Krönika: Världens bästa tvålagsliga!
En parallell till skotska ligan eller något att ta på allvar?
Debatten har snurrat nu ett antal år, ibland på en bra nivå och ibland på en betydligt lägre. Från och till menar jag att debatten egentligen är meningslös då flera aspekter utav den inte går att mäta utan utgörs av rent subjektiva värderingar av vad man gillar respektive inte gillar. Jag pratar om evighetsdiskussionen om de europeiska ligornas inbördes status som återigen aktualiseras genom den engelska kräftgången i Europa.
Personligen slukar jag så mycket fotboll som möjligt, och från flera olika ligor. Jag är dock en av dem få svenskar som aldrig hittade mitt engelska lag, aldrig haft så mycket till övers för vare sig fotbollssynen eller mentaliteten och sammantaget har Premier League aldrig varit normen eller det jag först relaterar till när det gäller fotboll. Respekten har dock alltid funnits där och jag har med nöje följt Premier League som en neutral betraktare. Genom åren har det varit relativt enkelt att komma till insikten om hur en stor skara supportrar till engelska klubbar är så fokuserade på den engelska fotbollen att det helt enkelt inte är värt att sätta sig in i någon annan liga, möjligen ser man någon strömatch ibland. Baserat på den bakgrunden har det ofta varit meningslöst att bedriva några egentliga diskussioner då gemene man antingen inte följer annat än Premier League alternativt har man en förutbestämd, ofta lite inskränkt inställning till fotboll som spelas utanför dem brittiska öarna. Dem senaste säsongerna har det dock börjat växa fram en successiv irritation och besvikelse över hur man behandlar den spanska fotbollen, tidigare fanns ju bara Italien att sprida fördomar kring. Med La Ligas intåg i den svenska TV-tablån har det så sakteliga växt fram en andra avvikande åsikt som ska slås tillbaka.
Alla har rätt att utrycka sin åsikt och som nämnt ovan handlar inte den här diskussionen om att få folk att ge upp sin åsikt eller byta sida. Grundproblematiken handlar om den okunskap och respektlöshet som dominerar ”analyserna” av La Liga. Det innefattar bland annat sättet på vilket man bemöter den spanska fotbollen där det mer eller mindre tävlas i vilken som kan skämta, trycka ned eller allmänt visa mest ointresse för La Liga. Det ignoranta förhållningssättet gentemot den spanska fotbollen går igen över hela linjen inklusive stora delar av media. Vi ser till exempel hur slentrianmässiga beskrivningar såsom ”tvålagssliga” och andra typer av förenklade förklaringar förstärks snarare än analyseras och i jämförelse med nivån på andra diskussioner skulle jag många gånger vilja titulera större delen av alla Spanien- analyser jag läst och hört som ointressanta, okunniga men framförallt ovärdiga. Detta kan därför ses som en reaktion mot den i mina ögon totalt snedvridna diskussionen som omgett La Liga under en tid. Flera års argumentation i olika sammanhang, alltid i numerärt underläge, och lika många år av effektivt mediearbete för att förstärka en redan betongfast anglofil fotbollssyn har mynnat ut i den här texten som kanske ge upphov till lite nya infallsvinklar och frågeställningar.
Historik/statistik
Antal vunna Champions League/Europacup. Inom parentes titlar sedan namnbyte 1992
Spanien: 13 (6)
Italien: 12 (5)
England: 11 (4)
Holland:6 (1)
Tyskland: 5 (2)
Portugal: 4 (1)
Antal vunna UEFA Cup/Mässcupen. Inom parentes titlar sedan 1999 och sammanslagning med Cupvinnarcup.
Italien: 9 (2)
Spanien: 6 (4)
Tyskland: 6 (0)
England: 6 (1)
Kommentar: Visar egentligen bara en historisk maktstruktur där Spanien har flest titlar i Europas största turnering både genom alla tider men också i en mer nutida historieräkning. Vi ser också hur UEFA-League, som på många sätt kan ses som en bättre måttstock när det gäller ligornas generella nivå, också har fyra segrare från Spanien sedan 2004 vilket är fler än något annat land.
