbaka i form av ett erbjudande för spel i en europeisk fotbollsklubb. Det var portugisiska Marítimo som var intresserade av den unga brassen och likt Pepe inte hade tvekat att byta bort några av sina mest värdefulla fiskar för den där vackra vita tröjan, lika säker på sin sak var han när han bestämde sig för att skriva på för den portugisiska klubben från Madeira. Något som även innebar att han skulle bli tvungen att lämna familjen och bege sig till Europa på egen hand, det som 17-åring. Däremot kände Pepe stödet från familjen och skulle han misslyckas visste brassen att han alltid var välkommen hem.
- Min mamma sa till mig; gå till Portugal, men om allt inte går som det ska så kan du alltid komma hem, dörren är alltid öppen för dig. Och det var något som gav mig en otrolig styrka.
Men bara ett par dagar innan flytten till Europa och Portugal, så skulle Kepler råka ut för en hemsk olycka när han gjorde sin sista match på brasiliansk mark. Med några få minuter kvar av Keplers ”farväl-match” så kolliderade brassen med en motståndare, sammanstöttningen blev så kraftfull och slutade så olyckligt att Pepes fotled bröts. En tung skada vid helt fel skede för den då unga mittbacken och de första månaderna i Portugal skulle därmed bli tuffare än normalt. Pepes karaktär och mentala styrka skulle nu testas till max och anpassningen till livet i Portugal och till klubben Marítimo blev till en början ganska svår och tuff.
- Jag kände ingen in Marítimo, jag visste ingenting. Jag hade lämnat ett väldigt blygsamt område, för Europa. Kulturen i Portugal var väldigt olik den i Brasilien trots att språket var detsamma.
- Det fanns tillfällen då jag var ensam på Madeira (Marítimo en klubb från Madeira) och väldigt ledsen, men när jag ringde hem så var jag tvungen att säga att allting var bra, för att inte oroa mina föräldrar eller mina systrar.
Pepe i Marítimos tröja.
Pepe skulle dock återhämta sig bra från sin skada och sedan också när han väl fick visa upp sig på fotbollsplanen kvickt stiga i rangordningen i klubben. Portugisen hade visat ett starkt psyke under en svår tid, något som Kepler i efterhand säger var ett av de tuffaste ögonblicken i hans karriär, tillsammans med hans korsbandsskada som han ådrog sig i Real Madrid-tröjan 2009. Två motgångar som Pepe lärde sig mycket utav, två bakslag som brassen från Maceió kunde tackla mycket tack vare sin fina uppväxt.
- Jag lärde mig att uppskatta livet mer, ögonblicken, att uppskatta de personer som står dig nära, att inte lyssna på dom dåliga sakerna som vissa säger om dig.
Efter att ha tagit sig till A-laget i Marítimo, så skulle mittbacken snabbt, inte bara bli en viktig del av laget, utan även locka till sig intresse från två av Portugals största fotbollsklubbar, Sporting och Porto. Efter att ha varit på provspel i Sporting där han för första gången även träffade en viss Cristiano Ronaldo så visade det sig att de randiga skulle göra ett enormt misstag när de inte kunde komma överens om en övergångssumma med Marítimo. Istället kunde Pepe under sommaren 2004 skriva på för Porto, det för ”fjuttiga” en miljon euro. Ett Porto som precis hade vunnit Champions League med en viss demontränare vid namn José Mourinho (han lämnade när Pepe anlände). Och för Pepe kändes valet av Porto helt rätt.
- Jag var så lycklig, eftersom det var Porto, som precis hade vunnit Champions League. Det jag ville allra mest var att spela för Porto, eftersom jag visste att jag skulle vinna titlar här, att dom var det lag i Portugal som vann titlar.
Pepe träffade Cristiano för första gången i Sporting, cirka sex år senare så
skulle deras öde kollidera igen, då i världens största fotbollsklubb.
Likt Pepe hade tagit Marítimo med storm så dröjde det inte länge innan han blev en vital spelare även i storklubben FC Porto. Med sin snabbhet, bestämdhet och aggressivitet så började han sakta men säkert att skapa sig ett finare rykte. Brassen som nu efter dryga sju år i Portugal började känna sig mer och mer som en portugis, skulle när han väl fick sitt portugisiska medborgarskap år 2007 välja att representera Portugals landslaget, istället för Brasiliens dito. Brassen Képler Laveran Lima Ferreira hade nu valt att bli ”portugis”. Samma år som det portugisiska medborgarskapet blev ett faktum så fick Pepe även ett samtal från en viss klubb från Madrid, ett samtal som han aldrig skulle glömma.
