Säsongens Bästa och Sämsta del II
Efter en del kompromisser och överväganden har listorna över de fem bästa och sämsta ögonblicken under säsongen till slut sammanställts. Här följder del två.
Syftet med listorna är att belysa de väsentligt lyckliga och sorgliga tillfällena under säsongen. Det är naturligtvis fritt att ha en annan åsikt och lika fritt att komma med egna förslag.
Vi kör med fortsättningen, den glada delen: säsongens bästa.
(Del I finner ni här)
* * *
#5. Marcelos utveckling
Trots att detta inte är en enskild händelse i sig, förtjänar det att finnas med här.
Marcelo, vänsterbacken som en gång i tiden sades vara Roberto Carlos arvinge, men som på grund av sina brister främst i defensiven aldrig såg ut att kunna leva upp till förväntningarna.
Allt sedan Mourinho kom till Real Madrid har Marcelos utveckling emellertid pekat spikrakt uppåt. Han har blivit mycket säkrare i sitt positionsspel, gör sällan bort sig defensivt, tar allt oftare rätt beslut i rätt lägen och har framförallt kommit att bli en av de viktigaste kuggarna för Real Madrid, offensivt sett. Med sin fart och beslutsamhet ser han ut att äga hela vänsterkanten under större delar av matcherna. Spelet lider om Marcelo inte är plan, helt enkelt.
Det är nog en hel del människor som fortfarande letar efter sin haka sedan man bevittnat det tjänstefel som begicks när Marcelo inte blev uttagen till Brasiliens trupp inför kommande Copa América.
#4. Pedro Léons kvittering mot Milan
Den evigt utfrusne Pedro León, som kom från Getafe förra sommaren, har inte fått en rättvis chans att visa vad han går för i Real Madrid. Han har tyvärr aldrig riktigt fallit Mourinho i smaken, och som om det inte vore nog hamnade han under en träning i slagsmål med lagkamraten Gago; en lång tids frånvaro följde därefter.
Men sedan finns det där uttrycket: att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Av de enstaka tillfällen som Léon blev uttagen till truppen skulle just denna gång visa sig vara helt klockren.
Real Madrid togs emot av Milan i ett klassiskt stormöte mellan två europeiska giganter. Marängerna var med all rätt favorittippade, och en bit in i andra halvlek såg det ljust ut. Man ledde med 1-0 efter mål av Higuaín i första halvlek. Festen såg emellertid ut att förstöras av den odödlige måltjuven Inzaghi, som med sitt inhopp nästan omedelbart levererade med två retfulla mål på sätt som bara han kan. Givetvis stod han offside på ett av dem, men domarna lyckades inte registrera detta. Med endast några minuter kvar att spela hade steken plötsligt vänt, och även om läget i gruppspelet inte skulle påverkas särskilt mycket vid en eventuell förlust, var det en jäkla massa prestige på spel.
Då gjorde Mourinho idiotbytet. Han skickade in Pedro León.
I den nästsista tilläggsminuten stod han, strax utanför straffområdet, i ett perfekt läge för en djupledsboll. Benzema såg läget, serverade och Pedro León skjöt bollen, mellan Abbiatis ben, in i mål. Kvitteringen var ett faktum.
En oerhört minnesvärd match med ett nästintill sagolikt slut.
#3. Mosaiktifot mot Barcelona
Inramningen i ett El Clásico är en väldigt viktig del av hela spektaklet. Tifot i sin tur är den största beståndsdelen i inramningen. Det visar hur långt supportrarna är villiga att gå för en vinst, rent figurativt sett. Stort, vackert och överväldigande är nyckelorden. En annan effekt tifot har är att skrämma upp motståndarna.
När spelarna äntrar planen, motsvarande hymn spelas upp och tifot dränker sinnena likt en tidsvåg, då kulminerar nervositeten; man skulle kunna spy så nervös man är. Men sen inser man plötsligt hur fantastiskt vackert det hela är. Se på det, enough said.