Champions League under 2000-talet
Precis som ovan så toppar Spanien också en maratontabell över 2000-talets CL med fem titlar mellan 2000-2011. Titlarna har som bekant ”bara” tagits av Real Madrid och Barcelona men ingen av dem andra nationerna har fler än två segrare under samma period. Ser vi till finallag under samma tidsepok ser vi hur Valencia var i final såväl 00 som 01 och hur Villarreal var en missad Riquelme-straff ifrån finalavancemang 2006. 2004 slog Deportivo La Coruña ut såväl Juventus på Milan och var också dem ett mål från att nå finalplats den säsongen. Tre olika finallag under 2000-talet är ett färre än England, men lika många som Italien.
Gör vi en mer fotbollsmässig översyn kan det också påtalas hur Galactico-erans Madrid, som peakade under 2002/2003 med överkörningen av Manchester United som historisk höjdpunkt, borde tagit hem den upplagan men där rena tillfälligheter gör att Madrid inte vinner hemmamötet mot Juve med fler bollar och där man i slutändan var en straffmiss ifrån att nå final. Därefter går Real Madrid in i en historiskt usel epok som gjort att Barcelona och i viss mån Milan varit dem enda icke-brittiska lagen att slå under ”Top Fours” guldålder 05-09.
Ronaldinho-erans Barca (2003-2008) fick bara en titel 2006. Det är nog många som kan signera hur Barcelona på många sätt ändå varit Europa-dominanter sedan Ronaldinho inledde sin peak under 2004 och trots brassens nedgång från 2006 och framåt så nådde man en semifinal 2008 innan den berömda ommöbleringen tog fart i Katalonien och som sedermera resulterat i två titlar 2009 och 2011. 99/100 skulle det nog till och med varit tre titlar där Inters bragd 2010 alltid kommer leva kvar som en väldigt typisk manifestation över skillnaden mellan fotbollsideologierna i Spanien och Italien. Samtidigt kan fallet 2010 gå på ett ut mot den minst sagt omdiskuterade semifinalvinsten mot Chelsea året innan.
Summa summarum så har Spanien varit den starkaste nationen i Champions League under 2000-talet och hade med lite flyt kunnat ståta med någon titel och någon finalplats ytterligare. När det handlar om den yttersta eliten och om man vill ha det som måttstock på ligornas inbördes relation så är alltså Spanien starkast sett ur denna aspekt.
Ovanstående är intressant att trycka på både rent historiskt men också med tanke på den aktuella maktbalansen i Europa där Barcelona och Real Madrid idag håller en betydligt mer särklassig ställning än vad det kunde argumenteras för att ”Top Four” gjorde under sin storhetstid. På den tiden användes ”Top Four” som huvudargumentet för Premier Leagues överlägsenhet, då var det mindre viktigt med helhetsbilder och tabellskikt. Den uppenbara avtrubbningen av Premier Leagues toppskikt i kombination med Citys storsatsning och Tottenhams ökade nivå har gjort att det nu anses finnas sex storlag i England. Må så vara, men bilden blir väldigt snedvriden om en ligas kvalitet bestäms utifrån hur många som har en realistisk chans att vinna den, med den måttstocken skulle Allsvenskan plötsligt åka snabbhiss upp till en ohotad förstaplats i sammanhanget.
För att avsluta detta lilla sidospår så tror jag man måste börja se till skillnaden mellan vad som är intressant ur ett ”spänningsperspektiv” där jämnhetskänslan som infunnit sig över Premier Leagues toppskikt (trots att det likväl bara är två lag som slåss om titeln) blir intressant att följa men för den delen inte innebär att man måste dra likhetstecken med att det är den kvalitetsmässigt bästa fotbollen. En ur svensk synvinkel ofrånkomlig aspekt är också hur supportbasen till ett lag som exempelvis Liverpool gör att de alltid betraktas som ett storlag fast att deras fotbollsmässiga insatser ibland talar ett annat språk, därför krävs det så ofantligt mycket mer av en spansk dito för att komma i närheten av en storklubbsstatus, inte minst i Sverige. För en engelsk klubb kan det räcka med en framgång i någon av cuperna för att det ska innebära någon form av erkännande i jämförelse med en spansk klubb som förmodligen måste göra som millennieskiftets Valencia för att det överhuvudtaget ska dra åt sig uppmärksamhet.
