Krönika: En Real Madrid-spelares mentalitet
Man ska passa sig för att kasta sten i glashus. Efter tennissiffror, proppen ur, ketchupeffekten och allt-vad-det-heter mot Deportivo La Coruña igår kväll är det inte läge att kritisera El Real allt för mycket. Men efter en, trots allt, vinstfylld men spel- och målmässigt tvivelaktig inledning på säsongen är det ändå tid att belysa ett problem som varit framstående i Real Madrid under många år.
Det syntes redan under den första Galactico-eran – och troligt även längre bak i tiden, för er som var gamla nog för att minnas. Real Madrid var då, liksom nu, en av världens största och mest framträdande klubbar. En oändlig rad av storstjärnor har dragit på sig den vita tröjan, spänt fast benskydden och knutit skorna för att sedan beträda Santiago Bernabeus fantastiska gräsmatta.
Receptet har ju ändå varit glasklart; världens bästa spelare borde producera världens bästa fotboll, både sett till effektivitet och estetik. Detta påstående vet vi dock inte har stämt i alla de spelartrupper och startelvor som kommit och gått.
Under Florentino Perez första period vid makten var problemet tydligt: mätta spelare som nått sin spelmässiga peak precis innan de anlänt i vita huset glänste till en början (och vann Champions League och La Liga), men tyckte sedan inte att det fanns så mycket att kämpa för. Samtidigt hade de hungriga talangerna som skulle spetsa laget med sin Real Madrid-anda och ungdom inte klassen som behövdes. Hur det gick sedan med det projektet vet vi, och går inte in på mer än så.
På senare år – dock med ett par trevliga undantag – har Real Madrid-andan varit signifikativt med något annat, nämligen en krampaktighet och ovilja att lägga ner det arbete som krävs för att ta en anrik förening till nya höjder.
Nyförvärven förblir många inför nästan varje säsong, varför många slår ett slag för att hjärtat för klubben saknas. Må så vara, men varför ska det behöva påverka en spelares förmåga att spela fotboll av samma klass han gjorde i den klubb han spelade i innan, moderklubb eller ej? Spelaren blir knappast långsammare bara för att han spelar i Real Madrid; det skulle vara ytterst underligt om hans tillslag på bollen försämrades på grund av att Iker Casillas står mellan stolparna på träningen; och förmågan att röra sig på planen och arbetsinsatsen ska inte behöva påverkas av färgen på matchtröjan.
Trots detta är nyss nämnda moment saker man slagits av när Real spelat fotboll på senare år. Det har krävts ett slumpartat mål för att saker och ting ska ta fart i vissa matcher, det har krävts ett mindre slumpartat baklängesmål för samma effekt i andra. Och när vi kommer till åttondelsfinaler i Champions League har inget kunnat ge effekt överhuvudtaget.
Utan att för den sakens skull döma ut det projekt José Mourinho nyligen tagit sig ann (som ser väldigt intressant ut, framförallt när målen börjat rulla in), så har det även sett ångestfullt och orörligt ut i upptakten på denna säsong. Detta trots att satsningarna på ”Los Galacticos 1.0” och ”2.0” är enorma motsatser: under den första eran återfanns den ungdomliga entusiasmen i backlinjen och rutinen i anfallet, medan det idag ser ut precis tvärtom, bara för att ge ett exempel.
Frågan jag ställer mig blir därför: är det en större triumf för dagens och gårdagens fotbollsspelare att spela för Real Madrid, än att vinna titlar med Real Madrid?
Kommer spelare till klubben med tankar att de nu har nått toppen, utan att inse att toppen faktiskt är gjord av silverfärgad metall, och inte vitfärgat hyperandandes funktionsmaterial (även om både jag och du gärna ser det senare alternativet som det allra finaste)?
Om så är fallet har Real Madrids fantastiska framgångar genom åren skjutit klubben själv i foten. Kanske har så skett genom männen på presidentposterna, kanske genom den monstruösa summa tränare som kommit och gått, och misslyckats med att ingjuta den mentalitet och riktiga Real Madrid-anda som krävs för att bära klubben till framgång.
Oavsett vad så blir fansens hängivenhet än viktigare när spelet går emot och spelarna står still. De/vi ska fortsätta att kräva hårt arbete och spelarnas yttersta i match efter match, allt för klubbens bästa.
För det är klubben Real Madrid som ska till toppen, inte spelarna själva.