#2. Marcelos mål mot Lyon
Historien kan väl de flesta som följt europeisk fotboll det senaste decenniet: Real Madrid hade inte spelat kvartsfinal i Champions League på sju år. Åttondelsspöket skulle en gång för alla besegras.
Och visst såg det positivare ut än på länge. Lyon, som blev motståndaren för andra året irad, hade inte lyckats stå emot marängerna lika bra som tidigare. För första gången i historien lyckades Real Madrid ”ta poäng” på Stade de Gerlande efter att inhoppande Benzema tagit ledningen med ett lika skickligt som tursamt mål. Lyons Gomis kvitterade med några minuter kvar att spela, vilket givetvis var frustrerande för Madrid, men med ett bortamål att luta sig tillbaka mot kunde man åka hem relativt nöjda.
Hemmamatchen blev en ensidig historia. Real Madrid dominerade egentligen från början till slut. Som supporter var det dock inte särskilt lätt att sitta still förrän det där avlösande 1-0-målet kom. Marcelo gjorde målet efter att ha framspelats av Ronaldo, skottfintat en försvarare och skjutit in bollen via Lloris hand.
Målet i sig var inte säsongens snyggaste direkt och inte minnesvärt för hur det gjordes. Det var dess betydelse som var oerhört stort. Det var tecknet; att man äntligen skulle klara det här. Och det gjorde man.
#1. Ronaldos nick mot Barcelona
Ligan var förlorad. Nu återstod de två andra turneringarna: Champions League och Copa del Rey. I båda var Barcelona huvudkonkurrenten. För att vinna någon av titlarna, eller båda, skulle man tvunget besegra katalanerna. I Champions League visade sig senare att rivalen var för bra, men i Cupfinalen blev det andra bullar.
Matchen utspelade sig i tre akter.
Den första dominerade Real Madrid, sett till hur mycket man lyckades hota motståndarnas mål. Vore det inte för stolpen hade Pepe givit Real Madrid ledningen efter ett genialist inlägg av Özil. Barcelonas anfall var här väldigt inneffektiva, mest på grund av det aggressiva försvarsspelet Mourinhos mannar bjöd på.
Den andra akten var motsatsen till den första. Real Madrid verkade nästan slutkörda och Barcelona började med sitt karakteristiska spel. Man kom närmare och närmare och satte till slut bollen i mål, men målet dömdes bort för offside. Tveksamt till en början, men reprisen visade att linjedomaren faktiskt gjorde rätt.
Den tredje akten, förlängningen, var ett mellanting av de två första. Det gav intrycket av att båda lagen ville få det till straffläggningar, men samtidigt att vem som helst skulle kunna ta ledningen i vilket ögonblick som helst. Med några minuter kvar av den andra förlängningskvarten byggde Real Madrid upp ett anfall signerat Marcelo (vem annars?) och Di María. Herrarna bröt sig loss med ett tjusigt väggspel och Di María slog ett inlägg från vänster som letade sig in mot straffområdet. Högt upp i luften befann sig Cristiano Ronaldo som med sin otroliga spänst nickade in bollen bakom en chanslös Pinto.
Real Madrid var några minuter därefter vinnare av Copa del Rey.
Inte den mest prestigefyllda av troféer, men att det var mot just ärkerivalen ger titeln en helt annan innebörd. Det var liksom ett besked på att man kunde andas igen, efter alla dessa år av förluster. Man bevisade för omgivningen och framförallt sig själv att Barcelona visst går att besegra.
* * *
Bubblare: Avancemanget mot Tottenham, Özil kysser klubbmärket, Ronaldos ryggpass mot Atlético, Castillas framfart etc.
* * *
Säsongens komiska: Sergio Ramos tappar mitt i allt firande Copa del Rey-bucklan från bussen.
* * *
Det var allt gott folk. Nu kan vi blicka framåt.
Stort tack till Joakim Broberg, Christian Eriksson, Benito Torres, Jesper Blomquist, Jepser Welander, Semir Fific och Max Hansen för att ha hjälp till med sammanställningen av listorna.
* * *
Hala Madrid!