La Liga under 2000-talet
Den spanska ligan har sedan 2000 vunnits av fyra olika lag (Valencia, Real Madrid, Deportivo, Barcelona) vilket är fler än Premier League som har tre segrare. Den spanska fotbollen har sedan 1999/2000 representerats av följande klubbar i Champions League;
Real Madrid, Barcelona, Valencia, Altetico Madrid, Villarreal, Sevilla, Deportivo la Coruña, Mallorca, Real Betis, Celta Vigo, Real Sociedad.
Den här uppräkningen säger kanske inte särskilt mycket men i en jämförelse med Premier League så har Spanien både fler ligavinnare och fler representerade lag i Champions League. Ett argument har ofta varit att Spanien bara har två lag men det är ju en väldigt förenklad bild av hur det faktiskt varit och hur det är.
Dels kan vi se hur det varit flera vinnare under 2000-talet, men även om konkurrensen huvudsakligen varit mellan Real Madrid och Barcelona de senaste säsongerna så finns det flera delar att lyfta fram för att göra den diskussionen fullständig. Ser vi till hur det sett ut de senaste två säsongerna så har vi haft en väldigt speciell situation där det blivit stora avstånd mellan plats två och tre. Detta är dock inte på något sätt en representativ bild för La Liga under 2000-talet. För knappt ett år sedan bemödade jag mig med att göra poänganalyser över dem tre stora ligorna i Europa där jag studerade dem senaste åtta säsongerna. Min jämförelse gick ut på att försöka mäta jämnheten i ligorna över tid och verktyget blev att räkna på differenser mellan lag 1-2, 1-4, 1-6, 1-10 och 1-20. Nedan presenteras siffrorna för La Liga och Premier League.
La Liga
| Säsong | 01/02 | 02/03 | 03/04 | 04/05 | 05/06 | 06/07 | 07/08 | 08/09 | 09/10 |
| 1-2 | 7 | 2 | 5 | 12 | 0 | 8 | 9 | 9 | 3 |
| 1-4 | 9 | 6 | 6 | 19 | 13 | 5 | 18 | 17 | 28 |
| 1-6 | 16 | 18 | 22 | 24 | 15 | 16 | 25 | 25 | 41 |
| 1-10 | 22 | 28 | 26 | 33 | 30 | 26 | 34 | 40 | 52 |
| 1-20 | 28 | 56 | 49 | 56 | 58 | 48 | 59 | 54 | 65 |
Premier League
| Säsong | 01/02 | 02/03 | 03/04 | 04/05 | 05/06 | 06/07 | 07/08 | 08/09 | 09/10 |
| 1-2 | 7 | 5 | 11 | 8 | 8 | 6 | 2 | 4 | 1 |
| 1-4 | 16 | 14 | 15 | 18 | 24 | 21 | 21 | 18 | 16 |
| 1-6 | 23 | 23 | 34 | 37 | 28 | 31 | 27 | 28 | 22 |
| 1-10 | 41 | 33 | 40 | 47 | 40 | 37 | 38 | 40 | 26 |
| 1-20 | 59 | 64 | 57 | 63 | 76 | 61 | 76 | 58 | 67 |
Den senaste säsongen finns inte med i förteckningen men påminner i stora drag om 09/10. Alla får göra sin alldeles egna analys av det här men i stora drag kan vi se hur Premier League till 90 % har större poängdifferenser mellan tabellskikten än vad La Liga har. Det är egentligen bara dem två senaste säsongerna som La Liga haft större differenser men har annars varit en jämnare liga än Premier League. Ser vi till den nuvarande säsongen som kommit drygt halvvägs så ser vi hur avståndet mellan tabellskikten i Premier League och La Liga inte skiljer sig nämnvärt åt. Vi ser också hur det nya kvantitetsmässiga argumentet, d.v.s. förekomsten av bra lag i England rimmar ganska dåligt med framgångar i Champions League där två engelska lag slogs ut i gruppspelet, där Arsenal blev överkört på San Siro och där Chelsea i skrivande stund ska vända 1-3 i returen. I Europa League såg vi igår hur Athletic Club långa stunder dominerade på Old Trafford och där 2-3 var i rejäl underkant.
