Kviborg: För alltid Madridista
"Den dagen jag slutar att vara en Madridista är den dagen jag ligger begravd och förseglad under jord. Så enkelt är det."
Ni vet den där känslan, jag fick den tidigt redan denna vecka. Nej, inte känslan av att ha käkat en dålig taco eller druckit kranvattnet under solresan till Egypten.
Den andra känslan, den av total nervositet och den som försätter ditt sinne i blockad mot all information som inte har med klassikern att göra. En del undrar om jag gått och blivit neutral på gamla dagar? Jag jobbar ju som bekant mycket med spansk fotboll – neutral? Har påven inte en rolig hatt?
Det här med att vara neutral är annars väldigt intressant. Jag vill påstå att 98 procent av den svenska journalistkåren håller på lag, så är det bara. Däremot är det ofta tabubelagt att skylta med det vilket jag personligen kan finna aningen beklämmande ibland.
Men så är det, en del gillar bara sporten ”fotboll” och andra garderar upp sig med att ha obskyra division 4-klubbar runt om i världen som favoritlag.
Jag blir aldrig en neutral fotbollsåskådare – däremot får man försöka att vara professionell i sin yrkesroll, något jag själv arbetat och arbetar hårt med.
Den dagen jag slutar att vara en Madridista är den dagen jag ligger begravd och förseglad under jord. Så enkelt är det.
Med det sagt fullt fokus på lördagens klassiker. Jag är som vanligt snudd på ohälsosamt nervös. Inför varje klassiker samma dilemma och ångest. Till att börja med har jag inlett en krogbojkott när det vankas Real Madrid-Barcelona. Den inleddes förvisso efter cupfinalen som Real Madrid vann – men dels min omgivning men även mitt eget agerande den kvällen kan ifrågasättas.
Jag kan inte se Real Madrid-Barcelona i en omgivning som andas plast, Henke Larsson, Zlatan, Ronaldinho och det där stora gänget bredvid mig som hållit på Barcelona sedan ”barnsben”. Det går bara inte, jag behöver sympati helt enkelt – sympati för mitt lidande.
Krogen kommer jag att besöka oavsett efter slutsignalen, vid seger som världens kanske mest euforiska människa. Vid förlust fullt fokus på spriten som enligt egen erfarenhet kan få än att glömma närliggande händelser – perfekt!
Det är väldigt många saker med FC Barcelona som jag kan finna direkt vedervärdiga. Naturligtvis finns det bra saker med Barcelona, så är det ju, stranden är rätt fin på vissa håll och kanter för att dra ett exempel.
I min lilla naiva vita bubbla är FC Barcelona en klubb med mindervärdeskomplex sett mot vår klubb. Det är en klubb som ena året stolt trycker ”Unicef” på bröstet för att året efter hitta någon lurig fond från Qatar som sponsor. Egentligen inga problem med det, Real Madrid och många andra klubbar är av samma skrot och korn. Problemet är att Barca inte inser det, hela ”mes que un club-parollen” har försatt katalanerna i högmodets fort. Dom tror helt enkelt att dom är lite finare, lite bättre och framförallt allt lite mer ärligare och rumsrena än andra klubbar.
Så är det naturligtvis inte, Barcelona är lika ”omoraliska” och kommersiella som alla andra storklubbar i Europa. Det finns som bekant grader även i helvetet.
Däremot har jag en stor respekt för mina nära vänner som verkligen älskar sitt Barca – jag köper deras passion och jag respekterar deras lidelse. Som supporter.
Lördagens match handlar som alla vet om inte bara 90 minuter plus tillägg. Den handlar om en sekellång historik, två ”olika” folk och den slutgiltiga fördelen du och jag kommer att få på våra fikarum och arbetsplatser när Real Madrid vunnit.
För Los Blancos del innebär en seger inte bara att ligatiteln är inom räckhåll. En eventuell gloria innebär också att det psykologiska spöket är som bortblåst och att Real Madrid mycket väl kan bli den klubb som likt Barca dominerat ute i Europa under dom senare åren.
Chansen finns nu, läget att trycka ner lillebrorsan i skorna har aldrig varit bättre. Chansen att bara sarkastiskt kunna garva åt det olympiska paret i simhopp, Busquets och Alves, är likt chansen att stå som slutgiltig segrare minst lika viktig.
Men det handlar även om att vinna snyggt, det är minst lika viktigt om inte viktigare än att förlora snyggt - dåliga vinnare är hemskare än dåliga förlorare. Det innebär att man inte ska peta någon i ögat exempelvis, det innebär att man inte ska tackla sönder någon stackare i blåröd tröja (Busquets undantaget).
Man vinner och förlorar alltid med huvudet högt, i varje fall som supporter till eller spelare för Real Madrid.
HALA MADRID!
