Krönika: Drömmen om La Decima
Siempre Madridista brukar man säga. Det är stoltheten som finns innuti en Madridista, den talar ständigt, det är en sann kärlek mellan individ och något som är större en livet. En kärlek som fyller livets tomrum, en kärlek som framkallar obeskrivlig passion.
” I fyra raka Europacupfinaler skrev Real Madrid historia.
I den femte skrev de poesi. ” – Simon Bank (Aftonbladet)
Avsky eller avguda Real Madrid men definitionen på odödlighet inom klubben är något inte ens en vardaglig Cule förneka. Det handlar om att vara bäst i världen, inget annat är acceptabelt och ambitionen är något som inte någon eller något på denna gröna jord skulle kunna förstöra. Nästan 52 år har gått sedan Real Madrid skrev poesi. Det var den femte raka gången man stod där som kungarna av Europa, mästarna i en turnering som sägs vara den finaste av alla. Fem år senare skulle man vara där igen, på toppen, en vändning mot Partizan gjorde den sjätte finalvinsten i den allra finaste turnering till ett faktum.
Decennier passerade förbi, Real Madrid visade varken kungligheten eller storheten i Champions League fram tills året 1998. Juventus var motståndet i finalen, en skallig konstnär som bara fyra år senare skulle förevigt bli en legend i en klubb med den absolut rikaste historian. Mijatovic klev fram, 1-0 blev slutresultatet och för den sjunde gången var man kungar, man var bäst och man var utan tvekan störst. Det var dock inte nog, två år senare, när man tillslut hamnade på femte plats i ligan, lyckades man ändå visa klass. Man visade att man var Real Madrid, att man var bäst och förevigt legendariska inom fotbollen. Raúl Blanco Gonzalez, den unge ikonen, med sjuan på ryggen rushade han fram med bollen, obeskrivligt långt men visst satte han bollen i mål – och visst blev det en seger i Europas finaste turnering, för åttonde gången.
Två år passerade förbi, med Florentinos Galactico satsning var det bara en tidsfråga. Det var aldrig frågan om; kan Real Madrid vinna Champions League igen, utan det var en fråga om när. Det var en kväll att minnas, en kväll som framkallar extrema känslor, känslor som jag inte ens trodde en människa var kapabel till att känna. Ett mästerverk av en sann artist med femman av alla nummer på ryggen. Ett inhopp av en ung hjälte som stod emot precis allt, två bästa vänner som spang runt med Spaniens flagga för att fira och en lagkapten som girigt tog upp bucklan innan den hann tilldelas. Kvällen då man var bäst i Europa – för den nionde gången.
Drömmen om den tionde kom till liv, en milstolpe, något som skulle öka klubbens odödlighet och storhet. Dock rasade det hela, det löjligt dyra Galacticos bygget, man sparkade geniet, man värvade äckligt och onödigt och man föll. Juventus, Arsenal, Bayern, Roma, Liverpool och Lyon. Sex motståndare i åttondelsfinalen, tolv matcher och man åkte ut sex gånger i rad. Det var inte Real Madrid, vart tog storheten vägen? Vart tog kungligheten vägen? Ligan vann man två år, men storheten i Europa höll på att bli historia, skrivet men aldrig levande, inte riktigt aska men endast en hopplös dröm fylld av nostalgi skulle kunna ge Madridista någon form av lycka.
Man anställde en man vid namn José Mourinho som tränare, kontroversiell herre med ett CV som varje individ inom sporten drömmer om. Man bröt mot förbannelsen, ett El Clasico i semifinalen, Wolfgang Stark i fokus och Real Madrid kände sig rånade på en finalplats. Man kom nära, åtta år av elände var förbi och man hoppades endast för att rånas och spottas på. Folk tyckte att klubben skulle lägga skorna på hyllan, att man borde skämmas, men varje jävel som ser en match per år fattar väl inte det hela.Real Madrid är odödligt, Real Madrid är kunglighet och storhet, ingen kan fly från historia. Drömmen om La Decima skall aldrig förintas. Från Di Stefano till Zidane, förevigt legendariskt, injekterat med en vinnarkultur och ambitioner som få klubbar har. Kunglighet och storhet, därför går aldrig hoppet förlorat, inga fem-sex mål i baken kadar den historia man byggt upp och utvecklar än i dag. När ärkerivalen har sitt bästa lag genom tiderna på plan, så är Real Madrid fortfarande bäst i Spanien.
Man kanske tar den tionde i år och man kanske misslyckas rejält. Det spelar ingen roll, för att Real Madrid kommer att jaga till varje pris, Siempre Madridista brukar man säga. Det är stoltheten som finns innuti en Madridista, den talar ständigt, det är en sann kärlek mellan individ och något som är större en livet. En kärlek som fyller livets tomrum, en kärlek som framkallar obeskrivlig passion. Att skåda sitt lag i 90 minuter förvandlar individen till en fullständigt galning, plastsupportrar kommer att aldrig förstå detta, ”vanliga folket” kommer inte ens försöka att förstå. En Madridista lever fullt ut endast i 90 minuter per vecka, för att skåda och verkligen känna sig enad med historia medan det skapas.
Drömmen om La Decima är vid liv, dess hjärta slår och den kommer att andas framtills Real Madrid återigen står där som Europeiska mästare. Sedan jagar man segern en elfte gång, för att man är Real Madrid, aldrig mätta och fulla av ambition, det driver klubben, det driver fansen; då, nu, föralltid.