La Liga idag
Det vore såklart lite enfärgat att slå ifrån sig all problematik kring den dominans som Barcelona och Real Madrid uppvisat de senaste tre säsongerna. Det har varit en period där framförallt Valencia inte levt upp till den nivån de historiskt brukar kunna hålla även om de nu ser ut att börja jobba sig tillbaka till positionen som Spaniens tredje storlag. Ett syndrom i Spanien är oftast att det tredje bästa laget sällan ges möjlighet att bygga vidare till nästa säsong och inte sällan brukar minst ett av lagen som representerar Spanien i CL mönstra kvalitativt sämre lag i CL än de lag som tagit dem till CL-plats säsongen innan. Det senaste exemplet är Villarreal som såg ut att ha etablerat sig som Topp-6 men som nu gör en katastrofsäsong .
Rent spekulativt går det att fundera vilka eller vilka lag som långsiktigt ska nå en nivå där de kontinuerligt ligger Topp-4. Om vi räknar Valencia dit utan ytterligare motivering så borde nämnda Villarreal aldrig nå den typen av status då klubben helt enkelt saknar de demografiska och ekonomiska förutsättningar som krävs för att konkurrera i den absoluta toppen med kontinuitet. Ur det perspektivet har Sevilla bättre utgångsläge men misslyckades att lyfta sig det där sista steget och utan finansiellt tillskott ser jag inte hur Sevilla kommer vara mer än en periodvis utmanare till fjärdeplatsen. Det ”nya Sevilla” är istället Ahletic Club som just denna säsong är det spanska lag som har den högsta högstanivån bakom Madrid/Barca och skulle med lätthet kunnat ta sig till en kvartsfinal i Champions League om man funnits med där i år.
Ser vi till material och ekonomisk satsning så är det såklart det så kroniskt underpresterande Atletico som måste nämnas, resurser finns oftast, snart har man också en ny arena för 70 000 men så länge man fortsätter med sina obligatoriska två formsvackor per säsong lär bergochdalbanan bestå. Återstår att se vilka nivåer som kan uppnås under Simeones styre. Utöver Atletico så är det naturligtvis Málágá som på sikt kan börja utmana om att tillhöra ett mer enhetligt toppskikt.
Men åter till poängdifferenserna så är argumentationen från Spanien-kritiker ofta att det ”bara finns två lag i Spanien” och utifrån de senaste två säsongerna så har ju ligatabellerna visat på ganska markanta avstånd. Det finns dock ett par saker att ta i beaktande för att komplettera den bilden. Generellt har spanska lag klart övertag mot engelska, både i Champions League och i UEFA-League, för att göra den översiktliga jämförelsen. Mer specifikt har vi vid flera tillfällen fått se Atletico, Valencia, Villarreal, Sevilla och nu senast Athletic Club spela bättre och flera gånger vinna mot topp-4 motstånd ifrån dem andra stora ligorna. En jämförelse från i höstas var hur Valencia borde vunnit sin CL-grupp, men skänkte bort poäng mot Genk och underpresterade därtill grovt i den avgörande matchen mot Chelsea efter att ha dominerat klart i det första mötet. I mina ögon är de här båda lagen (Valencia och Chelsea) ungefär lika bra men en stor skillnad är, som redan berörts ovan, helt enkelt att vi i Sverige har en större igenkänningsfaktor på Chelsea kontra Valencia, på Liverpool kontra Atletico eller Tottenham kontra Athletic.
Mer ingående ser vi också hur det fortfarande bemöts med förvåning när en spansk klubb når framgångar, lagen beskrivs som små uppstickare som skräller mot de bättre lagen. Förklaringsmodellerna utgår inte sällan ifrån att det exempelvis är de engelska lagen som blivit sämre, eller att dem underpresterar när man ser Athletic Club spela ut Manchester United på Old Trafford. Hade man inte gömt sig bakom snacket om tvålagsligor och därigenom sluppit att sätta sig in i den spanska fotbollen hade man säkerligen inte varit lika överraskad av att Athletic Club spelar ut Manchester United och man hade också kunnat göra det med analysen att Athletic Club faktiskt är precis så bra som man var på Old Trafford.