Det var Real Madrid som ringde, och den tionde juli 2007 så skrev Pepe på för den spanska huvudstadsklubben, det för en något överraskande hög summa på 30 miljoner euro. Trots att han var relativt okänd för den stora massan. I sin första intervju med klubben så hade ”brasse-portugisen” svårt att få fram rätt ord för att beskriva känslorna som far runt inom honom, i och med ankomsten till världens största fotbollsklubb.
- Jag kan inte berätta med ord om hur det känns att vara en Real Madrid-spelare, det är omöjligt och beskriva hur glad jag är, det är en dröm som gått i uppfyllelse. Jag är otroligt nöjd och det här är en av de bästa dagarna i mitt liv.
I samma intervju var den nya Los Blancos-mittbacken noga med att påpeka vem som var den stora idolen, nämligen Iker Casillas.
- Jag har beundrat och sett upp till Iker Casillas sen jag var ung pojke, han har alltid varit en förebild för mig och en inspirationskälla.
Pepe skulle senare, efter debutsäsongen och ligasegern som följde få en speciell gåva från målvaktslegenden Casillas, nämligen Ikers målvaktshandskar. Att par handskar som brassen än idag vårdar mycket ömt i sitt lilla ”museum” som han byggt i det egna hemmet. Bredvid handskarna kan man även finna ett annat objekt som andas Madridismo, en signerad Fernando Hierro-tröja.
Pepe kramar om sin stora idol, kaptenen San Iker.
Det dröjde inte länge innan Pepe blev ordinarie i Real Madrid, och med sin snabbhet, aggressivitet och sitt hjärta blev han snabbt även en älskad spelare och person. Real Madrid-supportrarna kunde alltid räkna med att Maceió-sonen skulle ge sitt absoluta allt i varje situation ute på fotbollsplanen. Viljan att vinna hos portugisen var enormt, en omätlig vinnarvilja som Pepe förklarar på det här viset i intervju med Real Madrid-TV.
- På planen så försöker jag hjälpa mitt lag, jag gör allt jag kan för att vinna matchen. Jag gillar inte att förlora, jag ger mitt allt och jag bryr mig inte om vad jag gör. Jag behandlar varje liten situation som om den vore den sista för att kunna vinna matchen och hjälpa laget.
Men ibland blev Pepes energi, önskan och hans vilja att vinna alldeles för stor. Brasse-portugisen skulle sätta sig själv i dåligt dager efter ett par kontroversiella händelser och aktioner i den vita tröjan. ”Casquero-incidenten” 2009, när Pepe fick hjärnsläpp och sparkade på den liggande Getafe-spelare, samt handstämplingen på Messi under 2011–12-säsongen är två övertramp som fått en del fans att ifrågasätta Pepes framtid i Real Madrid. Under denna tuffa tid så visade sig stödet från flickvännen Sofia vara otroligt viktigt för "portugisen", Sofia som Pepe hade träffat flera år innan det att han blivit en del av Los Blancos-familjen.
- Jag har gjort många bra saker, precis som jag gjort några mindre bra grejer. Och Sofia har alltid stått vid min sida under dessa mindre bra saker. Hon höll aldrig med mig när jag gjort de dåliga sakerna, hon har alltid sagt att jag gjort fel och att jag måste ändra mig. Så jag är mycket tacksam mot henne, hon är en viktig anledning till varför jag är här i Madrid idag, varför jag kan lyckas i Madrid.
Pepes stora snedsteg, speciellt Casquero-incidenten kommer förfölja brasse-portugisen under resten av hans liv. En aktion som Pepe bedyrat flera gångar om att han ångrar något enormt, men det inget som förlåter det oacceptabla agerandet. En dyster handling som idag inte bara förföljer honom som person men även som fotbollsspelare. Det är väldigt ofta som Pepe får ett gult kort i en match mycket tack vare sitt mörka förflutna. De fördomsfulla gula korten haglar kraftigt över portugisen inte för att han spelar särskilt mycket fulare än vad många andra mittbackar gör, utan för att han har ”Pepe” på ryggen.
