Krönika - Se ha sido un buena tiempo
Vi längtar alla.
Det Manuel Pellegrini byggde upp har nyanserats i form av skepnaden José Mourinho. Det är sant att chilenaren efterlämnade ett starkt bygge men detsamma kan sägas att Bernd Schuster efterlämnade för Pellegrini. Den tränare som dock byggde det starkaste Madrid på evigheter är inga av dessa utan det är naturligt Fabio Capello, då han tog över vid en tid av enorm kaos och vid en tid då El Madrid inte var kapabla nog att vinna en titel. Men livet på våran tränarbänk är kort, det har historien visat oss. Och för första gången på samma evigheter så har man nu en tränare som ska ha fler liv än en katt.
Det finns vissa liknelser kring många tränare, som exempelvis emfasisen att bygga ett anfallsspel mellan Ronaldo och Higuaín de senaste två åren. Andra liknelser finns i form utav att många har använt sig av två defensiva mittfältare, en “omöjlighet” för bara ett par år sen. Detta har spätts vidare på utav Mourinho, än dock har Real Madrid som klubb, både sett till medias roll och prestationerna på plan, förändrats. Jag tror att det var en kommentar bland en spansk krönikor för ett par år sen som satte avtryck på mig;
”Spelarna tycker om när det går bra och även när det inte går bra, men vinner man ingen titel i slutet av året så tycker spelarna att det är skitsamma”. Detta kan tolkas så som man vill förstås men en generell tanke är att spelarna “egentligen” inte tycker hela säsongen var sk*t, utan det är ambitionen bland spelarna som talar. Detta ska också sägas stämde mer in på tiderna då vi var ett riktigt Galacticos, även om vi har en lightversion av densamme nu för tiden.
Mourinho innebär trygghet. Även om det för oss Madridistas inte finns att vi ska misslyckas så kommer en förlust förr eller senare som Mourinho påpekat;
”Vi kommer att förlora förr eller senare, förhoppningsvis vid ett senare skede av säsongen”.
Det finns inte heller någon garanti för att vinna titlar även om det är det som det handlar om i slutändan. Jag säger inte att vi inte vinner någon titel, det gör vi i mina tankar men om vi skulle misslyckas även med det så sitter för en gångs skull, en tränare på Madrids bänk säkert ändå. Det kan verka obetydligt men liknande sak har inte existerat tidigare år. Capello fick sparken trots ligatiteln, Schuster fick sparken den andra säsongen trots en ligatitel och Pellegrini fick sparken trots klubbrekordet vilket inte ska förringas. Jag vill väldigt gärna tro att Pérez, Valdano, Pardeza etc ger förtroende för portugisen. Men. Trygghet är inget man får, det är något man förtjänar. Hur som helst så kommer denna klubb aldrig bli nöjd för blir man nöjd kan man lika gärna lägga ner verksamheten. En Real Madrid-tränares liv kan liknas vid en katts liv, man har 7 liv eller 7 förluster som är smärtgränsen för vad ledningen tolererar sammanlagt i alla turneringar.
När den förre Madrid-tränaren Pellegrinis framtid såg osäker ut så stödde många av spelarna sin tränare som Albiol;
“Dem skyldiga är vi allihopa. Vi kunde ha vunnit en titel, vi känner medlidande för Pellegrini. Det enda vi gör inom klubben är att gå fram och tillbaka varje år”.
Spelarna var således oavsett vad man tror, många av dem emot att en ny tränare skulle anställas, igen. Självklart visste förstås ingen vem det nu kunde tänkas vara som skulle ta över, men det ansågs viktigt bland truppen att lägga emfasis på att inte byta tränare varje år. Men då ska man ha i åtanke att klubben lade ut enorma summor, närmare bestämt 2,5 miljarder Euro på nya spelare. Ett syndrom som går igen även idag; Ny tränare, 5 eller flera nya spelare och ett ihopkok. Madrid har en unik historia som klubb, god som dålig sådan. Att spelarna ville att man skulle fortsätta med samma tränare stod helt klart och har alltid gjort, ända sen vi såg de första Galactico-sen på plan under Vicente Del Bosque. Det finns en version och det finns en annan version; Spelarnas. Detta är också en av anledningarna till att många av spelarna som spelat/spelar i Real Madrid inte blir trogna klubben karriären ut. Det finns grogrunder för missnöje och en enorm press över att ens bära den vita tröjan. Du kan vara i Buenos Aires, Cape Town, Tokyo, Los Angeles eller Sydney om du så vill, klubben följs över hela världen.
El presidente del club Blanco har gjort många misstag genom vägen. Men han har alltid följt sitt hjärta. Det finns inte heller någon som kan bestrida vad spelarna vill; Att vinna titlar. Det är svårare att göra så också, idén är där men genomgången når inte destination och då tänker jag på Europa. Det är uppenbart för vem som helst att anställningen av Mourinho (till skillnad från tidigare tränare) har ett enda syfte och det är att vinna Champions Leauge. Kalibern på klubben och åttondelarna som resultat är ett stort problem.
Detta har också ledningen insett hela tiden lång och det är också en av de största anledningarna, till att klubben ändå sparkar tränare år efter år. Det räcker inte längre med en ligatitel. Mourinho har i egenskap som världens bäste tränare för tillfället köpt sig tid, han ska vinna decima “det andra året” som han uttryckte det. Därför är det bara en bonus om vi går hela vägen redan i år även om det är det man som supporter mest av allt längtat till. Det finns dem som vill hävda att det är “småsaker” som behöver skärpas till och att det är spelare som missar ett klart målläge, som är den huvudsakliga huvudbryt. Tvärtom skulle jag vilja säga. För en Madrid spelare är en La Prímera Divísion-match en sak, en Campeóns-match är den stora, sett till vilja och historia. Under denna tid har det gått bra men prövningarna ligger än dock framför oss, den stora kamperade scenen och all dess eviga vittrande om guld ligger vid stigen. Men eftersom någon skapat ett hål så faller vi på våra egna fötter. Hålet kommer från oss själva och det är en sak att jugadores måste växa med uppgiften, en annan att lägga all världens press på dem. Därför och av den orsaken så ser jag det som en bonus och inget annat.
Capello, Schuster, Pellegrini har alla fallerat vid sista instans. När tusen blickar fångas på Bernabéus gräsmatta så är det tomma blickar vid ändens slut. En mental spärr. En vetskap om ens egen historia. En vetskap om att decima är det enda som räknas. Jag, likt er hoppas på att Mourinho trots sina likheter med andra tränare finner en olikhet ute i Europas gyllene turnering.