Real Madrid, en livsstil!
Vi står här idag, fyra poäng bakom Barcelona men med hoppet på topp. Vi Madridistas förlorar aldrig hoppet eller tron på laget, det är det som gör oss så speciella. Låt oss aldrig glömma det!
En stor passion jag har i livet är att skriva texter. Texter med handling om lite allt möjligt. Men den absolut största passionen jag har i livet stavas ”Real Madrid”. Alla vi har haft våra upp- och nedgångar, med- och motgångar. Men vad gör man när bokstavligen allt börjar svika? Då menar jag allt ifrån kärlek och vänner till skola och/eller jobb. Svar: Man söker sig till platsen där man får oändligt med glädje och det är där mitt kära Real Madrid kommer in i bilden. Att vara en Madrid supporter är inte bara att heja på ett lag, att följa ett lags matcher. Det är en ära, ett privilegium att vara. En plats, ett tankesätt, en personlighet, eller rent sagt, en livsstil som du delar tillsammans med miljoner människor. Ni delar glädje & sorg, lycka & olycka.
Jag ska ta er 15 år i tiden då jag endast var fem år gammal. Det var då jag började spela fotboll i ett lokalt lag vid namn Alby IF. Jag minns att jag satt hemma en dag framför TV:n. Min pappa hade tippat på Real Madrid-matchen och då valde han att titta på den. Jag, som var ny inom fotbollens värld satt där mestadels för att lära mig mer om fotboll då jag fortfarande var ny.
Då såg jag Honom, en ung pojke blott 18 år gammal. En spelare som senare skulle bli en idol, en förebild och en hjälte i alla Madridistas hjärtan. Ni alla vet nog vem jag pratar om nu, jadå, Raúl González Blanco, även kallad Raúl Madrid. Det var något med denne spelare som jag föll för. Han var inte den bästa i världen på något, men som en viss person sade: ”Han är inte 10 av 10 på något… men han är 9 av 10 på allt!”. Dagen efter bad jag farsan köpa en Raúl tröja, och det gjorde han också. Därefter började kärleken för Real Madrid växa. Åren gick och jag började i skolan. Alla har inte haft det lätt i skolan, och Real Madrid blev den ”heliga” zonen för mig. Platsen där jag kan vara utan att behöva känna missnöje eller olycka i den situationen jag kanske var i just då. Jag tror nog många känner igen sig själva utifrån den situationen jag nyss beskrivit. Platsen där jag kan vara för mig själv.
Nu sitter jag här, 20 år gammal, snart 21 och är en mer inbiten Madridista än vad man någonsin kan ana. Jag tänker tillbaka på minnen, minnen som aldrig kommer att försvinna ur mitt hjärta. Jag talar om Zidanes volley mot Leverkusen, Real Madrids vändning mot Sevilla under Capello-eran, vändningen mot Espanyol efter att ha legat under med 3-1 i halvtid samma säsong som mot Sevilla, ”The forgotten galactico” som Ray Hudson kallade honom, dvs. Roberto Carlos när han avgjorde på stopptid mot Recreativo, även det samma säsong... Och troligen den bästa av dem alla, möjligen i samma klass som ”El pasillo”, avgörandet på hemmaplan mot Mallorca. Matchen där jag vid 2-1 målet drog i min tröja så hårt av glädje att den gick i itu i mitten, och denna tröja har jag kvar än idag i mitt skåp, eller Getafe-matchen under Pellegrinis ledning som jag såg live. Jag skulle kunna rabbla upp massvis med saker, men allt detta minns jag av en enda anledning, och det är min kärlek för dem vita krigarna vi ser på fotbollsplanen varje vecka.
Vi står här idag, fyra poäng bakom Barcelona men med hoppet på topp. Vi Madridistas förlorar aldrig hoppet eller tron på laget, det är det som gör oss så speciella. Låt oss aldrig glömma det!
Är det något lag som kan komma tillbaka så är det Real Madrid, fråga bara Rijkard och Capello.
Är det något lag som kan kalla sig själva för mer än en klubb så är det Real Madrid. För Real Madrid är inte bara ett fotbollslag, det är en del av livet. Den ger en person en glädje, en lycka, en passion, en, ja, you name it! Vi spelar ett derby i veckan, låt oss samtidigt fira ett, förhoppningsvis, avancemang i Copa del Rey. Låt oss tillsammans högt och stolta kunna ropa:
Siempre Madridista, Hala Madrid!