Men även om Real Madrid-mittbacken har gjort en del saker som varit oacceptabla, mot klubben och dess fans, så är han idag trots detta mer älskad än någonsin tidigare. Och för att vara så pass älskad, efter ett så stort moraliskt svek som Pepes aktion mot Getafe 2009 ändå var, så måste det betyda att portugisen innehar några väldigt speciella egenskaper som gör honom lätt att förlåta och lätt att tycka om. När Pepe gjorde mål mot Deportivo för en dryg vecka sedan skanderade Bernabéu Maceió-sonens namn. ”Pepe”, ”Pepe”,” Pepe”, ekade över hela Santiago Bernabéu. En hyllning som portugisen med sin sköna personlighet och med sin ofantliga Madridismo har förtjänat trots sina snedsprång. I Champions League-matchen mot Ajax, i uppladdningsmatchen till dagens El Clásico, så kunde man se Pepe direkt efter slutsignalen springa ner till stadions ena kortsida. Väl där tog han av sig sin tröja och gav den till en liten flicka i rullstol. En aktion som fick kortsidan att applådera Real Madrid-mittbacken. Sådana här gester är naturliga för den ödmjuka portugisen och det finns fler liknande exempel. Mycket av denna välvilja kan förklaras av den tuffa men ändå fina uppväxt som Kepler fick, något som han själv uttryckte på detta vis när han fick frågan om vad som finns kvar i den vuxna Pepe, från pojken som en gång i tiden sprang runt på en lerig fotbollsplan i östra Brasilien.
-Vad som är kvar? Ödmjukheten, jag tror att det är ödmjukheten. För mig är det, det absolut viktigaste. Mina föräldrar sa till mig när min fotbollskarriär fick sin början att ödmjukheten var det viktigaste. Det är vad som gör mig till en bättre person. Jag minns en dag när min pappa ringde mig, efter det att jag hade skrivit på för Real Madrid och han sa till mig att inget har förändrats i mitt liv, enbart mitt jobb, att jag var tvungen att fortsätta vara samma person som den som jag var innan Madrid, så att jag kunde få vara i Madrid i många år.
Pepe skänker stor glädje till en åskådare och till omgivning runtomkring, det
med en simpel, men otroligt varm aktion.
På träningarna får man ofta se en portugis som skämtar och skojar med lagkamraterna. En portugis som nästan alltid har ett leende på läpparna och som sprider en härlig energi till övriga lagkamrater. Det är inte ofta som Pepe inte finns med och firar ett mål där han verkligen kramar om målgöraren. Det är också alltid Pepe som är den som är först framme, och glatt gratulerar, när en yngling från den egna fotbollsskolan har fått debutera för A-laget. En Pepe som alltid finns där för lagkamraten och som med sitt leende sprider glädje och trygghet.
- Jag gillar inte att vara allvarlig, jag ser på livet med mycket glädje och även ödmjukhet. En sak som jag har tydligt inpräntat i mitt huvud är att bakom varje leende så finns där en person med något gott att erbjuda dig.
Det är dessa småsaker som gör Pepe älskvärd, hans godhjärtade aktioner (som är så otroligt många fler än hans negativa handlingar), hans glädje, hans passion, hans vilja. Både i det vanliga livet och på fotbollsplanen. Saker som många inte ens lägger märke till, saker som många inte känner till innan dom kommer med fördomar mot Pepe. Pepe är supportrarnas spelare, en spelare som fansen kan relatera till när det kommer till den enorma kärleken som man har för den egna klubben. Han är den som står bakom klubben och fansen när det känns som allra tyngst, den som manar till tro när allting känns omöjligt. Han står för allt vad Madridismo innebär. Idag kliver denna härliga person och fotbollsspelare in på Nou Camp, där dryga hundratusen människor kommer busvissla åt honom och uttrycka sitt hat på flera olika vis. Pepe är såklart, och bevisligen, långt ifrån perfekt. Men inte någon människa, bland dessa hundratusen på Nou Camp ikväll, kommer bua åt den riktiga Pepe, den Pepe som få egentligen känner. Den ödmjuka, sympatiska, omtänksamma, glada och passionerade Képler Laveran Lima Ferreira. En Pepe som jag som Real Madrid-supporter fullkomligt älskar.