För att slippa bry sig om den spanska fotbollen använder vi gärna den senaste tidens dominans från Madrid och Barcelona för att ytterligare marginalisera lagen där bakom i periferin trots att dessa lag många gånger visar sig lika bra som sina motsvarigheter i England och den bilden gäller egentligen också för de andra regionerna i tabellerna där ett elfteplacerat Espanyol utan tvekan skulle mäta sig med Sunderland eller för att göra samma jämförelse i bottenregionerna så kan Zaragoza ställas mot Wigan och många fotbollsinitierade skulle nog inte ge de engelska lagen några uttalade fördelar på förhand.
Många gånger gör frånvaron av matcher mellan lag från olika länder att vi aldrig eller väldigt sällan får lagen mötas. Därför har det på senare tid varit så lätt att underminera hela den spanska ligan p.g.a. av att lag 3-6 inte riktigt kunnat ta upp kampen på allvar i ligan, mycket på grund av ekonomiska förutsättningar. Men den allra största delen i det som en förbluffande andel blundar för är ju att skillnaderna inte beror på att lagen bakom Barca/Madrid är så förbannat dåliga utan på det enkla faktum att Barcelona och Real Madrid håller en riktigt, riktigt hög nivå med byggen som hela tiden jobbar mot perfektionsläget. Självfallet har en snedvriden ekonomisk fördelning spelat sin roll i situationen som nu finns men när vi ser hur de spanska jättarna (i huvudsak Barca) de senaste säsongerna spelmässigt och oftast också resultatmässigt lekt med lag som Manchester United, Arsenal, Tottenham, Milan, Lyon och Bayern så kan man tycka att det borde vara dags att lyfta blicken en aning. Faktum är att Barcelona varit mer överlägset i matcherna mot United, Arsenal och Bayern för att ta tre exempel än vad man är i möten med Valencia, Sevilla eller Athletic. Förra säsongen såg vi Real Madrid vara ett par klasser bättre än Milan och Tottenham och för några månader sen hade man samma målfest mot Lyon som de man bjuder på i ligan.
Landslag
Internationellt ser vi hur Spanien är regerande Europamästare, regerande Världsmästare och regerande europamästare på såväl U-21, U-19 som U-17 nivå. Det spanska landslaget har förvisso gjort en del misslyckade träningsmatcher men gick likväl igenom sin kvalgrupp med idel segrar. Möjligheterna för Del Bosque är med undantag för någon enstaka position närmast oändliga och det skulle nog kunna lanseras tre mittfältsuppställningar som på papperet är bättre än övriga nationers bästa manskap. För att göra den direkta jämförelsen så är Englands bästa prestation en kvartsfinalplats i EM eller VM, det steget som Spanien under många år hånades för att åka ut i.
Individuell nivå
För att hålla sig kvar på den individuella nivån så ser vi hur merparten av de spelare som idag rankas som världens bästa återfinns i den spanska fotbollen, eller har man nyligen lämnat den. Skulle man satt sig ner och försökt sätta ihop två elvor med dem bästa spelarna på varje plats så skulle mer än hälften kommit ifrån Real Madrid eller Barcelona i dagens läge. Blickar vi ut mot andra lag så kan jag se hur Thiago Silva i princip är den enda riktigt självskrivna spelaren från Serie A, från Bundesliga plockar vi någon spelare från Bayern. Vidare över till de brittiska öarna så kör vi van Persie från Arsenal och Modric skulle kunna vara Tottenhams bidrag. I United är väl är en toppad Rooney med i diskussionen. Från rivalen i ljusblått plockas ligans bästa spelare i David Silva, en Agüero i högform kan också föras på tal, Kompany och Yaya Touré är alternativ. I raka jämförelser är det dock tydligt hur det finns ganska få, eller väldigt få spelare från andra lag som skulle ta en startplats i Real Madrid eller Barcelona. Omvänt skulle de 14-15 bästa spelarna i Madrid och Barca, med något enstaka undantag rå rakt in i alla andra elvor. Om vi sedan kort blickar bortom de två stora så ser vi hur det finns en uppsjö av otroligt bra fotbollsspelare i den spanska ligan som i många fall bara är en klubbflytt ifrån att klassificeras som världsspelare.
