Krönika: Mitt speciella adjö till Fernando Gago
Jag; en person som uppskattat Fernando Gago sen dag ett tar farväl av en karaktär och spelare som betytt väldigt mycket för mig.
Min förkärlek
Det finns få spelare som man kan uppskatta, älska och ständigt hysa samma positiva känslor för, oavsett hur bra eller dåligt denna spelare i fråga presterar på fotbollsplanen. Det är ett lustigt påstående men ack så sant. I mitt fall åtminstone. ”Alla är vi olika” är ett väl använt citat. Jag; skapt till denna värld med min unika själ och med mitt speciella hjärta skulle tidigt in i mitt medvetna fotbollsliv upptäcka en böjelse för en viss typ av fotbollsspelare. Denna spelartyp skulle från ”uppenbarelsens” dag och förmodligen till livets sista andetag alltid komma att ha lättast för att erövra mitt fotbollshjärta. Det var framförallt blandningen mellan den spelmässiga elegansen och den tuffa och brutala attityden som blev överväldigande för mitt inre, jag kunde inget annat än börja älska när denna motsägelsefulla kombination blev ett faktum.
Min förkärlek för…väcks
Det pirrar till i magen, gåshuden infinner sig och ett härligt positivt rus omfamnar och passerar genom kroppen, lika plötsligt som det kom lika snabbt försvinner det tyvärr igen. Känslan av tillfredställelse som ruset tillfälligt gav gör att man för ett litet tag och på fullaste allvar, men såklart otroligt dumdristigt och naivt, tror att man förstår vad det är som gör att människor dras till droger. Men jag hade under detta korta men otroligt behagliga ögonblick fått min mycket välbehövliga drog; jag hade beskådat Fernando Redondos gestalt på en fotbollsplan. Jag satt spänt i min något utslitna men ändå perfekta och sköna fåtölj med en otrolig förväntan och längtan, blicken var fixerad på argentinaren Fernando Redondo. Äntligen fick jag, ännu en vecka, se honom springa runt bastant och mäktigt på Santiago Bernabeus gröna gräs med sitt semi-långa hår heroiskt fladdrande i vinden. Redondo skulle på allvar väcka mina känslor, som hela tiden funnits i mitt inre och bara väntat på att få brista ut, för defensiva och bollskickliga mittfältare.
Den fulländade defensiva mittfältaren och fotbollsspelaren
Fotbollspelaren Redondo representerade allt som jag hade lätt för att bli kär i och när jag i viss mån omedvetet letade och valde favoritspelare. Elegansen, passionen, tekniken, passningarna, detta blandat med den härligt tuffa argentinska mentaliteten och viljan att vinna till varje pris. En himmelsk blandning, Guds perfekta verk sett med mina bruna fotbollsögon.
En ful och stenhård tackling var alltid nära till hands för Fernando, det för att visa vem som bestämde. En sådan tackling kunde i detta unika fall vara en njutning, men det var bara något Redondo (och några få till) hade tillåtelse att göra, för han var så bra helt enkelt. Dessa ovan nämnda egenskaper gjorde också så att Redondo kunde utstråla en sanslös karisma och pondus, han utsände ett sken och en strålning som hade kunnat heala sjuka om man trodde på en sådan läkekonst. Var Redondo på plan, så fanns det en herre, en kung som basade över mittens rike, det var hans jord och mark och han bestämde vad som hände där. På mittfältet fann man i min värld de moderna krigarna med ett lejonmod, där fanns spelare som var beredda att ta en kula för en lagkompis och det tilltalade mig något enormt.
Fernando Gago träder in i min värld
Min förkärlek för eleganta men samtidigt skoningslösa defensiva mittfältare tog år 2007 mitt öde och sinne till ännu en Buenos Aires född argentinare med semi-långt hår; Fernando Gago. Den 7:e januari 2007 studsade Gago fram på Riazor med sitt udda löpsteg iförd en ljuvlig Real Madrid tröja. Debuten mot Deportivo La Coruna blev en 60 minuter lång pina med massor av felpassningar och felbeslut. Trots den miserabla premiären så kände jag, när det flesta andra undrade vad Real Madrid hade köpt för spelare, att jag ville se mer av Gago, något lockade och intresserade mig. En vecka senare fick Gago återigen förtroendet av Capello och då visade argentinaren upp ett spel som jag hade längtat och väntat efter att få återuppleva. Gago gick in och dikterade passningsspelet, levererade sköna tacklingar och utstrålade en härlig karisma. Han rörde sig mjukt och elegant på plan, det fanns en rytm i allt han gjorde, allt kändes så otroligt naturligt. Gago hade alla de karaktärsdrag som jag uppskattade allra mest och de egenskaper som lättast kunde tillfredställa mig som fotbollsfantast. Jag blev kär igen i den för mig perfekt sammansatta fotbollsspelaren. Kombinationen mellan elegansen och det brutala infann sig återigen i Real Madrid i form av Gago. Varje vecka såg jag ivrigt fram emot att få se Gagos skepnad på mittens rike, en individuell fixering för en Real Madrid spelare som jag inte hade känt sen Redondos dagar i Real Madrid tröjan.
Fernando Gago försvinner från mig
Nu har det gått drygt fyra och ett halvt år sedan Gago gjorde sin debut på Riazor mot Deportivo. Under dessa år har Gagos individuella prestationer varierat kraftigt. De första säsongerna var mer lyckosamma för argentinaren med bl.a. två episka ligasegrar. De senaste åren har det dock gått utför för Gago, sakta men säkert. Förklaringar till denna negativa trend finns; en är att argentinaren tyvärr fått enorma problem med skador, en annan är att han ännu inte riktigt kunnat blomma ut till den världsspelare som han förutspåddes att bli. Den enorma potentialen har alltid funnits där och finns där ännu men dessvärre så har Gago aldrig riktigt kunnat ta det sista steget som krävs för att bli en mer konsekvent och dominant mittfältare för en klubb som Real Madrid. Olyckan och oförmågan att ta det sista steget i Real Madrid har nu tvingat Fernando Gago att söka efter en ny klubbadress. Men jag skulle inte direkt bli förvånad ifall argentinaren om något år tillhör kategorin ” en av de bästa defensiva mittfältarna i världen”. För den kapaciteten har han utan tvekan.
Tack för din tid
Gago blev inte den nya Redondo för Real Madrid, sett ur ett sportsligt perspektiv. Gago var långt efter på det planet. Det måste man förstå. Men Fernando Gago gav mig en glädje och en njutning som i viss mån kunde jämföras med den som Redondo en gång i tiden vackert skänkte mig. Jag kände samma välbehag nu, när jag såg på fotbollsspelaren Gago, som då när jag satt i min sköna fåtölj och beskådade mittens herre; Redondo. Och enbart för dessa känslor och minnen, som den bollskickliga defensiva mittfältaren Gago lyckats återuppväcka hos mig, så vill jag tacka honom för allt han gjort och gett för Real Madrid och för allt han betytt för mig.
Det är med vemod och sorgsenhet som madridistan inom mig säger adjö till Fernando Gago, tack för allt!