Konstgjorda maktförhållanden och brittiskt tolkningsföreträde
Det är alltså världslag Madrid och Barca ställer på benen varje vecka och det går egentligen inte att begära att något annat lag ska kunna konkurrera med dagens ekonomiska situation i Spanien. I förhållande till Barca och Madrid finns det minimalt utrymme för spelarköp och lönekostnader. Utav egentliga samma skäl spelar också lagen bakom Barca och Madrid i en betydligt lägre division gentemot motsvarande lag i England, alla dem sex bästa klubbarna i England har större finansiella muskler. Överhuvudtaget ska vi komma ihåg hur såväl Chelsea som Manchester City i stor utsträckning är uppbyggda av externt kapital och hade med all sannolikhet inte haft samma status utan sina ägares miljardtillskott. Räknar vi bort dem två projekten har vi kvar Manchester United och Arsenal som de enda riktiga storlagen och som också är de enda vinnarna i Premier League sedan 1995 om vi för en stund exkluderar Chelsea. Liverpool är i grunden den största utmanaren och kan ju trots år av misslyckanden i PL faktiskt stoltsera med en CL-triumf. Tottenham som ”storlag” är ju en väldigt färsk företeelse och som känns väldigt avhängig på några enstaka spelare.
Vad jag vill ha sagt, nja att en Premier League utan externa finansiärer troligen haft en ganska likartad maktstruktur som den spanska. United och Arsenal hade spelat Madrid och Barca, Liverpool varit Valencia medan Tottenham och ett Chelsea pro-Abramovich kunnat liknats vid Atletico och Sevilla. Exemplen med City och Chelsea är i princip toppen av ett isberg, toppen av den kommersialism som grundlagt Premier League som en toppliga i fotboll och som i huvudsak handlar om en produkt som skapats genom tillförsel av utländsk kvalité på såväl spelar- som tränarsidan. Inte sällan hör man som Real Madrid-supporter hur man företräder ett platslag, ett köpelag etc. Det tragikomiska i dem beskyllningarna är ju inte bara det att Real Madrid spelar samma spel som alla engelska storklubbar (som också spenderar pengar…) utan också det faktum att det är globaliseringen och kommersialiseringen av fotbollen som är grundbulten i hela Premier League.
Alla dem här jämförelserna påverkas såklart en del av de glasögon jag bär och ovanstående påståenden är i viss utsträckning rent spekulativa, men långtifrån verklighetsfrånvända. Detta är en annan syn på en sport där Premier League-entusiaster skaffat sig något av ett tolkningsföreträde. Det handlar inte enbart om denna allmänna fotbollsdebatt som präglas av personer som är rejält insnöade och som har ett par slentrianmässiga uttalanden att plocka fram när diskussionen uppstår, det handlar också om en till synes så banal grej som TV-spel där spelare genomgående värderas högre i PL än i andra ligor. Värderingar som också går igen när man diskuterar fotbollsspelares inbördes status där det generellt tar mycket längre tid för spelare i den spanska fotbollen att nå ett erkännande i jämförelse med motsvarigheter i PL. För att komma med specifika och väldigt talande exempel så ser vi hur exempelvis spelare David Silva går från en ”teknisk liten spanjor” till att betraktas som en av världens bästa spelare (klart bäst i Premier League) på en dryg säsong. Liknande tendenser ser vi hos Juan Mata och Sergio Agüero och vi ser också hur deras teknik, intelligens, spelskicklighet och tempo framstår som lyxegenskaper i Premier League och som gör dem vitala för sina lag.
Vad är bra fotboll?
Egenskaperna som ovan beskrev La Liga-exporterna är grundfundamenten i den spanska fotbollen och som är den generella måttstocken för en bra spelare i La Liga. Det är också grunden till att den spanska fotbollen är den mest kvalitetsfyllda, tempostarka och underhållande fotbollen i världen. Skulle man vända sig mot den beskrivningen så går det alltid att plocka fram den resultatmässiga överlägsenheten. Den bilden har folk som älskat spansk fotboll haft under längre tid men har effektivt fått vår åsikt marginaliserad av anglofiler eller Serie A-entusiaster som pekat på enstaka resultat, pratat om naivt försvarsspel, skrattat åt tidigare landslagsdebacle, ägnat mycket åt sin energi åt att med avundsjuka som grogrund hata Real Madrid och numera även Barcelona eller den senaste flugan med tvålagsargumentationen. Den typen av attacker och enkla bortförklaringar gör att diskussionerna om spansk fotboll sällan tillåts nå något imponerande djup, den stannar där på ytan.
Frånvaron av allmän kunskap och skriverier om annat än målrekord och domarskandaler förstärker bilden av La Liga som någon form av pajasverksamhet som enbart företräds av oupplysta medgångssupportrar. I Sverige är det accepterat att vara genuin supporter till ett engelskt fotbollslag och det går att lyfta fram vissa kännetecken och attribut som på olika sätt förenar dessa supportrar. På samma sätt kan man prata om en fotbollsmässig grundsyn och kultur bland supporters för italienska lag som trots en påtaglig motvind lyckats etablera sin fotbollsideologi. På senare tid har det också växt fram en liten rörelse runt Bundesliga där vissa element binder samman människorna som gillar just den fotbollen. Det är på det här området det borde finnas utrymme för att ge acceptans också åt La Liga då det även här finns mer djupgående supporterskap än de Messi/Ronaldo-fans som gjorts till en prototyp för en företrädare av La Liga. För saken är ju den att det även i La Liga finns seriösa supporterskap som bygger på kärleken till ett specifikt lag men i många fall också sympatin och tillfredställelse av en viss form av fotboll. För mig handlar epitetet ”världens bästa liga” i liten utsträckning om kortsiktiga resultattendenser utan är mer en del av en grundläggande fotbollssyn som bygger på personlig smak. Kontentan av det är att något konsensus aldrig kommer uppnås men som i mitt tycke inte borde stå i vägen för en saklig debatt. Tyvärr är det dock en insikt som inte är särskilt väletablerad i Tipsextra-Sverige och genom att man uteslutande gömmer sig bakom olika typer av slentrianmässiga fördomar för att ignorera och förminska icke-brittisk fotboll så kommer diskussionen troligen aldrig ha förutsättning att bli särskilt produktiv.
Den tredje rösten som inte hörs
Det har egentligen aldrig funnits en samlad spansk kraft i den här debatten. I jämförelse med England och Italien där supportrar i stor utsträckning sympatiserar med ligan och andra klubbar i ligan när de möter utländskt motstånd så har det fenomenet inte riktigt fått fäste bland supportrar till spanska lag, mycket kopplat till förhållandet mellan Real Madrid och Barcelona. Även om det finns ganska många med en sådan syn så är det tabubelagt att stödja varandra och det är i stället så att polariseringen mellan Culés och Madridistas istället ökat markant de senaste åren. Den infekterade relationen mellan Real Madrid och Barcelona är därigenom den översiktligt största boven i dramat men där förakt mellan regioner och klubbar i Spanien förekommer över hela linjen. Delvis beroende på bristen av sammanhållning bland spanska fotbollssupportrar har vi sett hur det blivit allmänt okej att förhålla sig till Spanien lite hur man vill, att det gärna sätts lite etiketter på oss supportrar till Madrid och Barca, att vi inte är på riktigt, att vi lockas av stjärnorna och glansen mer än lagen vi faktiskt älskar. Nog för att det finns den typen av supportrar, och nog för att dem kanske finns i större omfattning när det handlar om just Real Madrid eller Barcelona, men därifrån till att generalisera alla oss andra är jävligt respektlöst.
Nu lär klimatet även fortsättningsvis te sig på ett sätt som blockerar den tredje rösten. Märkligt vore ju också om Cules och maränger mitt uppe i kampen om världsherraväldet skulle ägna tid åt att försöka försonas, något som heller aldrig kommer att hända. Även om Barca och Madrid har distinkta skillnader mellan varandras spel så är det ändå intressant hur Cules och Madridistas har en snarlik fotbollssyn som handlar om att vara tekniskt överlägsen, och att man kan stå upp för La Liga så länge det inte handlar om att utrycka sympati för antagonisten. Sedan handlar det också om supportrar till alla andra lag i Spanien där merparten har en väldigt liknande fotbollssyn och där flertalet tar ställning också för den spanska fotbollen. Fotbollsideologiskt finns det definitivt gemensamma drag för dem som älskar spansk fotboll. Frågorna inför framtiden är dels hur länge det dröjer innan den här rösten börjar höras på allvar men framförallt handlar det om hur länge det ska vara okej att pissa på världens bästa liga med grundlösa argument?
Viva La Liga!
Länge leve Fotbollen!
